Petrus, en älskad katt




Den 12 december 2012 somnade Petrus för gott.
Han gick tillbaks in och jag vet att han sa "det är slut för mig nu matte, men jag vill att vi ska gå igenom det tillsammans". 






Våren 1999
Tidiga våren 1999 föddes Petrus, på en liten gård utanför Kungälv. Där hämtade jag honom tre månader senare.
En mjuk liten svart-vit boll som inte frivilligt närmade sig någon enda människa.
En liten utekatt, som fick mat och vatten på logen.
Det fanns många katter på gården

Bilresan hem var lång,  i sällskap hade han inte bara sin nya matte utan också den som skulle bli hans allra bästa kompis i världen. Colliehunden Klara.
Petrus hos den varelse han älskat mest i världen. Collien Klara. 
Petrus vägrade redan från början kontakt med alla människor utom med mig. Han gömde sig och blev till en fräsande, spottande och klösande boll om man då försökte få tag på honom.

Efter en tid fick han gå ut på tomten. Lycka! Men han visste precis var han bodde, och att tryggheten i hans värld hade två namn. Matte och Klara.


Under sin långa levnad har bara tillåtit tre personer utom mig att komma honom så nära att de fått klappa honom. Ett barnbarn, min syster och en väninna.

Som liten vistades Petrus gärna inomhus på natten, han sov tillsammans med Klara på hennes sovtäcke nedanför min säng. Ofta också hos mig.


Mitt stora "svek"
När Petrus var fyra år gjorde jag honom en stor otjänst. Jag tog hand om två små svarta hittekatter, Filip och Maxi. Två kattungar. Hämtade dem på katthemmet i Södertälje. Jag trodde förstås att Petrus skulle bli glad över sällskap. Han var fortfarande en livlig och lekfull katt.

Han avskydde de båda nya! Han tjurade och gick ett tag omvägar även runt mig: "Du är en svikare matte, det här är ditt fel!!

Petrus blev aldrig god vän med de båda svarta, även om han aldrig gjorde dem illa. De tolererades, men fick aldrig komma nära. Men Klara, henne älskade han oförändrat. Ett större och varmare katthjärta har aldrig funnits!

Klara och Petrus. I stolen ligger två svarta katter. 

Filip och Maxi lämnade honom i stort sett i fred. De hade ju både varandra och Klara. För Klaras hjärta rymde alla tre katterna. Finns nästan inga bilder från den här tiden, före digitalkameran. Här finns dock mer att läsa, mest om de nya hittekatterna, men även om Petrus och Klara.


Petrus stora sorg
Tiden gick. När Petrus var sex år inträffade den stora katastrofen i hans liv. Klara dog. Petrus sörjde.


Petrus sörjde mer än jag trodde var möjligt. När han upptäckte att jag tagit bort Klaras sovtäcke bredvid min säng, det som han så ofta delat med henne, då satte han sig bredvid den nya mattan och morrade. Jag grät - och lade tillbaks sovtäcket.

Där lade sig sedan Petrus varje kväll, ensam. Så småningom slutade han att sova på täcket, och jag fick ta bort det. Men det tog veckor. Lilla, kära Petrus...


Positiv förändring
Något halvår efter Klaras död kom Kasper in i huset. Efter några dagars tvekan bestämde sig Petrus. Kasper var hund, som Klara, alltså var han nog också älskansvärd.
"Väldigt liten rackare, men han är nog ändå en hund...
Gillar honom faktiskt ...
förresten kanske han växer till sig?" 

Kasper växte till sig, och vänskapen befästes. De vänslades inomhus och de vänslades utomhus. Petrus vände sig ofta till Kasper och begärde örontvätt. Något han så gärna fick.

Petrus följde med på promenader, även i skogen. Ofta när vi plockade kantareller.

Med tiden förbättrades även förhållandet till Filip och Maxi. De blev aldrig hans bästisar, för Petrus del handlade det mest om acceptans. Det etablerades ändå en flockkänsla och gemenskap. Petrus sökte trygghet i det invanda och välkända, både inne och ute.

Petrus levde det liv han ville leva. Inomhus när han kände för det, och ute när det kändes mer lockande. Kasper berättade alltid för matte när Petrus krafsade på dörren och ville komma in. Och aldrig att det gick att ignorera hans högljudda krav på att bli utsläppt.

Han protesterade när jag försökte idka mer pälsvård än han gillade. Han varnade, morrade men gjorde mig aldrig, aldrig illa. Han bara hoppade ner ur mitt knä.

Petrus var för övrigt  rena fästingmagneten. Dessutom hade han en päls där underullen tovade sig, bokstavligen. Snabbt gick det, och mina försök till mer pälsvård än han gillade resulterade alltid i att han hoppade ner. Ner från den fåtölj som han krävde att jag skulle sitta i när han ansåg det vara dags för mattegos. Men fästingar fick jag plocka. Senaste åren även sköta hans päls.

Och ingen av de andra katterna spinner ens hälften så högt som Petrus gjorde.


Inomhusliv
Bildgalleri

Petrus senare 6-7 år i bilder. huller om buller, precis som livet självt. De får tala för sig själva. Klicka på dem, så blir de större.



                 








Sista året i Petrus liv "drabbades" han av ännu en kattunge, lille Myse som mirakulöst och totalt oförberett plötsligt bara fanns här. Petrus tyckte att kattungen var lite jobbig, men ganska trevlig också. De blev i alla fall nästan-vänner.

Petrus och nyfikne kattungen Myse samsades gott.
Att mat serverades på en hylla berodde på att den måste
finnas utom räckhåll för Kasper. Detta är Myses tredje dag hos oss.
Denna bild är också från Myses tredje dag. Petrus lite fundersam, men inte avog.


När Petrus kom in hälsade han första av allt på Kasper. Sedan på matte.
Kasper utsåg sig till förste öronvårdare. Petrus njöt!



Petrus bästa
Utomhuslivet
Petrus rätta element var natur och uteliv. Egna tomten, grannarnas tomter, skogen. Hans revir var stort, och det patrullerades. Han slog följe upp till postlådorna, gjorde sällskap på kvällspromenaden.  Han följde med långt in i skogen. Ibland kunde vi ta oss en gosepaus.






Tomten var också trevlig att vara på. Varmare årstider ville Petrus nästan aldrig vara inne. Fanns för mycket möss och annat skojigt. Man kunde ibland på fåglarnas varningsläten förstå var han höll hus. Men att bara ligga och mojsa sig i solen gillades också.











Kära, älskade, vackra Petrus!





Den 12 december 2012
somnade Petrus in

Tre dagar tidigare krävde han som vanligt att få gå ut på kvällen, men vände tillbaks efter några få steg. Hände annars aldrig, oavsett väderlek.

Jag förstod väldigt snart att han sa: "Det är slut för mig nu, matte, men jag vill att vi ska gå igenom det tillsammans."

Jag var totalt oförberedd. Petrus hade varit som vanligt, utom att han allt oftare ville sova inne på natten.

Men den här kvällen visste, kände jag vad vi hade framför oss.

Tre dygn förlöpte lugnt och stilla. I mitt knä ville han inte ligga, inte då. Men när jag satt på golvet bredvid honom och smekte honom så spann han. Inte högt och dånande som vanligt, inte alls. Men han spann. Jag smekte honom mycket. Och Kasper pussade honom på örat.

Petrus dog hos mig, då i min famn. Jag kände och såg varje andetag de sista timmarna när vi satt tillsammans framför kaminen. På förmiddagen den 12 december.

Jag kan fortfarande inte utan tårar tänka på de här dagarna. Undrar om jag någonsin kommer att kunna det. Lilla envetna, gosiga, egensinniga, älskade och älskande Petrus!


Att vara utvald till en katts människa, det är stort. Jag var Petrus människa. Och nu är han död.

Lilla stora, älskade Petrus, jag är så tacksam över att ha fått vara din matte, din människa. Jag är också oerhört tacksam över att du inte drog dig undan den där kvällen, som du så lätt kunde ha gjort. Tacksam över att du vände om och kom tillbaks in. Att du lät mig få följa dig de sista dagarna.

Jag tror att du väntar, på andra sidan "bron mellan nu och sedan". Den man kallar Regnbågsbron. I alla fall hoppas jag det.