Reaktion på dom för mordbrand

Nu har dom fallit i målet mot "pyromanligan" i Södertälje med omnejd. Länstidningen har intervjuat de drabbade på Nibble gård. Deras reaktion läser du här.

Dessa människor - åh, vad jag tycker om dem!

Själv har jag tänt i kaminen, det kändes som om det var dags nu. Mörkt, rått och fuktigt ute. Fukt som liksom smög sig in genom dörren till "gröna rummet", den dörr som jag inte tänker stänga än på länge. Om jag så ska behöva elda i kaminen varenda kväll, till och med dag! 

Fruktansvärd tragedi

Förutom en del annat har jag fullt upp med att uppdatera, flytta och organisera nytt och gammalt i mina båda datorer. Stånkar, stönar osv, inte minst över Windows 8, som är mer anpassat till surfplattor än till datorer.

Men så futtigt allt plötsligt känns. Jag hörde på nyheterna i morse om en brand på en gård söder om Järna i Södertälje kommun - 70 kor och kalvar innebrända. '

Jag fick en väldigt otäck känsla - inte så många gårdar där har så många kor. Jag hade känt rätt - det var ladugården på Nibble gård som brunnit.

Det är så fruktansvärt tragiskt. Alla djuren, mjölkkor och kalvar.

Jag känner den gården, har följt dess öden och utveckling sedan 70-talet. Den successiva driftsomläggningen från konventionellt till biodynamiskt jordbruk . Mejeriet. Det nya naturbruksgymnasiet. Anläggning av försöksfält för forskning.

Djurens lidande går inte att föreställa sig fullt ut, men det som går är illa nog. Paniken, smärtan, dödsångesten. Så fruktansvärt vidrigt. Hur, hur, hur kan någon vilja åstadkomma något sådant.

Hela dagen har jag gått och känt mig alldeles kall, både inombords och rent fysiskt.

Branden är rubricerad som grov mordbrand. Det står om den i de flesta tidningar, har jag sett.

Gården skänktes en gång till en stiftelse, och det är i den formen den drivs. Det finns så många goda önskningar, så mycken god vilja, så många underbara intentioner bakom det som sker på Nibble. Så många svårigheter man  mött och lyckats överbrygga. Så mycket hårt arbete som så många lagt ner.

Nu såg allt ljust ut, det är bara några veckor sedan jag på ett möte träffade en representant för Nibble som berättade just det. Mejeriet fungerade, och naturbruksgymnasiet som är knutet till gården likaså. Nya planer för framtiden tyckets klara att börja förverkliga.

Jag känner oerhört djupt med de människor som gemensamt satt in sina allra bästa krafter på att förverkliga alla de goda intentioner som är förknippade med just den här gården.

De kommer att fortsätta att göra det, men oh, så tungt det måste kännas. Jag har inte talat med någon, inte  än.

Så lite man vet om vad som plötsligt bara händer.

Att äta eller inte äta - det är frågan...

Jag köper i princip aldrig färdiglagad mat. Jo, korv ibland. Men definitivt inte lasagne. Tänker på en av min pappas favorithistorier, den om charkuteristen som blev räddad från att drunkna. Han som sa till sin räddare att "belöna dig med pengar kan jag inte, men ett gott råd kan jag ge - ät aldrig korv!!"

Tänker också på en bekant familj, för hundra år sedan umgicks vi. Mannen förestod ett slakteri någonstans i Sverige, på den tiden fanns det många. Själv åt han aldrig korv. "Jag vet vad den innehåller", sa han.

Jag måste nog tänka om! Hade sånär glömt ... men det blir nog ingen korv längre...


Jag är inte förvånad över att billigt hästkött blandats med kött från ko. Upprörande är förstås att det inte redovisats. Framförallt att det inte kollats och att det pga djurens medicinering uppenbarligen finns hälsovådligt kött på marknaden.

Men vad förväntar vi oss? Profithunger styr för närvarande det mesta i samhället, tycks det mig. "Marknadskrafter". Lagen om upphandling t.ex. - billigaste alternativet är förstås bäst. Gäller uppenbarligen tåg likaväl som skola, vård och kött...

Mitt tips är att det finns mycket, mycket mer att upptäcka! Frågan är väl mera hur mycket man vill röra om i saken. Varför skulle hästkött ha blandats in bara i den färs som används i lasagne?


Jag tänker också att någon kanske rentav har samma känsla för hästar som jag för hundar och katter. Jag minns en episod från en märklig parentes i mitt liv när jag förestod ett skolkök där vi lagade mat från grunden, ca 600 portioner om dagen.

En dag hittade en elev en patron i maten, vill minnas att det var i kalops. Vilt uppror i matsalen! Vad var det för djur som köttet egentligen kom ifrån. "En oxe", försökte jag. Vaddå???? Oxe??? Nåja, en ko. Det visade sig att vad eleverna framförallt ville veta var att köttet inte kom från häst.

Kan säga att Scan, som levererat köttet, inte heller kunde förklara patronen. Men jag insåg ju att djuret hade avlivats hemma på lagårdsbacken. Förmodligen ett sjukt djur. (Scan ville bjuda personalen på tårta som plåster på såren. Jag tackade nej.)



Inblandning, utdrygande av köttråvaran är en självklar och naturlig del inom livsmedelsbranschen. Aromämnen och smakförstärkare, e-nummer och "köttklister" osv - för ett antal år sedan råkade jag se ett nummer av köttbranschens egen tidskrift. Inte minst annonserna förskräckte. Kan bara säga - vi är manipulerade. Lurade. Fast inte helt, numera finns ju lag på utförlig ingrediensredovisning. Men läser vi? Och följs lagen? Uppenbarligen inte.

I tidskriften Köttbranschen nr 6 2011 (som finns på nätet) finns förstås en del annonser. Bl.a. en från företaget Sonac (www.sonac.biz)
I annonsen står bl.a.

Värdefulla ingredienser för kött
Om du söker efter ingredienser som proteiner och fettämnen eller mineraler och specialiteter i olika slags kött kan du kontakta Sonac.
Sonac tar fram värdefulla och viktiga ingredienser för tillverkning av kött.

• Plasma flingor och pulver binder vatten och fettämnen och förebygger vatten- eller fettsyneresis
• Collagen proteiner binder kalla och heta satser, ökar viskositeten
• Protein hydrolyserande för att berika köttprodukter med högt smältbara proteiner
• Kallt bindande proteiner särskilt för homogenisering och portionering
• Färgande proteiner köttfärg från hemoglobin och dess varianter, även ytfärgning

TILLVERKNING av kött, skriver man. Och ytfärgning... Du kan förresten googla på fettsyneresis, så kommer du lätt vidare till tidningen som pdf-fil. Fast vad ordet betyder har jag ingen aning om. Förmodligen finns det inte ens...

Vi har väl det kött och den livsmedelsindustri vi förtjänar, antar jag. Tänker även på de vidriga filmer som visats från djurtransporter. Och på smågrisar som kastreras utan bedövning. På höns, och kycklingar...

Vet ni vad - jag har varit vegetarian under flera år av mitt liv. Känner att det nog börjar bli dags igen. Inte på grund av eventuellt hästkött, det är så mycket annat i köttväg som jag inte heller vill äta. Och det förekommer så mycket elände och lidande kring den s.k. animalieproduktionen - ett förfärligt ord, tycker jag!

Men först ska jag ta hand om de grytbitar jag inhandlade i går. Ekologiska. :)
Sedan ska jag börja leta trevliga nya vegetariska recept, tror jag. Säkert finns det massor!

Att lyssna på

Jag tittade och lyssnade på "Så ska det låta"  i kväll (söndag). Tänkte på hur bra det programmet kan bli, tack vare artisterna. Kikade lite på YouTube. Fann till min glädje det här. Lena Maria, denna otroligt fantastiska kvinna.



Jag minns programmet, det tror jag alla som såg det gör.

PS. Såg ett KLIPP TILL.

Klicka på "Visa mer" så kan ni läsa, och gärna också lyssna.

En decimerad grupp - men vilka är vi?

För några år sedan var vi åtta  - nu är vi fem! En påminnelse så god som någon om livets både gång och avslut. Två i "tantgänget" lever inte längre. En har avvikit. Och flyttat.

Borde vi fem som finns kvar sitta och grotta ner oss i krämpor och saknad?

Det gör vi inte. Även om vi minns. Och självklart saknar. Saknar mycket.

Stämningen förändras. Och var och en blir på sätt och vis tydligare. Det känns viktigt. Faktum är att vi mer och mer upptäcker hur olika vi är. Det känns som en vinst, mitt i förlusterna.

Olikheter är viktiga, mycket viktigare än likheter, tror jag.

Men vad är vi egentligen för en grupp?  30-talister? 40-talister? En mix? En tantrupp? En tjejgrupp?
Eller helt enkelt fem kvinnor som är vänner?

Jag tror att var och en av oss har sin egen definition.

Vad jag kunnat konstatera idag är i alla fall att vi ätit en rasande god fiskgratäng och att vi har haft förbaskat trevligt, att det har skrattats både mycket och hjärtligt. SAMT har konstaterats att vi i många stycken faktiskt inte förstår varandra alls!

Jag har kanske nämnt det tidigare - här finns hon med adlig bakgrund och en diplomathustrutillvaro,  hon som kämpat sig upp och är psykiater, forskaren som blev bibliotekarie och känt sig ständigt nedvärderad, den lyckligt gifta och omhuldade nästan-hemmafrun. Och så undertecknad som alltid dragits till etablissemangets alternativ. Både som praktiker och skribent.

Här finns den lyssnande och analyserande. Den som undrar. Den som vet. Den som tolkar. Den som dominerar. Den som är ganska tyst.
Den som utnytttjats som barn. Den som älskats nästan ihjäl. Den som mobbat. Den som mobbats. Den som alltid känt sig underlägsen. Den som var gängledare.

Vi hamnade bl.a. i en fråga om orden käring, tant, gumma, äldre kvinna osv.
Vad ÄR vi egentligen? Och vad vill vi kallas? Vi som uppnått pensionsåldern med råge. Några av oss med riktigt rejäl råge.

"Tant" visade sig vara ett svårt ord. Kärring direkt nedsättande. Gummor finns väl inte ens, inte i Sverige numera...

"Gumma" associerades - förutom med svartklädda kvinnor i södern som virkar och försöker sälja sina alster till turister - med en närmast sagofigur...
.
Men då - jag gav minsann gumman ett ansikte, hehehe.

Jag påpekade att jag är så gammal att jag har barnbarnsbarn, och jag lever med en hop katter och en hund. Bor förutom med mina djur förhållandevis ensligt i skogen.

Jag är ju urtypen för en gumma!!! 

Jag har förresten sedan decennier vägrat att låta mig ingå i någon grupp som omtalar sig själv som "flickorna".". Jag minns från en tidigare arbetsplats när man talade om "oss flickor" - och så "tant Berit".  Eftersom jag redan då konsekvent vägrade att vara en "flicka". Jag var inte fyllda 40.

Jag är tacksam över mina vänner i den grupp som sågs idag. Vi gör en resa tillsammans. Vi är mitt inne i den. Och nästa gång ses vi bland mina vitsippor.  Om de nu hinner titta upp ur jorden inom tre veckor.

Undrar vad jag ska bjuda på till lunch... :)

Hon slapp både flytta och vänta, min vän och granne

Tårarna rinner, men jag är ändå tacksam. Min vän och granne har fått precis som hon ville. Hon behövde aldrig flytta. Hon har gått vidare. Tidigare i kväll. Hon lämnar efter sig ett enormt tomrum - hur stort har jag möjligen börjat ana. Kanske. Det känns tungt.

Här en bild på den bukett jag inte fick tillfälle att överlämna.

Den är från flera vänner.

Liv och död

Vad beträffar min granne och vän som är så sjuk - hon får sin vilja igenom, att bo kvar i sitt hus till sin död - sånär som några dagar eller möjligen veckor på sjukhus. Under ständig tillsyn. Ingen operation - hon är för svag för att klara ens den första. Sitt kära hus kommer hon inte att kunna återse. 

Under rådande omständigheter hoppas jag att slutet kommer fort. Det hoppas hon själv också. Hon är lugn och vid gott mod, hur underligt det än kan låta. Lite nyfiken faktiskt - "äntligen får jag ju veta precis hur det är..." 

Och så får hon återse den son som dog för ett par år sedan. Hon har en tro och en övertygelse.

Det är märkligt - trots att både barn, barnbarn och vänner sett hur denna sällsynt aktiva och energiska kvinna fysiskt tacklat av senaste året så har ingen anat hur sjuk hon verkligen var. Inte ens hon själv, det är jag säker på.

Jag minns hur hon satt hemma hos mig för ett par decennier sedan och funderade på om kanske hon också skulle flytta hit, till det här området. Vi tog en promenad och tittade på ett par hus som var till salu, tittade in genom fönstren. Hon ringde mäklaren hemifrån mig. Ett par veckor senare var köpet klart.

Hos denna kvinna var det aldrig långt mellan tanke och handling.

Hennes liv har varit hårt. Alltifrån barndomen i andra världskrigets Tyskland, den svåra flykten och ett liv som ensam mor med fem barn i Sverige. Mannen gav sig av med barnflickan...

Men nu finns både barn och barnbarn omkring henne. Och en ny kärlek, sedan bara knappt ett år! Hon var lycklig sitt sista år.

Visst är livet förunderligt.

Men jag känner mig dämpad. Har lovat att informera ganska många om hur läget är. Hennes kontaktnät är stort.

När sjukdom drabbar

Ibland händer det väldigt mycket i min lilla "by". En av mina grannar, tillika en god vän som jag känt i hundra år, ringde mig från sjukhuset häromdagen. Hon var inlagd för observation.

I går föreslog hennes son att jag tillsammans med honom skulle besöka henne. Det brådskade, för i dag, senast i morgon väntar en akut operation! En stor. Om den går bra får man så fort hon orkar ta itu med det blödande magsåret. Blodtransfusioner nu, och dropp. Familjen samlas, den är utspridd mellan Piteå och Genève.

Hon kommer säkerligen inte att kunna bo kvar i sitt älskade hus i skogen, oavsett hur operationerna utfaller. Hon är en bit över 80 år. Svag.

Tänk, så livet kan ändras. Beslut man vägrat ta själv, de tvingas på. Eller så kommer min vän och granne att få sin önskan uppfylld, att  bo kvar i sitt lilla hus till sin död. Trots att det saknar en del bekvämligheter, bl.a. toa inomhus! 

Utgången av de båda operationerna är oviss, enligt läkarna.

Jag undrar vilket utfall som egentligen är det bästa. Hon har många gånger sagt att om jag tvingas flytta så dör jag. Jag vill bo här, måste bo här, ha natur omkring mig och slippa undermålig, massproducerad mat. Jag vill kunna tända i min kamin, känna värmen och se lågorna dansa. Kura ihop mig i mitt "pörte".  

Som sonen sa - hon har på något sätt sin själ i det där huset.

Jag vet att väldigt många känner som min granne och vän.

Själv gör jag det inte.

Jag trivs väldigt bra i mitt hus, där jag bott i decennier. Byggt ut och anpassat. Jag tycker om skogen, min kamin, sjön, "glasrummet" - allt i en salig blandning.

Trots det är jag fullt beredd att flytta till en lättskött lägenhet. Det tänker jag mig att göra när jag känner att huset, dvs tomt, eldning, snö, is och halka känns övermäktigt. Det gör det inte än. Inte riktigt än.

Tack och lov för att den här vintern är som den är! Den är inte övermäktig alls, åtminstone inte hittills.
Vädret har ändrats från snöglopp till ett äkta snöfall via kolossal blåst till dagens solsken. 3-4 cm snö.

Eftersom jag ska ha ett möte (tomtägareföreningens styrelse) hemma hos mig om ett par timmar, så hinner jag inte ut mera i sol och snö. Stackars lille Kasper, hoppas det här vädret står sig även i morgon.

Men Myse, han är fullt nöjd med sitt inneliv.

Han har fått kika ut genom öppna ytterdörren, men bakom kompsotgaller. Han tittade en stund, sen vände han och gick in. Till sin klösbräda. :)

Dags att förbereda mötet. Och kaffe och kaka.

Osannolikt sant

Det här är INTE en bild på Mysan.

Redan efter knappt två dagars bortovaro var jag innerst inne övertygad om att något hemskt hänt henne. Numera är jag mer övertygad än någonsin. Så är det.

Men vem är då den lilla katten på bilden? Fotograferad i "Mysans stol"?
Helt osannolikt så är det Mysans son! Pysen Myse (preliminärt namn). Han finns i mitt hus sedan i går eftermiddag!!!

Det är  sant. Jag fick ett telefonsamtal, och han kördes hem till mig från ett hus vid Mysans gamla tillhåll.  Han klev själv in i bilen. Jag tänkte att om de kom hit med katten så skulle jag kunna övertyga de personer som fortfarande trodde att den här katten var Mysan. Övertyga dem om att den inte var det.

Jag lyckades - men mitt hjärta slog dubbelslag när jag fick se den lilla katten inne i bilen.


Det här var alltså den där lilla kattungen jag skrivit om tidigare, som tagits om hand av en grannfamilj. (En famij där man enbart talar lettiska och ryska.) Nu inser jag att "tagits om hand" nog inte var rätta ordet. Tyvärr.

Han har fått mat då och då och tydligen också växt till sig en del. Men nu visar sig familjen vara bortrest sedan långt före jul och väntas inte återkomma förrän i mitten av januari.

Tufft för en halvårsgammal kattunge.


Nya pusselbitar till Mysans bakgrund
Helt oförmodat fick jag samtidigt veta av ett par förbipasserande att Mysan redan hade ungar när jag fångade henne i grävlingsfällan. Två stycken. (Men så pass tidigt födda att de var avvanda då hon kom till mig och Sigges matte.)

"Sommarmänniskornas" tankar om att Mysan just blivit gravid var alltså totalt fel.

Men en dumpad katt var hon, väldigt skygg, och ingen tog hand om vare sig henne eller hennes ungar. Bara noterade. Hemskt!

Senare levde hon ju ett gott och bra liv i mitt hus, 3½ månad. Och jag blev glad så fort jag såg på henne.

Att en av hennes ungar är Pysen Myse är ställt utom allt tvivel. Allt stämmer, och likheten ser ni på bilderna. Den är slående, men han har mera vita inslag än sin mor. Tyvärr vet jag inget om det andra syskonet, men ska hålla ögon och öron öppna.

Situationen idag upplever jag som sällsam och förunderlig! Det vill jag varken förneka eller ignorera.  

Pysen Myse upplever jag som en hälsning från Mysan.


Ovan vid inomhusliv
Här finns alltså Mysans son, ovan vid att vara inomhus, trodde t.ex. att kattlåda är till för att ligga i och en pläd att kissa på. Men på ett dygn tror jag han lärt sig. Han hittar till matskålen, och dricker vatten ur mina andra djurs gemensamma skål i köket. Kräver alltså ingen vattenkanna.

Han har varit i slagsmål, det syns på hans ena öra som dock håller på att läka. Han har två sår på benen, ett av dem är ganska stort och varar.

Han är oerhört vaksam och på sin vakt. Reagerar på allt, men känns helt trygg och avslappnad när han ligger i mitt knä. Han är oerhört kelig, och tillitsfull.

Riktigt hur tufft han levt förstod jag när jag för ett par timmar sedan försiktigt strök honom lite över pälsen, han låg i mitt knä och sov djupt. Reflexen på den plötsliga och oväntade (!) beröringen var blixtsnabb.

Min högerhand har flera märken nu efter både tänder och klor. Jag blödde naturligtvis en hel del. Hädanefter ska jag först åtminstone småväcka honom med rösten.

Stackars lille katt! Jag tog naturligtvis omedelbart upp den skräckslagna lille i knäet igen, och lugnade honom innan  jag satte på plåster.

Han har mött de andra katterna - det funkar någotsånär när jag är i närheten. Han har slutat fräsa när han ser Kasper, och nu nöjer sig båda med att göra rätt stora lovar kring varandra (mitt lilla hus tillåter dem dock inte att bli så väldigt stora).

Just nu inspekterar Lille Myse (eller vad han nu kommer att få heta) kontoret. Först Kaspers bia som han dock inte parkerade i.

Till skillnad från sin mor håller han hus under skrivbordet, och inte på det. I varje fall än så länge. Den här platsen gjorde jag i ordning åt Petrus för ganska länge sedan, men den ratades av alla. Tills nu.

Maxi (som ju en gång döptes av mig till Maximilian den Store) ligger och sover på kontorssängen. Bryr sig inte.

Det går framåt, även om det nog blir svårare med Herr Pysen Myses acklimatisering än med Mysans.

Ut släpper jag honom inte förrän han är helt trygg och hemma inomhus. Hoppas han inte lyckas smita ut innan dess. Han ska ha ett realt val - återgå till sitt tidigare liv eller frivilligt stanna i ett helt annorlunda. Att någon annan än jag skulle göra anspråk på honom håller jag för otroligt. Han ska kastreras så fort det är praktiskt möjligt.

I morse sov vi tillsammans i min säng i ett par timmar! Lille Myse Pys på min arm...

Fortfarande är jag mest av allt förundrad, när jag ser på den lille och håller honom i famnen.

Slump? Mening?

Lilla gulle underbara Mysan - du må tro att jag tänker på dig väldigt mycket. Jag hoppas du har det riktigt bra, där du nu är. På andra sidan bron.

En god jul, snart ett nytt år - och om en saknad katt

Kasper har i korthet nämnt vår jul, den har förlöpt som vanligt. Men totalt kameralös. Jag har träffat släkt och en del vänner. Både här hemma som värdinna och borta som gäst. Det har känts varmt och gott.

Blogginspiration saknas totalt just nu, men jag ska försöka hitta den igen efter nyår.

Ibland är man inte riktigt på topp. Man är faktiskt tvärtom.

Vid julfika i förrgår hos gamla vänner tillika grann-grannar berättade de att deras katt för ett par veckor sedan togs av en räv. De såg spåren strax efter. En dryg kilometer från mitt hus. Det var snö.

De berättade också att lo, dvs spår av lodjur, siktats längre bort, lite närmare Gnesta.
Ingen i området har sett Mysan, såvitt jag förstår. Man har bara noterat mitt anslag och min efterlysning.


Jag kommer att flytta från mittt hus till lägenhet inom inte alltför många år.
Petrus har aldrig i hela sitt långa liv kommit nära någon annan person än mig. En enda gång har ett barnbarn lyckats klappa honom! För många år sedan. Och han skulle aldrig, aldrig kunna finna sig i att bo i lägenhet. Han börjar bli en gammal katt, och jag kommer inte att utsätta honom för någon förändring i sin tillvaro. Så är det bara.

Filip och Maxi kan inte heller bo i lägenhet. Däremot kan de säkert utan större svårighet knyta an till någon annan person som bor i det här huset, och de är absoluta garanter för ett musfritt hem. Så jag hoppas att de båda två kommer att kunna leva ett fortsatt fritt liv i den omgivning de är vana vid. Antingen med husets nya ägare eller med fastboende grannen. Just nu är de gärna inne många timmar varje dygn även om de inte direkt kräver det. Men det är trivsamt, och jag är så oerhört tacksam att jag har dem. Vi är ett team...

Mysan, den lilla mycket speciella katten, var ung och den som skulle kunna följa med mig och Kasper till ett annat boende. Till skillnad från de andra katterna älskade hon att utforska hemmets alla vrår och möjligheter. Var oftast helt tillfreds med att sitta i ett fönster och titta ut på det som rörde sig. Ofta nekade hon att överhuvudtaget gå ut.


Jag blev helt enkelt kär i den där lilla katten, ögonblickligen, när jag såg henne i den där förfärliga grävlingsfällan. Och så var det ju hennes förtroendefulla tillit. Jag vet att Sigges matte Helena noterade hur svårt jag hade att skiljas från Mysan när jag lämnade över henne, trots att jag bara känt henne några få timmar.  Helena märkte förstås också hur fantastiskt gärna jag sedan omedelbart for och hämtade tillbaks henne!

Säkert kan någon tänka "bara en katt" och dessutom "efter bara några få månader..."

Jag kan förstå det, men förstår också att vederbörande då aldrig själv riktigt knutit an till en fyrbent varelse. Jag har varit med om det förr, och det är en alldeles speciell upplevelse.

Jag tänker inte gräva ner mig, men jag vill inte heller förneka den känsla av saknad och sorg som jag känner. Den kommer att klinga av, och Mysan blir ett vemodigt men vackert och fint minne. Så är det ju. Hon får sällskap av Klara, Jocke, Lufus, Luffa, Leo, Skrotis och många, många fler. Om Lufus och Skrotis kanske jag berättar mer, så småningom. Om Klara berättar jag på min hemsida.


Jag vet inte om jag inbillar mig, men jag har absolut en känsla av att framförallt Maxi och Filip håller sig ovanligt nära mig just nu. De har t.ex. definitivt återtagit sina platser i min säng. Tillsammans och utan antydan till fräs och väs (som ibland förekom tidigare när de liksom konkurrerade). De vill också väldigt gärna ligga i mitt knä.

Kasper - han är förstås också nära mig, och gör sig då och då nos-påmind. Men det gör han ju alltid. Bästaste lille vännen...


Jag minns när jag för åtta år sedan satt på ett golv, och runt mig fanns massor av kattungar. På klätterställningar, dynor, hyllor och golv. Platsen var Södertälje katthem.

Efter en stund kom en liten svart kattunge fram, tittade på mig, nosade på mina fötter och klev upp i mitt knä. Det var Filip. Han hade valt sig en matte.

När han småningom skulle placeras i min kattbur letade vi förstås efter honom bland alla kattungar, minst ett 20-tal. Han fångades in - men något kändes ändå fel. Och då upptäckte jag ännu en svart kattunge, med en nästan exakt likadan liten vit fläck under hakan. DET var Filip! Båda fick följa med hem, inte kunde jag välja bort den  som redan satt i buren! Jag skrev om det här på min dåvarande hemsida. (Vid senaste flytten gjorde jag om Katthörnan till en pdf-fil.)


Som ni förstår förväntar jag mig inte längre att Mysan ska komma tillbaks hem. Klart att jag spanar, och jag nästan "ser" henne komma fram från mellanstationen under låga granen där hon låg och väntade på att jag skulle öppna dörren och locka på henne.

Jag har t.o.m. sett lite mer än så, och det övertygar mig än mer om att hon inte längre är i livet.

Vet ni - jag tycker det känns som en stor, stor gåva att ha förmåga att verkligen kunna både älska och sörja en fyrbent vän.

Jag känner personer som vägrar skaffa sig ett nytt husdjur - oftast en hund men ibland också en katt -  för att de inte än en gång vill gå igenom den smärta det innebär att mista en älskad varelse. Oh, så mycket de går miste om.


Livet innebär både sorg och glädje. Att få kärlek och att ge. Även att mista. Det gäller djur, och det gäller människor.

Lilla Mysan - var är du?

Den lilla katten Mysan - hon har smugit sig in i mitt hjärta. En alldeles speciell katt, präglad av erfarenheter jag inte känner till. Men med en stor, stor integritet. Hon vill finnas bredvid, mer än med. Men alltmera med.

Under de  tre och en halv månader vi levt tillsammans har hon alltså närmat sig mer och mer.  Hon spinner när man gullar med henne.  Ligger kvar i knät hur länge som helst när man tar upp henne, men hon hoppar inte upp själv.  Tillbringar sina nätter i min säng, vid fotändan. Störs inte av att Maxi och ibland även Filip också hoppar upp, på morgonen (jag släpper in dem tidigt innan jag återgår till sängvärmen). Tre katter i sängen - fantastiskt!

Mysan kommer in när man ropar på henne. Kanske inte första gången, men tredje, fjärde... Hon talar om när hon vill ut, men vid ruskväder vänder hon redan i dörröppningen. Hon är en nästan-innekatt! Åtminstone så här års.

Hon bor här hos mig, Kasper och de andra katterna. Hon har fått ett hem. Det vet hon. Hon har blivit "mattes katt"!

Men nu? Var är hon? Så här länge har hon aldrig varit borta. Hon kommer inte, trots det eländiga väder vi haft, med både regn och snöglopp. Blötsnö, äcklig för små kattassar. Nu över decimetern. (Men de övriga katterna ränner ut och in, bara lite mera "in" än vanligt.)

Mysan envisades alldeles förfärligt söndag eftermiddag med att vilja gå ut. Ett par gånger vände hon i dörröppningen. men hon gav inte upp. Jamade högt och ljudligt och befallande När jag tredje gången öppnade dörren gick hon verkligen ut. Kröp in under förstubron. Har hon upplevt snö tidigare i sitt säkert mycket unga liv? Det vet jag ju inte.

Jag försökte locka fram och in henne redan efter en kvart. På den vägen är det fortfarande, ett och ett halvt dygn senare.

Jag är orolig. Jag är ledsen. Gråter lite ibland. Den här lilla katten som haft det så svårt tidigare - vad har väl hänt nu??

Jag har gått omkring på närmaste vägarna och ropat på henne. Går ut på förstubron och lockar stup i kvarten - bokstavligen. De andra katterna är alla inne, ogillar det här vädret på det högsta. Till och med Petrus som visserligen varit ute störrre delen av dagen, men kommit in emellanåt för att värma sig.

Men Mysan??? Denna lilla speciella, underbara katt? Var är hon? Borde jag ha vägrat släppa ut henne? Ja, det tycker jag nu!

Jag blir alltmer övertygad om att något förfärligt hänt. Oh, så jag önskar att jag har fel! Jag fortsätter att kolla och ropa, ofta, ofta. Det kommer jag säkert att göra i ännu många dagar. Om hon inte plötsligt dyker upp. Jag hoppas, hoppas, men vågar inte längre riktigt tro på det.

Några fastboende grannar i närheten har jag ju inte! Tror inte hon är instängd någonstans.

Om hon kommer hem igen - kommer jag att våga släppa ut henne?

Ett och ett halvt dygn är inte speciellt lång tid för en katt att vara borta. Jag vet det. Men det är det för Mysan, under rådande omständigheter.

Nu tänker jag lägga upp en del bilder på henne. Bilder som bl.a. visar hur hon deltar i mitt "kontorsarbete", bilder som visar hur väl hon funnit sig tillrätta.  Klicka på dem! Känns fruktansvärt svårt, det här!

Snälla, tänk goda tankar och hjälp mig hoppas på att lilla Mysan trots allt kommer hem igen!! Att det inte hänt henne något förfärligt! Våran Mysa!
(Om någon undrar - hon löper inte, fick sina p-piller enligt schema, i fredags. Och om 10 dagar ska hon ju kastreras - om hon fortfarande lever och kommit hem.)

Kollade just, fortfarande ingen Mysan. Annat än på bilderna. Blir nog inte mycket sömn i natt.

Nu ska jag gå ut i omgivningen och ropa och lyssna.

Alternativ till "Världens bästa skitskola"

Jag såg ett teveprogram, "Världens bästa skitskola", häromdagen. Och mådde riktigt dåligt.

Sveriges nu drygt 1000 helt skattefinansierade friskolor drivs i huvudsak av fyra vinstdrivande koncerner. Riskkapitalbolag är inblandade, och vinster förs ut till s.k. skatteparadis. Vinster som alltså helt betalas av oss skattebetalare.

Fakta från UR:

¤  Sverige är det enda land i världen där helt skattefinansierade skolor tillåts gå med vinst. 

¤  I Sverige får vem som helst äga en friskola, ingen tidigare erfarenhet från skolvärlden krävs. (Källa: Skolinspektionen)

 ¤  I Sverige finns mer än 1000 friskolor som till stor del ägs av fyra skolkoncerner: Baggium, John Bauergymnasiet, Kunskapsskolan och Academedia. Tillsammans omsatte de 3,4 miljarder kronor år 2010. (Källa: Skolverket, Bolagsverket)

Det här känns svårt för mig som på sin tid kämpade för friskolornas existens överhuvudtaget. Men inte detta! Titta åtminstone från femte minuten och ett tag framåt! Det är inte småpengar som hamnar i privata fickor!!

Mina barn har alla gått i "friskola". Mina barnbarn också, föräldrar har t.o.m. ringt från BB för att ställa barnen i kö, för att försäkra sig om att de skulle få gå i samma eller i varje fall en likadan skola som de själva. I en waldorfskola.

Det är länge sedan jag kom i kontakt med den här pedagogiken.  Efter att av en händelse ha lyssnat på tre föredrag av tre waldorflärare var saken klar!

Så fort gick det att bestämma sig.

Allt jag hörde stämde. Dessutom - de tre lärarna, ett sådant engagemang de visade. En sådan entusiasm!  Oj!! Samma gällde för övrigt de som höll de följande föredragen. Lycklig kände jag mig.

Till det tredje föredraget följde barnens pappa med - och vi blev helt överens.

Tursamt nog fick alla barnen så småningom plats, även i förskola - även om det hängde på gärdesgården för det äldsta som redan hunnit börja i "vanlig" skola.


Den här länken går inte till Kristofferskolans startsida, men den som klickar på de olika klasserna kan läsa ungefär om vad som i sak fick mig och även min man att snabbt bestämma sig. I den här skolan skulle våra barn gå. (Även om de vackra och ändamålsenliga lokalerna då ännu inte fanns, men det gjorde lärarna.) Det är mycket att läsa, men den som är intresserad kan ju ta det i omgångar. Men jag önskar ni fått möta lärarna!

På den tiden utgick minsann varken statliga eller kommunala bidrag. Skolan var alltså en waldorfskola. Först inrymd i hyrda lokaler, småningom i en egen, fantastisk byggnad. Skolan drevs och drivs fortfarande i stiftelseform. Dvs helt utan privata intressen av ekonomisk art.

Utan engagerade föräldrars stora engagemang och insatser hade de nya byggnaderna aldrig kommit till.

Jag minns den fantastiska flytten och glädjen över de nya skolbyggnaderna. De lägre klassernas egna små hus, med klassrum i varma, ombonade färger och former. Mellanstadiets hus.  Den stora huvudbyggnaden med högstadium, specialsalar, verkstäder och ett skolkök där all mat lagades från grunden med färska råvaror. Biodynamiska och ekologiska.

Lärarnas löner var riktigt, riktigt låga. Lägst för ogifta ensamstående, lite högre för den som hade familj med egna barn. Mönstret var lägsta möjliga lön, inte högsta. Varje lärare fick själv avgöra vilken lön han/hon behövde för att ekonomin någorlunda skulle gå runt. Att minska antalet lärare för att få skolans ekonomi att hjälpligt gå ihop - den tanken fanns inte.

Längre från dagens "normala" tänkande kan man väl knappast komma? Ändå ÄR det ju trots allt inte hundra år sedan. Det var 60-70-tal. Terminsavgifterna hölls så låga som möjligt, och de VAR låga. För den som inte kunde betala försökte man ordna det ändå. Tanken var att ekonomin inte skulle få hindra den som verkligen sökte just den här pedagogiken.

Jag råkar också veta att där fanns lärare som arbetade helt utan lön och arvode. År efter år. "Behöver inte mer pengar i livet än jag har." För övrigt donerades en del av dessa.

Här handlade det om eldsjälar, om människor med en idé, ett ideal att omsätta i praktiken. Om tankar, föreställningar som skulle förverkligas. Inte bara drömmas.

Jag minns min beundran, minns den piedestal jag placerade alla lärare på. Vid småningom tämligen nära kontakt upptäckte jag att så starka och utpräglade personligheter minsann inte alltid drar riktigt jämnt. Piedestalen vacklade en aning. De var ju "bara" som vanliga människor...

Men ju närmare kontakten blev, desto klarare stod det för mig hur fantastiska dessa personligheter ändå var. Hur de trots många svårigheter och en och annan konfliktunge klarade att hålla ihop, att alltid sätta skolans och framförallt elevernas bästa främst. Att visa varandra både respekt och förtroende.

Okej, bara att erkänna - lärarna hamnade åter på piedestaler - dock inte samma som tidigare. Inte lika höga (och rangliga) och inte lika bekväma. Men stabilare.

Numera är pionjärstadiet över. Samhället betalar och ställer därmed krav. Skolan måste kämpa för att få behålla sin egenart. Sin egen kursplan som utgör om inte grunden så absout medlet för att nå målet. Och kämpar gör man. Hårt.

Kontakten med Kristofferskolan, lärarna och waldorfpedagogiken förde med sig en stor förändring inte bara i barnens liv utan även i mitt eget. Och i deras pappas. Själv närmade jag mig skolan alltmer, även i jobbet. Fördjupade mig i bakgrunden.

Dagens elever är annorlunda. Skolklimatet är överhuvudtaget ett annat. Precis som samhället i övrigt.  Problemen är nog större, trycket på dagens ungdomar likaså. Jag vill inte idealisera, men menar att en waldorflärare har ett mycket större stöd i sin pedagogik än vad de flesta andra lärare har.

Waldorfpedagogiken bygger på en bärande grundidé.

Och den är INTE att tjäna pengar!!!

Alla skolor kan inte tillämpa waldorfpedagogik, det krävs specialutbildade lärare för det. Men ingen skola borde få drivas i vinstintresse. Oavsett inriktning. Det är min absoluta övertygelse.

Oh nej, ingen fara med brutala datorspel...

Brutala och aggressiva  datorspel påverkar inte barn alls. Visserligen kunde en viss aggressivitet spåras i en del fall, men den kan lika gärna bero på att ungdomarna redan tidigare hade en aggressiv läggning.

Alltså kan man inte skylla på datorspelen...

Så är kontentan av en sammanställning av studier, som Ekot i Sveriges Radio idag redovisat. Visserligen finns även en del studier som visar på motsatsen, säger man, men sammantaget måste man ändå konstatera att våldsamma och brutala datorspel inte påverkar barn och ungdomar.

Själv tar jag mig för pannan!!! Så nu blir det till att - för andra gången i livet - kontakta Sveriges Radio. Deras sätt att referera sammanställningen är botten! Snacka om att vara en s.k. "nytttig idiot"! (Upptäcker nu att redovisningen inte finns med i senare sändningar.)

Varför frågade man sig t.ex. inte hur dessa redan tidigare aggressiva ungdomar påverkas? Kan deras läggning rentav förstärkas? Vilka drabbas i så fall?

Vad jag inte fattar är hur man på allvar kan hävda att det som barn ser och hör och ägnar sig åt inte påverkar dem. Dvs man menar säkert att barn är påverkbara, men inte av just de datorspel de ägnar sig åt timme efter timme, dag efter dag, månad efter månad, år efter år. 

Nej, jag tror inte att ungdomar tar med sig en kniv eller börjar jaga ett gevär för att ge sig ut och sticka ner eller skjuta ihjäl någon. Men jag är väldigt rädd för den inverkan spelen kan få på deras empatiska förmåga. Och på ungdomars förmåga att se och reagera på våld i verkligheten.

Ungdomsvåldet ÄR råare och brutalare nu för tiden, det vet man.

Jag vet inte hur det är med "våld" i småklasserna, men jag tycker mig ha snappat upp att mobbning åtminstone i de högre klasserna är både vanligare och tar sig svårare uttryck nu än tidigare.

Att förhärligat våld har en påverkan, det är för mig helt uppenbart. Precis som allt annat som barn (och även vuxna för den delen) ägnar sig åt med liv och lust!! 

De som VERKLIGEN vet något om påverkan, det är förstås reklambranschen. Där vet man! Vi kan tro oss vara immuna hur mycket vi vill - men det är vi inte! Och i spel är vi ju dessutom deltagare själva!

En förutsättning för att kunna - och orka - ta itu med och försöka avvärja en fara är att inse att den finns. Att inte blunda, inte förneka.

Ett mirakel - en ny personlighet har sett dagens ljus

Undrar varför det ibland blir så långa uppehåll mellan blogginläggen. Kan det kanske vara så att det är fråga om antingen/eller?

Skriver man varje dag, gärna flera gånger om dagen, då finns det alltid någon tanke eller någon mer eller mindre möjligen läsvärd upplevelse att reflektera kring. För faktum är ju trots allt att under en helt vanlig dag så tänker man en hel massa!

Man kanske borde rusa till datorn varenda gång man överhuvudtaget tänker... :D

När det gått några dagar, då krävs liksom STÖRRE tankar, viktigare händelser! Alla dom där småtankarna är försvunna - de var ju ofta precis just "Dagsländor".

I dag (egentligen i går, eftersom datumgränsen som vanligt med råge överskridits) så har i alla fall två viktiga saker hänt.

På eftermiddagen fick jag vinterdäck på bilen. Upptäckte samtidigt att mina sommardäck dessvärre inte längre är lagliga. Alldeles för slitna.


Men sedan ni, sedan till det helt fantastiska som hände senare idag. Sent på kvällen. Ett mirakel!

Ett barnbarn har blivit mor!!!

Nästan en månad tidigare än beräknat! Men allt har gått bra.

Visst är det ett mirakel! En människa har blivit till, en liten en med ett helt liv framför sig! För första gången har en mamma fått se vem det är hon härbärgerat i flera månader. Och en pappa har fått möta sin son!

Jag menar att något större än ett barns, en personlighets födelse, det finns inte på denna jord!

Fler tankar kring terrordåden i Norge

Det här är svaret på en kommentar till mitt förra blogginlägg, om de fruktansvärda dåden i Norge. Sprängningen av regeringens lokaler i Oslo och de som befann sig där, samt mördandet av ett 70-tal ungdomar på sommarläger, medlemmar i en socialdemokratiskt ungdomsorganisation. En enskild människas verk. ”… Är det arv och/eller miljö i andra generationen? Jag försöker förstå, men det är svårt.”  Skriver Lena. Och Lena har fått även mig att tänka och försöka förstå.

Något saknas
Arv och/eller miljö, jag tror inte att någotdera är den enda ”orsaken”, inte ensamt, eller ens tillsammans. Världen är full av exempel på hur personer som vuxit upp under på alla sätt vidriga förhållanden blivit fantastiska människor.

Jag provar i stället att dra ifrån egenskaper, och då får jag ihop det bättre. Samtidigt som resultatet blir än mer skrämmande, t.ex. att jag inte tror att denna person någonsin bör släppas fri i samhället.

Jag kan tänka mig att han är ”intelligent” i betydelsen att han har ett högt IQ.  Han har stor förmåga att tänka logiskt och målmedvetet, att planera, manipulera där det behövs, dvs verkligen se till att hans intentioner ges möjlighet till förverkligande.   

Däremot saknas den där spärren mellan en utstuderat förfärlig och otäck tanke (vi har nog alla tänkt någon sådan en eller annan gång…) och dess praktiska utförande.  Det saknas det som enligt min mening gör oss till hela människor, mänskliga människor, och inte potentiella monster. I det här fallet ett verkligt monster.

Det saknas ”hjärtekrafter”, jag hittar inget bättre samlingsord. Det saknas empatisk förmåga. Förmåga att inte bara tänka utan också känna sig in i andra människors tankar och känslor – och därmed möjligheten att uppleva företeelser ur något annat perspektiv än sitt eget.

Det allra farligaste
Uteslutande ”intelligens” parad med ”handlingskraft” är nog det farligaste som finns.
Till tomrummet som ”hjärtlösheten” skapar, dit hittar ondskan. Är det kanske inte just det vi ser exempel på här?

Där vi andra ser en ond människa, en galning osv, där ser vederbörande sig själv som rationell och duglig, som en ytterligt klok och genomskådande person. En kämpe, en "riddare", ibland beredd att offra även sig själv om det behövs, för det han tror på. I förhoppning om en ”helgongloria” kanske?

Hjärtekrafter kan inte hjärntvättas fram.  Det tror inte jag. Det är därför jag menar att denna person, Anders Behring Breivik, alltid kommer att vara farligt kapabel till nya hemskheter.

Jag tror att precis all fundamentalism, all extremism är farlig genom att den lockar till sig extrempersonligheter. Alla blir inte våldsverkare, än mindre massmördare.  Men de kan trigga andra som faktiskt blir det.

Något som både Fremskrittspartiet och Sverigedemokraterna förståeligt men sorgligt nog inte vill förstå.

Inte bara "efter"
Arv och/eller miljö? I min föreställningsvärld finns ju inte bara ett efter utan även ett före. Före födelsen in i detta livet. Vi har så att säga vårt eget ”arv”, och det är det fundamentala, plus det genetiska arvet från våra föräldrar. Av de föräldrar vi faktiskt själva valt?

Tänker man så, så har Anders Behring Breivik något mycket svårt som väntar. Något mycket värre och svårare än den påföljd en norsk domstol kommer att utdöma.  Vissa talar om ett evigt brinnande helvete. Jag för min del tänker konfrontation, konfrontation och upplevande av konsekvenserna för de personer han drabbat (också en form av helvete) och ett nästa liv som jag varken kan eller vill spekulera om.

Som sagt – detta är några av mina tankar med anledning av en kommentar till detta mitt blogginlägg. Jag är uppfylld av sorg och förtvivlan över vad som kunnat ske.

Jag har följt NRK:s sändningar, och jag inte bara sörjer med det norska folket, jag är också uppfylld av den största respekt över hur de och deras företrädare hanterar situationen.  

Upptäcker just att medan jag sitter här och skriver och efter bästa förmåga analyserar så rinner tårarna.

"Gräv där du står..."
Jag inser att terrordåd och övervåld sker dagligen, i hela världen.
Jag vet att människor svälter ihjäl på grund av styrande fundamentalisters föreställningar och nekande att ta emot omvärldens hjälp. Fruktansvärt. Tårarna rinner, även när jag ser sådana bilder.

Jag försöker ge visst bidrag till olika hjälpprojekt.

Ändå är det ju så, att för att kunna överleva och verka i våra dagliga liv så kan vi inte ständigt bära allas lidande i vårt fulla medvetande. Då skulle vi gå under.

Vi måste ”gräva där vi står”, som det ju heter. 

Norge är vårt syster- och broderland, vi lever med en sammanflätad historia, vi rör oss över gränserna, och vi förstår varandras språk. Många av oss (jag också) har norska kontakter och vänner. (Önskar för övrigt att SVT skulle sluta översätta alla inslag på norska. Vi som lyssnade direkt på NRK förstod utmärkt väl vad som sades. Till exempel.)

Lena – som du ser fick du mig att både tänka och skriva mer än vad som platsar i ett kommentarsfält.  Och ändå – så mycket, mycket mer som just nu far genom både min hjärna och mitt hjärta!

Jag lovar alla att nästa inlägg ska bli lite mer ”vanligt”.