Ingen evig vinter, tack och lov

Bara så att ni inte tror att jag drabbats av evig vinter (ni har väl läst Narnia-böckerna eller åtminstone sett filmen "Häxan och lejonet") - två dagar efter snöfallet såg det ut så här!
Allt på en gång! Tursamt nog på samma ställe också. :) En bild av "Aslans vår"?

Sista snön på tomten? 

Nä, troligen inte - det kan faktiskt komma mer i morgon!!!!

Vad har det egentligen tagit åt SMHI???

I övrigt är allt bra. Mysan mår fint på katthemmet, i nästa vecka får jag hälsa på.

Myse säger hur tydligt som helst, många gånger varenda dag "sluta oroa dig matte, jag tänker minsann inte lämna dig och alla mina kompisar här hemma!!! Jag KOMMER in, bara jag fixat allt annat nödvändigt! Förresten så är ju Filip också ute!!! "

Just nu sitter Myse på gårdsplanen, i ytterlampans sken och vill inte komma in, inte än. Men det vill han om en liten, liten stund. Faktum är att han aldrig är långt borta, och nu när han har sin frihet är han inne väldigt  mycket. Även på dagen. Och alltid på natten.

Trevligt nog lyssnar han på sitt namn, och dyker oftast upp när jag ropar. Om än bara för att visa sig, lite lugnande så där. :)

Och han inser mer och mer att det är trevligt att ligga i mattes knä. Och att man faktiskt kan hoppa upp dit själv.

Av hemlösa utekatten blir alltså mer och mer en självklar här-bor jag-och-här-hör-jag-hemma-katt.

I själva verket betyder han oerhört mycket för hela kattflocken. Den har förändrats! Han ÄR en mirakelkatt!!! Och nu ska jag ropa in honom för natten, och sedan börja förbereda morgondagens lunch. Gäster på gång. Kasper blir glad, för bland andra kommer Grynet och hennes matte. :)

Tro, hopp och kärlek

"Man blir så glad när solen skiner..." hittar tyvärr inget bra sångklipp på YouTube. Men här är i alla fall en glad liten sol i form av en tussilago :)
För "det kommer, det kommer en vår " (på riktigt, för just nu har den tagit ett kliv tillbaks).

Och här kanske en komprimerad himmel? Så vacker (klicka).  

Symbol för hopp?

Och överalltihop flyger en bivråk!

Tro hopp och kärlek - kanske detta är en bild för kärlek. Svanar lär bilda par för livet!

Och för svanar är en vråk inte farlig. :

En decimerad grupp - men vilka är vi?

För några år sedan var vi åtta  - nu är vi fem! En påminnelse så god som någon om livets både gång och avslut. Två i "tantgänget" lever inte längre. En har avvikit. Och flyttat.

Borde vi fem som finns kvar sitta och grotta ner oss i krämpor och saknad?

Det gör vi inte. Även om vi minns. Och självklart saknar. Saknar mycket.

Stämningen förändras. Och var och en blir på sätt och vis tydligare. Det känns viktigt. Faktum är att vi mer och mer upptäcker hur olika vi är. Det känns som en vinst, mitt i förlusterna.

Olikheter är viktiga, mycket viktigare än likheter, tror jag.

Men vad är vi egentligen för en grupp?  30-talister? 40-talister? En mix? En tantrupp? En tjejgrupp?
Eller helt enkelt fem kvinnor som är vänner?

Jag tror att var och en av oss har sin egen definition.

Vad jag kunnat konstatera idag är i alla fall att vi ätit en rasande god fiskgratäng och att vi har haft förbaskat trevligt, att det har skrattats både mycket och hjärtligt. SAMT har konstaterats att vi i många stycken faktiskt inte förstår varandra alls!

Jag har kanske nämnt det tidigare - här finns hon med adlig bakgrund och en diplomathustrutillvaro,  hon som kämpat sig upp och är psykiater, forskaren som blev bibliotekarie och känt sig ständigt nedvärderad, den lyckligt gifta och omhuldade nästan-hemmafrun. Och så undertecknad som alltid dragits till etablissemangets alternativ. Både som praktiker och skribent.

Här finns den lyssnande och analyserande. Den som undrar. Den som vet. Den som tolkar. Den som dominerar. Den som är ganska tyst.
Den som utnytttjats som barn. Den som älskats nästan ihjäl. Den som mobbat. Den som mobbats. Den som alltid känt sig underlägsen. Den som var gängledare.

Vi hamnade bl.a. i en fråga om orden käring, tant, gumma, äldre kvinna osv.
Vad ÄR vi egentligen? Och vad vill vi kallas? Vi som uppnått pensionsåldern med råge. Några av oss med riktigt rejäl råge.

"Tant" visade sig vara ett svårt ord. Kärring direkt nedsättande. Gummor finns väl inte ens, inte i Sverige numera...

"Gumma" associerades - förutom med svartklädda kvinnor i södern som virkar och försöker sälja sina alster till turister - med en närmast sagofigur...
.
Men då - jag gav minsann gumman ett ansikte, hehehe.

Jag påpekade att jag är så gammal att jag har barnbarnsbarn, och jag lever med en hop katter och en hund. Bor förutom med mina djur förhållandevis ensligt i skogen.

Jag är ju urtypen för en gumma!!! 

Jag har förresten sedan decennier vägrat att låta mig ingå i någon grupp som omtalar sig själv som "flickorna".". Jag minns från en tidigare arbetsplats när man talade om "oss flickor" - och så "tant Berit".  Eftersom jag redan då konsekvent vägrade att vara en "flicka". Jag var inte fyllda 40.

Jag är tacksam över mina vänner i den grupp som sågs idag. Vi gör en resa tillsammans. Vi är mitt inne i den. Och nästa gång ses vi bland mina vitsippor.  Om de nu hinner titta upp ur jorden inom tre veckor.

Undrar vad jag ska bjuda på till lunch... :)

En bild som får tala för sig själv. Den visar vänner.

Orden får komma en annan dag.

Hur tänkte man?

Oj, det har gått en hel vecka sedan sist - så kan det gå när man har två bloggar att ta hand om (dvs Kaspers är ju inte min, den är hans...)

Undrar om jag har tänkt någon tanke, värd att skriva ner, under senaste veckan.

Nej, tydligen inte, för i huvudet känns det tomt!

Så det får väl bli en liten komplettering till vad Kasper skriver idag. Bl.a. om nedskräpning.

Ni som fanns med även på min nästan-blogg minns kanske den tyska brandbilen, som för ett par somrar sedan stod parkerad flera veckor på "min" skogsväg. Den jag undrade så mycket över och som så småningom visade sig hysa ett hippie-par.

När jag idag for förbi såg det alldeles annorlunda ut.

Hur tänker folk? Vem ska samla ihop och ta hand om det här?
Eller ska eländet ligga här i snart sagt evärderlig tid?

Ungdomarna hade en bil som "vi äldre" lätt kunde förfasa oss över. Inredd med dödskallar, kasperdockor, discokulor, blommor, slöjgardiner osv. Men när de här ungdomarna - efter att i flera veckor ha bott på den mer eller mindre naturliga parkeringsplatsen - antagligen drog hemåt igen fanns inte tillstymmelse till spår kvar efter dem. Inte ens en liten plastpåse eller tom ölburk... Eller fimp (titta hos Kasper).

Så blev det då ett gnällinlägg. Men på den översta av skräpbilderna kan man - om man klickar och är observant - skymta ett par aspsoppar, eller heter de apelsinsoppar numera? De var totalt fria från mask, och blev ett trevligt tillskott till middagsmaten.

Och när jag vände mig om såg jag detta, heter kanske gullris?

Natti! .

Bara en katt

I all välmening saboterar snälla grann-grannen min strategi, som jag redogjorde för igår. Å andra sidan hade den ganska säkert misslyckats ändå.

Lilla gravida katten (som förhoppningsvis fortfarande är gravid och ännu inte nedkommit) har helt enkelt inte för avsikt att presentera sig för mig. I kväll hade hon inte heller rört maten jag gav henne i morse. Får se hur det ser ut i morgon bitti (dvs idag...).

Kasper beskriver lite närmare.

Har idag (dvs i går) stiftat upp ett nytt anslag, i A4-format. Ett som syns bättre. (Inte särskilt snyggt, men som sagt, det SYNS!)

Ibland känns det nästan absurt - i media matas vi med världens elände, och det är ju bara hur fruktansvärt som helst med dödandet i t.ex. Syrien, med alla inte minst barn som svälter ihjäl i Afrika, alla som torteras i olika fängelser världen över  osv osv. Och i dag vallades massmördaren på Utöya.

Och jag ägnar mig åt att försöka bistå en katt. Vill inte att kattungar ska svälta eller frysa ihjäl.

Men jag förstår mig. Även små liv är liv. Jag kan inte fara iväg till Afrika och göra nytta. Och jag har inte en fet plånbok, faktiskt tvärtom. Men jag har en hemlös liten katt i min närhet. Förmodligen ett offer för någons bristande empatiska förmåga.

Bara en katt...

Alla som haft förmånen att få leva tillsammans med ett husdjur, förstår nog hur jag både tänker och känner. En katt är inte alls ett "bara". En hund är inte heller ett "bara".

Tar vi till oss ett husdjur, då påtar vi oss ett ansvar. Ansvar för en levande varelse. Om någon sviker detta sitt ansvar - ja visst är det väl då en skyldighet för oss andra att försöka gottgöra? Att ta vid. Inte för den ansvarslösa personens skull, utan för offrets. Det värnlösa och oskyldiga djuret.

Som tur är handlar de flesta av oss rent instinktivt, vi vill bara hjälpa! Utan en massa överväganden för och emot, utan "logiska" resonemang. Bara för att vi känner att vi vill.

Det var en bastard!

För tre år sedan - inte klokt vad tiden går!!! - tog jag en bild av en "prickig fluga" (se arkiv 5 på gamla hemsidan). Ingen kunde ge besked om vad det var jag sett och fotat.

I går letade jag efter en bild på "teveronika" (tack Skogsfrun) och hamnade på en blogg där till min oförställda glädje även min "fluga" dök upp!

Flugan var ingen fluga, den var en fjäril! En liten bastardsvärmare. Mer att läsa här. Jag minns hur jag letade och letade för att hitta en bild på min prickiga fluga, då för tre år sedan...

Tänk, så lätt det kan vara att fastna en egen (felaktig) föreställning. Och så glad man kan bli när den spricker.

För övrigt har jag haft en riktigt stimulerande dag! Kanske Kasper berättar lite senare i kväll.

Troligen smått

Smått och stort heter ju min nya hemsida. Frågan är bara vad som är vad.

Glädjen över en ny disktrasa - det är väl något smått? Men om jag upplever den flera gånger om dagen - då är det kanske nåt stort...

Inga fler sunkiga wettexdukar, inga "gamla hederliga" disktrasor heller. Nej, nåt som både suger upp bra och som efter tre veckor fortfarande luktar hur fräscht som helst! Lär dessutom gå att tvätta i maskin. Hemligheten är antagligen att den är så porös, med massor av hål och torkar på nolltid. Bakterierna hinner inte utvecklas Chifonet heter underverket!

Att då och då oförhappandes stöta på någon av katterna, i skuggan under någon buske, i någon av glasrummets stolar, under ett bord på altanen - är det smått eller stort? Här har Filip sökt sig lite skugga.

Lupinerna som just nu gläder mig (när de inte har förirrat sig där de inte är välkomna och inte har hunnit gå i frö), de är så vackra!



Nattviolerna under åldriga enen har hittat upp i ljuset även i år. De har till och med blivit några fler. I år är de fem. Strax ska jag  ta en tur ut, och lukta på dem. Underbart! (Tyvärr ingen bild, den blir felvänd, ska ta en ny.) 

Utan rabatter är jag, men blomster, det har jag! Mitt enda rabattförsök har tagit en ände med förskräckelse. men en del växter överlever faktiskt. Bland annat den här, mitt i allt gräs.

Nu är det natt. Ytterdörrar är fortfarande öppna, ett tunt draperi hindrar flygfän från att ta sig in. En liten promenad med Kasper, en stund på altanen, och sedan sängen med rena, sol- och vindtorkade lakan - härligt!

God natt!