Bara en katt

I all välmening saboterar snälla grann-grannen min strategi, som jag redogjorde för igår. Å andra sidan hade den ganska säkert misslyckats ändå.

Lilla gravida katten (som förhoppningsvis fortfarande är gravid och ännu inte nedkommit) har helt enkelt inte för avsikt att presentera sig för mig. I kväll hade hon inte heller rört maten jag gav henne i morse. Får se hur det ser ut i morgon bitti (dvs idag...).

Kasper beskriver lite närmare.

Har idag (dvs i går) stiftat upp ett nytt anslag, i A4-format. Ett som syns bättre. (Inte särskilt snyggt, men som sagt, det SYNS!)

Ibland känns det nästan absurt - i media matas vi med världens elände, och det är ju bara hur fruktansvärt som helst med dödandet i t.ex. Syrien, med alla inte minst barn som svälter ihjäl i Afrika, alla som torteras i olika fängelser världen över  osv osv. Och i dag vallades massmördaren på Utöya.

Och jag ägnar mig åt att försöka bistå en katt. Vill inte att kattungar ska svälta eller frysa ihjäl.

Men jag förstår mig. Även små liv är liv. Jag kan inte fara iväg till Afrika och göra nytta. Och jag har inte en fet plånbok, faktiskt tvärtom. Men jag har en hemlös liten katt i min närhet. Förmodligen ett offer för någons bristande empatiska förmåga.

Bara en katt...

Alla som haft förmånen att få leva tillsammans med ett husdjur, förstår nog hur jag både tänker och känner. En katt är inte alls ett "bara". En hund är inte heller ett "bara".

Tar vi till oss ett husdjur, då påtar vi oss ett ansvar. Ansvar för en levande varelse. Om någon sviker detta sitt ansvar - ja visst är det väl då en skyldighet för oss andra att försöka gottgöra? Att ta vid. Inte för den ansvarslösa personens skull, utan för offrets. Det värnlösa och oskyldiga djuret.

Som tur är handlar de flesta av oss rent instinktivt, vi vill bara hjälpa! Utan en massa överväganden för och emot, utan "logiska" resonemang. Bara för att vi känner att vi vill.