Nu grälas det inte längre där. Men då var det ganska ofta så obehagligt att jag inte orkade vara utomhus och höra eländet. Tänk, så människor kan ställa till det för varandra. Och ändå fortsätta sina liv ihop.
Det är intressant med grannar. En annan har vid 82 års ålder (efter att i 40 år ha levt ensam) hittat en ny kärlek! Så nu pendlas det. Bättre sent än aldrig, säger hon, förälskad så det glittrar om det!
En tredje, alldeles nybliven granne, behövde köpa en extranyckel till områdets vägbom. (Jag har hand om dem.) Han såg min bokhylla - och blev kvar hela förmiddagen. Visade sig vara son till en person, boende i Danmark, som jag visserligen aldrig träffat men kände väl till och haft kontakt med på arbetets vägnar.
Fjärde intressant granne är fasanfamiljen som i våras bosatte sig i ett ytte-pytte-litet "skogsparti" nedanför närmsta grannens tomt. Framförallt tuppen är ofta synlig, och nu har han återigen börjat "låta". Högt och genomträngande. Jag hörde honom, grabbade kameran och sprang ut. på vägen. Men skrämde honom förstås, så han gav sig ner på min tomt och försvann.
Jag har naturligtvis ställt om alla klockor - men gillar det inte! För en kvällsmänniska är den här "normaltiden" trist. Ljusa mornar har jag inte stor glädje av, däremot av ljusa eftermiddagar och kvällar. Det mörknar tidigt nu. Ser fram mot att få ställa fram klockan igen, i vår! Har inte så mycket att skriva om, som ni märker. Såg en fantastisk solnedgång mellan träden, från kontorsfönstret. Undrar hur jag tänkte, när jag tog den här bilden... En del misslyckande är så stora att de blir roliga.