lördag 31 december 2011

En god jul, snart ett nytt år - och om en saknad katt

Kasper har i korthet nämnt vår jul, den har förlöpt som vanligt. Men totalt kameralös. Jag har träffat släkt och en del vänner. Både här hemma som värdinna och borta som gäst. Det har känts varmt och gott.

Blogginspiration saknas totalt just nu, men jag ska försöka hitta den igen efter nyår.

Ibland är man inte riktigt på topp. Man är faktiskt tvärtom.

Vid julfika i förrgår hos gamla vänner tillika grann-grannar berättade de att deras katt för ett par veckor sedan togs av en räv. De såg spåren strax efter. En dryg kilometer från mitt hus. Det var snö.

De berättade också att lo, dvs spår av lodjur, siktats längre bort, lite närmare Gnesta.
Ingen i området har sett Mysan, såvitt jag förstår. Man har bara noterat mitt anslag och min efterlysning.


Jag kommer att flytta från mittt hus till lägenhet inom inte alltför många år.
Petrus har aldrig i hela sitt långa liv kommit nära någon annan person än mig. En enda gång har ett barnbarn lyckats klappa honom! För många år sedan. Och han skulle aldrig, aldrig kunna finna sig i att bo i lägenhet. Han börjar bli en gammal katt, och jag kommer inte att utsätta honom för någon förändring i sin tillvaro. Så är det bara.

Filip och Maxi kan inte heller bo i lägenhet. Däremot kan de säkert utan större svårighet knyta an till någon annan person som bor i det här huset, och de är absoluta garanter för ett musfritt hem. Så jag hoppas att de båda två kommer att kunna leva ett fortsatt fritt liv i den omgivning de är vana vid. Antingen med husets nya ägare eller med fastboende grannen. Just nu är de gärna inne många timmar varje dygn även om de inte direkt kräver det. Men det är trivsamt, och jag är så oerhört tacksam att jag har dem. Vi är ett team...

Mysan, den lilla mycket speciella katten, var ung och den som skulle kunna följa med mig och Kasper till ett annat boende. Till skillnad från de andra katterna älskade hon att utforska hemmets alla vrår och möjligheter. Var oftast helt tillfreds med att sitta i ett fönster och titta ut på det som rörde sig. Ofta nekade hon att överhuvudtaget gå ut.


Jag blev helt enkelt kär i den där lilla katten, ögonblickligen, när jag såg henne i den där förfärliga grävlingsfällan. Och så var det ju hennes förtroendefulla tillit. Jag vet att Sigges matte Helena noterade hur svårt jag hade att skiljas från Mysan när jag lämnade över henne, trots att jag bara känt henne några få timmar.  Helena märkte förstås också hur fantastiskt gärna jag sedan omedelbart for och hämtade tillbaks henne!

Säkert kan någon tänka "bara en katt" och dessutom "efter bara några få månader..."

Jag kan förstå det, men förstår också att vederbörande då aldrig själv riktigt knutit an till en fyrbent varelse. Jag har varit med om det förr, och det är en alldeles speciell upplevelse.

Jag tänker inte gräva ner mig, men jag vill inte heller förneka den känsla av saknad och sorg som jag känner. Den kommer att klinga av, och Mysan blir ett vemodigt men vackert och fint minne. Så är det ju. Hon får sällskap av Klara, Jocke, Lufus, Luffa, Leo, Skrotis och många, många fler. Om Lufus och Skrotis kanske jag berättar mer, så småningom. Om Klara berättar jag på min hemsida.


Jag vet inte om jag inbillar mig, men jag har absolut en känsla av att framförallt Maxi och Filip håller sig ovanligt nära mig just nu. De har t.ex. definitivt återtagit sina platser i min säng. Tillsammans och utan antydan till fräs och väs (som ibland förekom tidigare när de liksom konkurrerade). De vill också väldigt gärna ligga i mitt knä.

Kasper - han är förstås också nära mig, och gör sig då och då nos-påmind. Men det gör han ju alltid. Bästaste lille vännen...


Jag minns när jag för åtta år sedan satt på ett golv, och runt mig fanns massor av kattungar. På klätterställningar, dynor, hyllor och golv. Platsen var Södertälje katthem.

Efter en stund kom en liten svart kattunge fram, tittade på mig, nosade på mina fötter och klev upp i mitt knä. Det var Filip. Han hade valt sig en matte.

När han småningom skulle placeras i min kattbur letade vi förstås efter honom bland alla kattungar, minst ett 20-tal. Han fångades in - men något kändes ändå fel. Och då upptäckte jag ännu en svart kattunge, med en nästan exakt likadan liten vit fläck under hakan. DET var Filip! Båda fick följa med hem, inte kunde jag välja bort den  som redan satt i buren! Jag skrev om det här på min dåvarande hemsida. (Vid senaste flytten gjorde jag om Katthörnan till en pdf-fil.)


Som ni förstår förväntar jag mig inte längre att Mysan ska komma tillbaks hem. Klart att jag spanar, och jag nästan "ser" henne komma fram från mellanstationen under låga granen där hon låg och väntade på att jag skulle öppna dörren och locka på henne.

Jag har t.o.m. sett lite mer än så, och det övertygar mig än mer om att hon inte längre är i livet.

Vet ni - jag tycker det känns som en stor, stor gåva att ha förmåga att verkligen kunna både älska och sörja en fyrbent vän.

Jag känner personer som vägrar skaffa sig ett nytt husdjur - oftast en hund men ibland också en katt -  för att de inte än en gång vill gå igenom den smärta det innebär att mista en älskad varelse. Oh, så mycket de går miste om.


Livet innebär både sorg och glädje. Att få kärlek och att ge. Även att mista. Det gäller djur, och det gäller människor.

fredag 23 december 2011

Sammanfattning - tyvärr utan goda nyheter

I dag blir det likadana inlägg både i Kasperian och Dagsländor. En sammanfattande redogörelse.

Inget spår efter Mysan vid "fällanhuset". Jag tror dessvärre att det som Sigge markerade var grannkatten. (Kasper har berättat.)

Moussen på "möjliga stället" är fortfarande kvar på fatet, men två långbenta spindlar har hittat det och bespetsar sig på en God Jul. De får behålla sitt fynd, maten räcker nog åt en del släktingar också.

Ingen har reagerat med positivt besked på min efterlysning (se Kaspers sida, om du läser det här hos mig).

Efterlysning via nätet eller polisen eller liknande är meningslöst. Området är ju ett fritidshusområde (men med ett 20-tal fastboende). Det ligger helt utslängt i skogen.

Att Mysan i snö skulle ha vandrat iväg många kilometer utan mål är helt uteslutet.

Sigges matte såg kattspår in under huset vi kallar "möjliga stället". Men inga spår ut.

Mysan har vid ett tidigare tillfälle skadat sin tass och en klo, men det läkte fint. Hon har vid ett annat tillfälle haltat lite, men det gick över till dagen efter. En justerad Mysan kan ha råkat ut för räv.

Bara att inse.

Hoppet är det sista som överger mig, men jag är tvungen att vara realist också.

Jag har hela tiden låtit mig ledas av "magkänsla" när det gäller Mysan, och det har fungerat väldigt, väldigt bra. Även om jag ofta gjort precis tvärtemot vad en eventuell "regelbok" skulle sagt. Men min magkänsla just nu - den tycker jag inte om.

Jag vet att Mysan - om hon lever -  vet precis var hon hör hemma. Dvs hos mig. Hon hittar i området. Om hon är skadad ligger hon och trycker någonstans, där inte ens Sigge hittade henne.

Återhämtar hon sig så kommer hon hem. Annars - ja annars kommer hon helt enkelt inte tillbaks. Bara att inse. Det scenariot blir troligare för varje dag.

Jag är väldigt ledsen. Allt som varit kring den här lilla katten berör mig så djupt. Och inte bara mig, det märker jag ju.

Men nu skriver jag inte mer om Mysans försvinnande. Såvida hon inte kommer hem, för då berättar jag det med en gång, på både min och Kaspers blogg.


Det är jul, jag får besök av barn och barnbarn och till och med ett litet nyfött barnbarnsbarn.

Jag ska nu, sent omsider, ägna mig åt att förbereda julkalaset. Glädja mig åt mina andra fyrbenta. I dag ligger Filip på mitt duntäcke, han har återtagit sin plats där. Den han tidigare överlåtit helt till Mysan. Utom en stund på morgonen.

Lilla Mysan, så jag önskar att du vore här!!! Jag har talat med Animalen idag, men väntar med avbeställning av tiden för kastrering till efter jul, det ska fungera.)
Nu ska jag göra upp en slutlig inköpslista, ge mig iväg och handla och sedan börja laga mat. Jansson, ungsbaka skinkan, göra gratänger, rödbetssallad, linslimpa för vegetarianer osv. Men köttbullar tar en dotter med sig.

Och så ska jag städa av lite!

Blir inte lika flitigt uppdaterat här närmaste dagarna (såvida inte Mysan dyker upp förstås. Läser du det här hos Kasper kan du titta på Mysan-bilder hos mig).

Jag och Kasper och hans åtminstone tre katter önskar er alla en God Jul!

Och så vill vi innerligt tacka för allt engagemang, alla kommentarer, tröst och uppmuntran.
Och naturligtvis - ett speciellt tack till Sigge och hans matte som till och med kom hit och hjälpte oss leta. Tänk, att via blogg ha fått såna vänner!

torsdag 22 december 2011

Tyvärr, inget nytt om Mysan

Mer kan du läsa hos Kasper. Jag är så orolig för den där lilla katten  Och jag undrar så vad som hänt henne.
Men som sagt, läs hos Kasper.

Nu måste jag ta itu med den vanliga vardagen, det är ju nästan jul. Och jag har en hel del förberedelser som måste göras. Allt har liksom stått stilla här några dagar.

tisdag 20 december 2011

Väntar på i morgon

Jag vet att fler läser än de som kommenterar - därför vill jag berätta att jag fortfarande inte sett minsta spår av Mysan.

I morgon förmiddag, onsdag, kommer Sigge Svamphund med matte Helena hit. Sigge har en fantastisk nos och är fenomenal på att hitta det mesta.

Jag är så oerhört tacksam för att de erbjöd sig att komma och hjälpa mig leta. Vi bor ju inte direkt nästgårds.

Det står mycket mer på Kaspers blogg!

Tack alla. för förståelse, stöd och tröst!

Ingen Mysan ännu

Jag går ut och letar igen nu. Om och när Mysan kommer hem så ska jag berätta det här. Åå en gång!
Tack för att ni tänker gott och bryr er!

Lilla Mysan - var är du?

Den lilla katten Mysan - hon har smugit sig in i mitt hjärta. En alldeles speciell katt, präglad av erfarenheter jag inte känner till. Men med en stor, stor integritet. Hon vill finnas bredvid, mer än med. Men alltmera med.

Under de  tre och en halv månader vi levt tillsammans har hon alltså närmat sig mer och mer.  Hon spinner när man gullar med henne.  Ligger kvar i knät hur länge som helst när man tar upp henne, men hon hoppar inte upp själv.  Tillbringar sina nätter i min säng, vid fotändan. Störs inte av att Maxi och ibland även Filip också hoppar upp, på morgonen (jag släpper in dem tidigt innan jag återgår till sängvärmen). Tre katter i sängen - fantastiskt!

Mysan kommer in när man ropar på henne. Kanske inte första gången, men tredje, fjärde... Hon talar om när hon vill ut, men vid ruskväder vänder hon redan i dörröppningen. Hon är en nästan-innekatt! Åtminstone så här års.

Hon bor här hos mig, Kasper och de andra katterna. Hon har fått ett hem. Det vet hon. Hon har blivit "mattes katt"!

Men nu? Var är hon? Så här länge har hon aldrig varit borta. Hon kommer inte, trots det eländiga väder vi haft, med både regn och snöglopp. Blötsnö, äcklig för små kattassar. Nu över decimetern. (Men de övriga katterna ränner ut och in, bara lite mera "in" än vanligt.)

Mysan envisades alldeles förfärligt söndag eftermiddag med att vilja gå ut. Ett par gånger vände hon i dörröppningen. men hon gav inte upp. Jamade högt och ljudligt och befallande När jag tredje gången öppnade dörren gick hon verkligen ut. Kröp in under förstubron. Har hon upplevt snö tidigare i sitt säkert mycket unga liv? Det vet jag ju inte.

Jag försökte locka fram och in henne redan efter en kvart. På den vägen är det fortfarande, ett och ett halvt dygn senare.

Jag är orolig. Jag är ledsen. Gråter lite ibland. Den här lilla katten som haft det så svårt tidigare - vad har väl hänt nu??

Jag har gått omkring på närmaste vägarna och ropat på henne. Går ut på förstubron och lockar stup i kvarten - bokstavligen. De andra katterna är alla inne, ogillar det här vädret på det högsta. Till och med Petrus som visserligen varit ute störrre delen av dagen, men kommit in emellanåt för att värma sig.

Men Mysan??? Denna lilla speciella, underbara katt? Var är hon? Borde jag ha vägrat släppa ut henne? Ja, det tycker jag nu!

Jag blir alltmer övertygad om att något förfärligt hänt. Oh, så jag önskar att jag har fel! Jag fortsätter att kolla och ropa, ofta, ofta. Det kommer jag säkert att göra i ännu många dagar. Om hon inte plötsligt dyker upp. Jag hoppas, hoppas, men vågar inte längre riktigt tro på det.

Några fastboende grannar i närheten har jag ju inte! Tror inte hon är instängd någonstans.

Om hon kommer hem igen - kommer jag att våga släppa ut henne?

Ett och ett halvt dygn är inte speciellt lång tid för en katt att vara borta. Jag vet det. Men det är det för Mysan, under rådande omständigheter.

Nu tänker jag lägga upp en del bilder på henne. Bilder som bl.a. visar hur hon deltar i mitt "kontorsarbete", bilder som visar hur väl hon funnit sig tillrätta.  Klicka på dem! Känns fruktansvärt svårt, det här!























Snälla, tänk goda tankar och hjälp mig hoppas på att lilla Mysan trots allt kommer hem igen!! Att det inte hänt henne något förfärligt! Våran Mysa!
(Om någon undrar - hon löper inte, fick sina p-piller enligt schema, i fredags. Och om 10 dagar ska hon ju kastreras - om hon fortfarande lever och kommit hem.)

Kollade just, fortfarande ingen Mysan. Annat än på bilderna. Blir nog inte mycket sömn i natt.

Nu ska jag gå ut i omgivningen och ropa och lyssna.

måndag 12 december 2011

Alternativ till "Världens bästa skitskola"

Jag såg ett teveprogram, "Världens bästa skitskola", häromdagen. Och mådde riktigt dåligt.

Sveriges nu drygt 1000 helt skattefinansierade friskolor drivs i huvudsak av fyra vinstdrivande koncerner. Riskkapitalbolag är inblandade, och vinster förs ut till s.k. skatteparadis. Vinster som alltså helt betalas av oss skattebetalare.

Fakta från UR:
¤  Sverige är det enda land i världen där helt skattefinansierade skolor tillåts gå med vinst. 
¤  I Sverige får vem som helst äga en friskola, ingen tidigare erfarenhet från skolvärlden krävs. (Källa: Skolinspektionen)
 ¤  I Sverige finns mer än 1000 friskolor som till stor del ägs av fyra skolkoncerner: Baggium, John Bauergymnasiet, Kunskapsskolan och Academedia. Tillsammans omsatte de 3,4 miljarder kronor år 2010. (Källa: Skolverket, Bolagsverket)


Det här känns svårt för mig som på sin tid kämpade för friskolornas existens överhuvudtaget. Men inte dettaTitta åtminstone från femte minuten och ett tag framåt! Det är inte småpengar som hamnar i privata fickor!!

Mina barn har alla gått i "friskola". Mina barnbarn också, föräldrar har t.o.m. ringt från BB för att ställa barnen i kö, för att försäkra sig om att de skulle få gå i samma eller i varje fall en likadan skola som de själva. I en waldorfskola.

Det är länge sedan jag kom i kontakt med den här pedagogiken.  Efter att av en händelse ha lyssnat på tre föredrag av tre waldorflärare var saken klar!

Så fort gick det att bestämma sig.

Allt jag hörde stämde. Dessutom - de tre lärarna, ett sådant engagemang de visade. En sådan entusiasm!  Oj!! Samma gällde för övrigt de som höll de följande föredragen. Lycklig kände jag mig.

Till det tredje föredraget följde barnens pappa med - och vi blev helt överens.

Tursamt nog fick alla barnen så småningom plats, även i förskola - även om det hängde på gärdesgården för det äldsta som redan hunnit börja i "vanlig" skola.


Den här länken går inte till Kristofferskolans startsida, men den som klickar på de olika klasserna kan läsa ungefär om vad som i sak fick mig och även min man att snabbt bestämma sig. I den här skolan skulle våra barn gå. (Även om de vackra och ändamålsenliga lokalerna då ännu inte fanns, men det gjorde lärarna.) Det är mycket att läsa, men den som är intresserad kan ju ta det i omgångar. Men jag önskar ni fått möta lärarna!

På den tiden utgick minsann varken statliga eller kommunala bidrag. Skolan var alltså en waldorfskola. Först inrymd i hyrda lokaler, småningom i en egen, fantastisk byggnad. Skolan drevs och drivs fortfarande i stiftelseform. Dvs helt utan privata intressen av ekonomisk art.

Utan engagerade föräldrars stora engagemang och insatser hade de nya byggnaderna aldrig kommit till.

Jag minns den fantastiska flytten och glädjen över de nya skolbyggnaderna. De lägre klassernas egna små hus, med klassrum i varma, ombonade färger och former. Mellanstadiets hus.  Den stora huvudbyggnaden med högstadium, specialsalar, verkstäder och ett skolkök där all mat lagades från grunden med färska råvaror. Biodynamiska och ekologiska.

Lärarnas löner var riktigt, riktigt låga. Lägst för ogifta ensamstående, lite högre för den som hade familj med egna barn. Mönstret var lägsta möjliga lön, inte högsta. Varje lärare fick själv avgöra vilken lön han/hon behövde för att ekonomin någorlunda skulle gå runt. Att minska antalet lärare för att få skolans ekonomi att hjälpligt gå ihop - den tanken fanns inte.

Längre från dagens "normala" tänkande kan man väl knappast komma? Ändå ÄR det ju trots allt inte hundra år sedan. Det var 60-70-tal. Terminsavgifterna hölls så låga som möjligt, och de VAR låga. För den som inte kunde betala försökte man ordna det ändå. Tanken var att ekonomin inte skulle få hindra den som verkligen sökte just den här pedagogiken.

Jag råkar också veta att där fanns lärare som arbetade helt utan lön och arvode. År efter år. "Behöver inte mer pengar i livet än jag har." För övrigt donerades en del av dessa.

Här handlade det om eldsjälar, om människor med en idé, ett ideal att omsätta i praktiken. Om tankar, föreställningar som skulle förverkligas. Inte bara drömmas.

Jag minns min beundran, minns den piedestal jag placerade alla lärare på. Vid småningom tämligen nära kontakt upptäckte jag att så starka och utpräglade personligheter minsann inte alltid drar riktigt jämnt. Piedestalen vacklade en aning. De var ju "bara" som vanliga människor...

Men ju närmare kontakten blev, desto klarare stod det för mig hur fantastiska dessa personligheter ändå var. Hur de trots många svårigheter och en och annan konfliktunge klarade att hålla ihop, att alltid sätta skolans och framförallt elevernas bästa främst. Att visa varandra både respekt och förtroende.

Okej, bara att erkänna - lärarna hamnade åter på piedestaler - dock inte samma som tidigare. Inte lika höga (och rangliga) och inte lika bekväma. Men stabilare.

Numera är pionjärstadiet över. Samhället betalar och ställer därmed krav. Skolan måste kämpa för att få behålla sin egenart. Sin egen kursplan som utgör om inte grunden så absout medlet för att nå målet. Och kämpar gör man. Hårt.

Kontakten med Kristofferskolan, lärarna och waldorfpedagogiken förde med sig en stor förändring inte bara i barnens liv utan även i mitt eget. Och i deras pappas. Själv närmade jag mig skolan alltmer, även i jobbet. Fördjupade mig i bakgrunden.

Dagens elever är annorlunda. Skolklimatet är överhuvudtaget ett annat. Precis som samhället i övrigt.  Problemen är nog större, trycket på dagens ungdomar likaså. Jag vill inte idealisera, men menar att en waldorflärare har ett mycket större stöd i sin pedagogik än vad de flesta andra lärare har.

Waldorfpedagogiken bygger på en bärande grundidé.

Och den är INTE att tjäna pengar!!!

Alla skolor kan inte tillämpa waldorfpedagogik, det krävs specialutbildade lärare för det. Men ingen skola borde få drivas i vinstintresse. Oavsett inriktning. Det är min absoluta övertygelse.

måndag 5 december 2011

Oh nej, ingen fara med brutala datorspel...

Brutala och aggressiva  datorspel påverkar inte barn alls. Visserligen kunde en viss aggressivitet spåras i en del fall, men den kan lika gärna bero på att ungdomarna redan tidigare hade en aggressiv läggning.

Alltså kan man inte skylla på datorspelen...

Så är kontentan av en sammanställning av studier, som Ekot i Sveriges Radio idag redovisat. Visserligen finns även en del studier som visar på motsatsen, säger man, men sammantaget måste man ändå konstatera att våldsamma och brutala datorspel inte påverkar barn och ungdomar.

Själv tar jag mig för pannan!!! Så nu blir det till att - för andra gången i livet - kontakta Sveriges Radio. Deras sätt att referera sammanställningen är botten! Snacka om att vara en s.k. "nytttig idiot"! (Upptäcker nu att redovisningen inte finns med i senare sändningar.)

Varför frågade man sig t.ex. inte hur dessa redan tidigare aggressiva ungdomar påverkas? Kan deras läggning rentav förstärkas? Vilka drabbas i så fall?

Vad jag inte fattar är hur man på allvar kan hävda att det som barn ser och hör och ägnar sig åt inte påverkar dem. Dvs man menar säkert att barn är påverkbara, men inte av just de datorspel de ägnar sig åt timme efter timme, dag efter dag, månad efter månad, år efter år. 

Nej, jag tror inte att ungdomar tar med sig en kniv eller börjar jaga ett gevär för att ge sig ut och sticka ner eller skjuta ihjäl någon. Men jag är väldigt rädd för den inverkan spelen kan få på deras empatiska förmåga. Och på ungdomars förmåga att se och reagera på våld i verkligheten.

Ungdomsvåldet ÄR råare och brutalare nu för tiden, det vet man.

Jag vet inte hur det är med "våld" i småklasserna, men jag tycker mig ha snappat upp att mobbning åtminstone i de högre klasserna är både vanligare och tar sig svårare uttryck nu än tidigare.

Att förhärligat våld har en påverkan, det är för mig helt uppenbart. Precis som allt annat som barn (och även vuxna för den delen) ägnar sig åt med liv och lust!! 

De som VERKLIGEN vet något om påverkan, det är förstås reklambranschen. Där vet man! Vi kan tro oss vara immuna hur mycket vi vill - men det är vi inte! Och i spel är vi ju dessutom deltagare själva!

En förutsättning för att kunna - och orka - ta itu med och försöka avvärja en fara är att inse att den finns. Att inte blunda, inte förneka.

fredag 2 december 2011

Ett mirakel - en ny personlighet har sett dagens ljus

Undrar varför det ibland blir så långa uppehåll mellan blogginläggen. Kan det kanske vara så att det är fråga om antingen/eller?

Skriver man varje dag, gärna flera gånger om dagen, då finns det alltid någon tanke eller någon mer eller mindre möjligen läsvärd upplevelse att reflektera kring. För faktum är ju trots allt att under en helt vanlig dag så tänker man en hel massa!

Man kanske borde rusa till datorn varenda gång man överhuvudtaget tänker... :D

När det gått några dagar, då krävs liksom STÖRRE tankar, viktigare händelser! Alla dom där småtankarna är försvunna - de var ju ofta precis just "Dagsländor".

I dag (egentligen i går, eftersom datumgränsen som vanligt med råge överskridits) så har i alla fall två viktiga saker hänt.

På eftermiddagen fick jag vinterdäck på bilen. Upptäckte samtidigt att mina sommardäck dessvärre inte längre är lagliga. Alldeles för slitna.


Men sedan ni, sedan till det helt fantastiska som hände senare idag. Sent på kvällen. Ett mirakel!

Ett barnbarn har blivit mor!!!

Nästan en månad tidigare än beräknat! Men allt har gått bra.

Visst är det ett mirakel! En människa har blivit till, en liten en med ett helt liv framför sig! För första gången har en mamma fått se vem det är hon härbärgerat i flera månader. Och en pappa har fått möta sin son!

Jag menar att något större än ett barns, en personlighets födelse, det finns inte på denna jord!

söndag 27 november 2011

Ljus i mörker

Nu må det vara mörkt, storma och regna ute! Helt okej så länge inte strömmen går och så länge vädret bjuder på små "promenaduppehåll). Det har det nu inte gjort idag, det gavs inte ens tillfälle att hämta in en- och granris.

Men det gör inte så mycket det heller, i morgon har dagens förhållandevis lindriga oväder dragit förbi.

Nu är höst- och vintergardinerna i "kaminrummet"  uppe (de enda gardiner jag byter).  Adventstakar och "adventsljus" är på plats. De ersätter här och var de "vanliga" lamporna.

Helt plötsligt är allt annorlunda. Jag och därmed (tror jag) även mina fyrbenta njuter och myser.


Det är nästan magiskt, så annorlunda mitt lilla hus känns idag jämfört med i går.
Även "glasrummet" får lite adventsljus. Åh, så jag trivs!

Tror man ska ta sådana känslor tillvara. Att allt plötsligt känna BRA.
För så känns det minsann inte alltid. Men NU gör det det. För mig.

onsdag 23 november 2011

Ibland gör man bort sig...

Fick besök idag. Grekiska vännen V som jag träffar lite för sällan kom för att bjuda till grekisk Lucia-lunch. Traditionsenligt, sa hon. Okej, det blir i alla fall andra året nu, dvs varje Lucia sedan hon flyttade hit till området. :)

Med sig hade hon en man. Grekisk.

Han blev stormförtjust i Kasper, och jag vill lova att kärleken besvarades! Ojojoj!

De kom in en stund, mannen satt på golvet med en gosande och pussande Kasper i knät.

"She loves me", sa han!
"Yes", sa jag, "but 'she' is a 'he'."

Det blev ganska tyst - aningen röd i ansiktet mumlade han något jag inte uppfattade...

V. försökte hålla ihop anletsdragen, men lyckades inte. "Trodde du att vi två...  nej då, han är inte sån, han är  ju tvärtom... "

Han är alltså en god, händig och hjälpsam vän, som bor hos henne när han är i Sverige.

"Gay", sa han.
"Toppen ", sa jag, "en sån skulle jag också vilja ha... "
(Lite svenska förstår han tydligen, så nu kunde vi skratta tillsammans...)


På kattfronten
Kan också rapportera att på kattfronten känns det riktigt bra. Petrus väser lite åt Mysan, men faktiskt mindre än åt de båda svarta. Filip har gjort ett par smärre attackförsök (som jag bryter) de senaste dagarna, men det är allt. Jag gosar mycket med honom när han är inne, och låter honom ligga i mitt knä nästan så länge han vill.

Dumpinglan har han kvar. Nu verkar han ha vant sig. Han får behålla den ett tag till.

Mysan finner sig väl tillrätta inomhus - hon vill ut ibland, men ganska ofta vänder hon om när jag öppnar dörren, och hoppar upp i en fåtölj i stället.

Filten på skrivbordet är en favvoplats. Gardinen där är mycket busvänlig. 





Efter avmaskning och fri tillgång till mat (torrfoder) har Mysan rentav blivit aningen för rund om magen. För mycket inneliv? Till fram i januari-februari kommer hon att få p-piller, sedan väntar kastration.

Oj, vad hon då kommer att sakna fredagsmaten, den som hon hennes krossade piller blandas i! För att inte tala om vad Kasper kommer att göra. För den doftar himmelskt, och naturligtvis får han smaka. Det får nog bli lite allmänt fredagsmys även efter operationen.  :)

För övrigt är Mysan, som alla katter, en god gymnast. :) Skojig benföring...




Och järnvägars, vad ett gem kan verka utmanande! 

Natti!

söndag 20 november 2011

Novembers färger

November är en grå månad. Den gör även mig rätt grå, inombords. Men just nu kom jag att tänka på något!

Om man tittar lite längre in i sig själv, då finns ju rätt mycket som har både gladare och mer varierade kulörer. Förhoppningsvis lönar det sig att ta en närmare titt. :)

Förresten är inte alla grå nyanser "GRÅ", om ni förstår hur jag menar. Undrar om det inte till och med finns något man kunde kalla "gladgrått"? En ljust grå, varm nyans som ger mängder av andra färger möjlighet att komma till sin rätt.

Så ungefär tänkte jag under en kort skogspromenad. Grått, regnigt, disigt. Men när jag tittade neråt, då upptäckte jag en allt annat än grå november. Önskar att jag haft min bättre kamera med mig.






Dämpade och jordnära färger - men så vackra! Och harmoniska. Klicka, så syns de bättre.

Men nu är det dags för en kopp te och tända ljus.
Och tänk - om en vecka är det 1 advent!

onsdag 16 november 2011

Katterna kring Mysan

Det är nästan så det blivit, Mysan är något av en "huvudperson" här i huset. Alla är medvetna om henne.

Matte, dvs jag, ger mig ut i kvällsmörkret så många gånger det behövs. Och ropar och lockar. Mysan har hittills kommit in (utom en enda natt för länge sedan), men ibland dröjer det länge.

Kasper är medveten om henne, men respekterar hennes stora integritet. Fast vid ett och annat tillfälle har de faktiskt noshälsat på varandra. Men någon vana får det inte bli!!! Säger Mysan.

Petrus, utekatten framför andra och allmänt avog och ofta morrande mot både Filip och Maxi har i stort sett slutat morra åt Mysan! Han har till och med stannat inne i två nätter. Har inte hänt sedan förra vintern. Två verkliga individualister, som nånstans förstår varann?

Maxi reagerar numera ungefär som Kasper. Mysan finns, bara att acceptera, och så länge maten räcker åt allihop så må det väl vara hänt. "Hon sköter sitt, och jag mitt. Hus och tomt rymmer oss båda"

Filip har det knepigast. Han jagar iväg Mysan utomhus, på samma sätt som han oftast gör med Petrus. (Även om det är helt okej att både han själv, Maxi och Petrus sitter tillsammans på farstubron när de väntar på att matte ska antingen komma hem eller åtminstone släppa in dem till mat och värme. Till den gruppen har dock inte Mysan sällat sig.)
Även inomhus kan han få för sig att jaga in Mysan i ett hörn.
Han är färdig till attack, Mysan kryper ihop och låååter... Matte ingriper. Filip åker ut!

Strategi
Utomhus har de alla gott om plats. Att bli ivägjagad från tomten är inte så farligt, det finns massor av andra ställen att vara på. Fast Petrus och Mysan går förstås miste om de "varm- och mysplatser" jag gjort i ordning på altan, i vedbod och på farstubron. Å andra sidan får de gärna stanna inne på natten, jag tränar mig på att förlika mig med kattlåda.

Filip har fått på sig "dumhalsbandet", dvs det som plingar. Han verkar faktiskt lite mer dämpad och lite mindre kaxig. Utomhus kan de andra höra honom. Den som vill undvika kontakt flyttar på sig. Inomhus hör jag honom, och kan hålla koll. Jag har provat den här metoden i tre dagar nu, och den tycks fungera.

Inomhus får Filip gärna ligga i mitt knä, något han ofta propsar på. Till exempel när jag sitter i en fåtölj, medan Mysan ligger i den andra. Jag föreställer mig att han då ska känna att Mysan absolut inte tar ifrån honom någonting som han tycker om.
Det tycks fungera, båda är helt avslappade.

Ett helt annat dilemma
Dessvärre hyser området återigen en liten katt som saknar hem. Vad jag förstått, närmast en kattunge. Den är inte alls skygg, som Mysan var. Tvärtom, den försöker till och med tränga sig in i en av grannarnas hus.

Hon släpper inte in den. Antagligen klokt, hon är ofta bortrest.
Eventuellt har ett par andra grannar tagit till sig katten (de talar bara lettiska och en liten, liten, liten aning engelska. Och ryska, men det hjälper ju inte ett dugg.) Ingen vet säkert om de är fastboende eller inte, förmodligen inte, trots att de inte uppgivit någon annan adress. I varje fall är huset mörkt de flesta dagar och kvällar.

Är det deras katt???? Tar de i så fall hand om den? I så fall hur, när de inte är hemma?

Ett särskilt problem är att "alla" här tydligen tror att det är Mysan som är på drift igen. Att man inte behöver bry sig, för katten HAR ju faktiskt ett hem om den så vill!  Även den här katten är gråspräcklig och har vita  ben, så "man" har inte låtit sig övertygas.

Därför har Mysan nu ett rött halsband (men utan pling), vilket "alla" är informerade om. Det är mitt försök att tala om att de som har den nya lilla katten i sin närhet faktiskt måste göra något, inför vintern. Enkelt egentligen, det här är ju inte alls en skygg katt. Här behövs ingen fälla! Den är inte Mysan, och den har inget hem.

Antingen tar någon hand om katten och ger den ett hem, eller så ser man till att den kommer till exempelvis katthemmet i Södertälje. Men först och främst måste man ju efterlysa ägare!!

Håhåjaja - men en sak vet jag i alla fall. Jag har fyra katter nu. Och jag ska INTE ha fem! Men jag kan hjälpa till med transport till katthemmet! Och skriva en ägarefterlysning. Inte ens det har någon gjort.

Just nu
Telefonsamtal om den lilla hemlösa katten fick jag för en liten stund sedan. Då låg den på en grannes veranda.
På mitt skrivbord ligger Mysan och sover, på en av sina favoritplatser. På golvet ligger Kasper. På kontorssängen Maxi. Petrus har just kommit in och ätit. Filip är fortfarande ute.

Mysan kommer att vilja gå ut om en stund, hon har varit inne sedan i går kväll! Otroligt. Och nu beror det inte på att hon har ont nånstans, hon helt enkelt trivs bra inomhus  i värmen. Hon har hittat ett favoritfönster, där hon kan sitta och se ut. Bakom gardinen i sovrummet!

Hon trivs för all del bra ute också, men tillbringar alltså mesta tiden inomhus.

Jag ser vintern an med tillförsikt. Alldeles säkert kommer Filips och Mysans relation att kunna hanteras. Och ett stort glädjeämne är Petrus och Mysans. Hoppas den utvecklas, men även om den stannar här så är den redan den bästa kattkontakt som Petrus upplevt under hela sitt trettonåriga liv. (Sedan han 11-12 veckor gammal kom till mig. ) Det känns så gott.

Jo, jag hinner faktiskt med en del annat än att dona med katter. :)
Men en väsentlig del av min tillvaro, det är de verkligen. Precis som Kasper, bästa lilla trogna kompisen.


Filip "grälar" inte alltid på Mysan. Oftast fungerar allt smärtfritt. Och att hålla dem åtskilda (en inne en ute) är inte svårt. Alla utom Mysan tillbringar mesta tiden utomhus.

Här på bilden handlar det om vaksamhet och antydan till missnöje,
men inte om konfrontation. Matte kunde nöja sig med att iaktta. :)


Det blev långt det här, å andra sidan har det varit blogguppehåll en hel vecka, ser jag!!!

tisdag 8 november 2011

Kreativt tänkande - renderade ett skrattanfall

Ibland bara drabbas man... av ett skrattanfall. Som nyss, när jag gjorde ett halvhjärtat försök att bringa lite ordning här och var. Även i datorn.

Sonen fick för hundra år sedan i uppgift att rita en elefant. I skolan.

Vad gör en kreativ liten kille då, en liten kille som inte direkt är fena på teckning?

Jo, han ritar förstås i alla fall den där elefanten som magistern beordrat...


Klicka på bilden, så kan ni läsa bättre...
(Snabelspetsen. Elefanten syns inte. Han badar.)
Bilden hämtad ur ett s.k. periodhäfte. :)

söndag 6 november 2011

Tur när förlorat hittar tillbaks - t.o.m. innan förlusten upptäckts

Var på kyrkogården i går, jag som så många andra. Alltid en lika vacker syn, alla ljus som brinner. Den här helgen väntar jag gärna tills det är mörkt, åtminstone nästan-mörkt, med att besöka kyrkogården för att tända ljus.
I diset blev t.o.m. vägbelysningen vacker!

Jag vandrade runt lite, och gick in en stund i kyrkan. Var glad över att min syster gjort våra föräldrars grav så vacker, när hon var nere och hälsade på häromsistens.

Då jag varit hemma en liten stund hos hund och katter ringde telefonen. En okänd stämma sade att "jag tror att jag har din mobil hos mig".

???????????

Men det stämde, han hade hittat den på kyrkogården. I mörkret. Sett något som blänkte till i gräset. Idag for jag och hämtade den.

Jag funderade förstås över hur han kunde veta att det var just MIN telefon, men kom på en enda möjlig förklaring. Den visade sig stämma. Han ringde från min telefon till sin egen, och fick då fram numret. Via Eniro fick han fram mig, och även numret till min fasta telefon.

Nog kan man vara tacksam för tekniken! Tänk, vad jag skulle ha letat efter mobilen om den inte hade hittats! Av någon smart och vänlig person dessutom.

Med i bilen tog jag en cyklamen som överlevt ett par-tre dagar hos mig. Mot alla odds. Jag tycker så mycket om de växterna, men dessvärre är kärleken obesvarad. Jag hade tittat på den några timmar tidigare och undrat varför jag egentligen köpt den, när jag ju VISSTE att den efter högst ett par ytterligare dagar skulle ha gett upp livhanken. Ingen växt kan se så slaknad och vissen ut som en cyklamen!  Om av över- eller undervattning vet jag inte!

Men nu visste jag ju plötsligt precis varför jag köpt den. :)
Och även varför den överlevt så här långt. :)
Bilden tagen i bilen.
Han som hittat min mobil blev jätteglad.

onsdag 2 november 2011

En vanlig novemberdag

November är inte bara grå, i år är den till och med mild och skön. Har man sedan en liten glad hund, då måste man ju dessutom gå ut och uppleva den, uppleva november alltså.  Ibland följer kameran med. Det gjorde den i går. Lille Kaspers umgänge med mopsen Mollie beskriver han själv.


Att gå i en riktig trollskog med mjuk mossa är skönt. Och vackert.



Vid sjön blir det ljusare. Visserligen skiner inte solen,
men det gör ju gräset. På sitt sätt.



Är man en liten hund som älskar vatten, då måste man förstås bada!



Ja, badar inte. Men älskar att - trots en vrickad/stukad fot - ta
mig fram utefter stranden.
Hm - aningen dumt, faktiskt, säger foten idag.
Men det var det värt.
Jag är fascinerad av den här stubben. Överhuvudtaget av stubbar.
Klicka på bilden.


Jag tycker om träd också...


Fast nu väntar ett "stadsbesök". Papper och toner till skrivare, en extern hårddisk och mat till hund och katter måste inhandlas.

Eventuellt är ett kattproblem under uppsegling. Filip ser sig gärna som herre på täppan, och just nu som "herre över gårdsplanen". Och då jagas Mysan iväg till granntomten.  Å andra sidan vill han ofta vara inne så här års, och då har ju Mysan sin chans att komma när jag ropar på henne. Som hon gjorde för någon timme sedan. :)

Hon satt på sin lilla gårdsplan - ett sån storstilad benämning - och väntade. :)


Men nu - mot Södertälje! Filip ute, Mysan inne. :)

måndag 31 oktober 2011

Livstecken

Nu är det strax dags för årets gråaste månad. De flesta löv har fallit, nu skymtar återigen ljusen från ett hus på andra sidan ängen. Från huset där frun grälade så högljutt på sin man att det sommartid ekade över nejden.

Nu grälas det inte längre där. Men då var det ganska ofta så obehagligt att jag inte orkade vara utomhus och höra eländet. Tänk, så människor kan ställa till det för varandra. Och ändå fortsätta sina liv ihop.

Det är intressant med grannar. En annan har vid 82 års ålder (efter att i 40 år ha levt ensam) hittat en ny kärlek! Så nu pendlas det. Bättre sent än aldrig, säger hon, förälskad så det glittrar om det!

En tredje, alldeles nybliven granne, behövde köpa en extranyckel till områdets vägbom. (Jag har hand om dem.) Han såg min bokhylla - och blev kvar hela förmiddagen. Visade sig vara son till en person, boende i Danmark, som jag visserligen aldrig träffat men kände väl till och haft kontakt med på arbetets vägnar.

Fjärde intressant granne är fasanfamiljen som i våras bosatte sig i ett ytte-pytte-litet "skogsparti" nedanför närmsta grannens tomt. Framförallt tuppen är ofta synlig, och nu har han återigen börjat "låta". Högt och genomträngande. Jag hörde honom, grabbade kameran och sprang ut. på vägen.  Men skrämde honom förstås, så han gav sig ner på min tomt och försvann.


Jag har naturligtvis ställt om alla klockor - men gillar det inte! För en kvällsmänniska är den här "normaltiden" trist. Ljusa mornar har jag inte stor glädje av, däremot av ljusa eftermiddagar och kvällar. Det mörknar tidigt nu.  Ser fram mot att få ställa fram klockan igen, i vår! 

Har inte så mycket att skriva om, som ni märker. Såg en fantastisk solnedgång mellan träden, från kontorsfönstret. Undrar hur jag tänkte, när jag tog den här bilden... En del misslyckande är så stora att de blir roliga.


Så nu, efter detta livstecken - godnatt! :)

fredag 28 oktober 2011

Mina kamingafflar

Sotaren kom idag. Jag informerade honom om specialaren, om att "muffen" nedanför röret i skorstenen hölls på plats av ett par gafflar. Alltså måste han vara försiktig med sin viska.

Han var varken försiktig eller imponerad. Trots att de blivit yrkeskunnigt (hehehe) ditsatta av en annan sotare och godkänts av förra årets... Han påstod att jag faktiskt måste anlita en fackman, talade om armeringsjärn och murare och sånt...

Kan ni se nåt fel på det här?? Fungerar väl alldeles utmärkt!
Alla sätt är bra utom de tråkiga, sägs det ju.
(Jag SKA låta åtgärda det där, men antagligen inte förrän i vår.)


Det är alltså så, att för tre år sedan föll faktiskt den där muffen ner och täppte till rökgången. Det rykte in förfärligt. Jag visste inte varför, och tillkallade sotaren. Han stöttade upp muffen, och jag kunde fortsätta elda hela vintern. På den vägen är det fortfarande.

Mysan kan nog betraktas som återställd nu. Hon vill UT, berättar hon då och då. Men inte alltför pockande. I morgon bitti får hon sitt p-piller, och sedan får hon bestämma på egen tass.

Jag lånar bild från Kasper i dag också.
Mysan hoppas kanske på något lovande besked
via telefonsvararen...  Klicka gärna på bilden.

torsdag 27 oktober 2011

Det kommer en vår...

Måste antagligen tänka om - för jag hör till dem som i princip bara har ett enda lösenord som jag använder överallt. Utom där man kräver något mer avancerat (typ Telia, webbhotell och bank).

Det blir till att skärpa sig.

Det är vår på gång, joodå, det är det! Mot alla odds har min lilla sönderplogade rododendron överlevt, och bestämt sig för att det tänker den fortsätta med! Om den inte misshandlas alltför svårt även i vinter. Med sina få kvarvarande grenar har den gjort sig redo för en kommande vår. En sinnebild för tapperhet och överlevnadskonst.


På väg mot samhället för att inhandla lite mer matnyttigt för kylskåpet såg jag det här - det är till att lyda order.  Eller...  :D

Men sedan glömde jag bort kameran...

Hemma igen kunde jag till min glädje se att Mysans bakben tycks vara bättre nu. Jag upptäckte ju sent i går kväll att hon faktiskt haltade lite. Hon har nog haft ont i ett par dagar, det är därför hon bara velat ligga inne och vila och sova. Men hon rör sig bättre i kväll, bara liksom "skakar" på benet ibland. Jag avvaktar. Och hon sover vidare, även om hon rör sig lite mer i dag.  Här har hon sällskap av både Maxi och Kasper (jag snodde bilden från Kasper... ;)


Och utanför köksfönstret försökte en liten spindel forcera glasrutan. Stugvärmen börjar locka så här års.


Men Petrus, han vill ut. Ingen rädder för kölden här...

Och nu lockar sängen. I varje fall om en liten stund. :)
Ska bara ta en liten "etta-sväng" med Kasper först.
Natti!

tisdag 25 oktober 2011

Mest Mysan

Helgen är över, och drygt det. Syrran har rest hem. Maten är uppäten, vinet urdrucket. :)  Allt har återgått till det normala. Och i morgon (i dag) väntar säkert lite trattisar i skogen. Tror inte att där finns jägare då.

I världen händer omvälvande ting.
Kadaffi, jordbävning i Turkiet, blodbad i Syrien. Med mera.
Nästan ofattbart vilken vid jämförelse skyddad vrå av världen vi bor i. 

Min egen vrå känns alldeles särskilt skyddad just nu. Men jag är lätt konfunderad.  Det handlar om lilla Mysan.

Hon brukar i princip vistas ute om dagarna och inne om nätterna. Mina andra katter lever tvärtom. Allt enligt egna önskningar. De sover gärna inne om dagarna men vill ut på kvällen/natten.

När jag ropade på Mysan i lördags kväll, innan det hunnit bli mörkt, kom hon springande i full fart från ett håll jag inte väntat mig. Hon sprang rakt in i huset. Och här har hon stannat kvar! Sovit, ätit, gått lite på toa, druckit vatten ur sin vattenkanna.

Nu är det natten till tisdag. Fortfarande inte minsta tecken till att vilja bli utsläppt. Hon verkar mest ligga på soffan och fundera...


Har jag helt plötsligt fått en innekatt? Har något hänt ute? Jag har inget hört. Kattslagsmål brukar minsann höras (Filip och Maxi råkade i luven på varandra häromkvällen, utomhus) .

Det är fortfarande skönt kattväder. Men vill hon vara inne så får hon naturligtvis. Men nog verkar hennes liv väldigt trist och händelselöst? Hon som så gärna ville ut tidigare. Och jag har ju sett att hon är bra på att fånga möss. Men nej - den här soffan är alldeles väldigt skön... Men nog ser hon lite uttråkad ut.




"Men när nu matte går in på kontoret - där finns ju förresten min vattenkanna...


...och min myspläd på skrivbordet. Skönt med lite omväxling. "



Hoppas trots allt att hon vll gå ut lite igen snart. Tycker nog att hon just nu verkar ha det väldigt trist. Men hon väljer ju själv.

En riktig sötis är hon hur som helst, eller hur!

Men nu ska i alla fall jag och Kasper gå ut en liten sväng. Sedan väntar sängen.