Oj, det är ju snart jul!

Lugn härskar. Vägar är plogade, gårdsplanen också. Bilen gick igenom besiktningen utan plumpar i protokollet. Inga fler oväntade besök har dykt upp.  Och - viktigast av allt - nu är Petrus kremerad.

Märkligt. För precis ett år sedan valde Mysan att spatsera ut i vintern för att inte återvända. Och idag fick Petrus lämna huset för gott. Fysiskt.

Nu är det snart jul. Det är sannerligen dags att göra det lite mer jullikt här hemma, att ta in ris och rentav montera en ljusslinga i rosenbusken. Ska se om jag har någon fungerande.

Kanske jag rentav ska baka något? För doftens skull, om inte annat. Kanske inhandla lite glögg också. Bjuda in en granne på glögg och pepparkaka.

Ja, det ska jag!

Jag såg en söt kanin härom dagen. En kanin som inte ger ifrån sig nåt läskigt ljud när man klämmer på den. Tänkte förstås på lilla barnbarnsbarnet! Hörde senare att ännu en liten kille dyker upp hos mig i jul - så i dag inhandlades en tvilling.

Och nu ska ett mer aktivt julförberedande starta - men först ska jag ta hand om en rätt stor disk!

Nu har Petrus somnat in

Nu har vår Petrus lämnat oss, vid 10-tiden i förmiddags. Vid 3-tiden i natt var läget oförändrat. Vid 7-tiden i morse när jag vaknade låg han på sidan, en liten bit från dynan.

Då trodde jag att han redan gått ifrån oss, men han fanns kvar. Vi fick nästan tre timmar tillsammans, framför kaminen. Jag i en fåtölj, han på ett litet bord framför mig. Ibland rörde han lite på en tass. Jag kunde både se och med handen känna vartenda andetag. Ända in i det sista.

Allt gick lugnt och stilla. Som jag hoppats och trott. Petrus val.

Petrus har ro nu. Tanken på Regnbågsbron känns fin, men om livet efter döden vet vi så lite. Jag tycker trots allt om symboliken.

Tror inte att jag ännu riktigt kunnat ta in vad som hänt.


 

Så liten han var när han kom till mig. Det är länge sedan.



Vi fick behålla honom i många år. Det är jag så tacksam för.

 
 

Älskade lilla stora vackra Petrus - så jag kommer att sakna dig!
Men så väl jag unnar dig att få vila i frid.

Jag ska skriva mer om dig senare.

Sovande väntan

Petrus lever än. Han sover. Han har inte ont. Gör jag något fel (har bara hänt ett par gånger, sista gången för en liten stund sedan) så protesterar han.

Jag sitter hos honom mycket, smeker försiktigt så som jag märker att han tycker om. Jag har övervägt att flytta honom upp i en soffa, men avstår. Han har själv valt var han vill ligga. Och då blir det jag som får anpassa mig.

Jag har i alla fall fått ge honom en dyna.

Det här är bland det svåraste jag gjort. Så mycket enklare det varit att ta honom till Animalen. Ändå vet jag att det här är rätt. För detta är Petrus val.

Tidigare under den kväll Petrus beslöt sig för att det var dags att påbörja färden mot Regnbågsbron ville han ut. Var som vanligt. Men efter några steg vände han sig om, tittade på mig och kom in igen. Det har aldrig hänt förut.

Jag var helt oförberedd på vad som sedan hände.

Han placerade sig vid vattenskålen i köket, och där stannade han. Tills jag något dygn senare visade honom ett par andra, nya vattenskålar. Han valde den jag ställt utanför köket och närmare kaminen. Där har han stannat, bara gjort enstaka utflykter till kattlådan på toa.

Han kunde ha valt skålen inne i en hörna, men det gjorde han inte.

Så sent som i förmiddags spann han, när jag smekte honom. Inte högt som tidigare, men han spann. Jag grät...

Vår älskade, egensinnige Petrus - nu orkar du inte ens lyfta ditt huvud ordentligt, men du tycker om när du får vila hakan i min ena hand. Med den andra smeker jag dig försiktigt.

Kasper har också legat hos dig en stund. Och pussat ditt öra, men han försökte inte tvätta det, som han alltid brukat göra.

Det är stilla i huset. Vi väntar. Alla väntar.

Det känns som om det är dags nu. Petrus borde få vandra vidare. Med sitt huvud i min hand.

Jag hoppas det blir snart.

Men oh, så tomt det blir efter honom.

Det är den här dynan Petrus ligger på nu också. Bilden är någon månad gammal.
Någon ny bild tar jag inte. Tror inte att Petrus skulle vilja det!

 

Tack, alla ni som kommenterar och försöker trösta, både här och på Kasperian.
Det betyder mycket att veta att ni tänker på oss!

En sorgsen väntan

Det känns inte bra här hemma. Det handlar om Petrus, äldsta katten och ensamvargen som på senaste tid blivit alltmer inne. Som sovit nedanför min säng om nätterna.

Det har känts bra. Så skönt för honom att äntligen välja att vistas inne i ljus och värme och gemenskap. Men nu inser jag att han i själva verket är både gammal och trött. Då är det tryggare inne än ute.

Ålder har inte bara med år att göra. Men han är i det närmaste 14 år och har helt efter eget skön fört ett tufft liv, mestadels utomhus.

Nu vill han inte vara med längre. Jag ser också att han så sakteliga tynat bort under flera månader, sedan i somras. Han har magrat.

I köket, på golvet vid vattenskålen, vill han ligga. Men han dricker bara lite grann. Han äter inte, inte ens de mest utsökta delikatesser.

I mitt knä vill han inte stanna, men jag får sitta bredvid honom på golvet och smeka honom.

Petrus har alltid varit en katt med en till och med för katter ovanligt utpräglad egen vilja. Så är det nu också. Och jag vill absolut inte försöka tvinga honom till något, fortfarande kan han protestera. Det gör han också, och jag är lyhörd.

Han ska inte behöva tvingas in i en bur och en bil och utsättas för främmande människors försök att få in en nål i en torkad åder för att ge honom en sista spruta!

Han ska få dö hemma - och det kommer han snart att göra. Vet inte om det handlar om timmar eller dagar.

Han har inte ont. Klagar inte. Han bara ligger. I natt hade han hoppat upp i en fåtölj, men om jag nu lyfter upp honom tar han sig ner och återvänder till köket och vattenskålen. Men han ligger på dynan jag placerat där.

Kära älskade Petrus, din sura, egensinniga, vackra och absolut unika katt! Jag kommer att sakna dig så! Men du har alltid valt hur ditt liv ska se ut, och det gör du nu också. In i det sista. Och jag kan bara försöka följa dig så gott jag kan.

Du har en gråtande matte nu.

Köld, pelargonansning och Myse-rapport

41 graders skillnad mellan ute och inne - nu är det KALLT! Ute alltså. Förresten har temperaturen sjunkit ytterligare sedan bilden togs för någon timme sedan. Till MINUS 21!

Solen sken idag. Då värmde den upp lilla glasrummet till över 20 grader, sånt känns underbart. Äntligen klippte jag ner pelargonerna, och endera dan ska de omplanteras.  De blir nog fina så småningom, trots att de ser så ömkliga ut nu. Som t.ex. de här. Myse hjälpte förstå till. Han, liksom de andra katterna, älskar att ligga i det där lilla rummet.  

Myse är kastrerad nu (han berättar själv här!) På bilden undrar han säkert vad det egentligen är som hänt. Den är tagen dagen efter ingreppet.

På den andra bilden ligger mamma Mysan, åh så jag önskar att hon också var här! Men det är hon ju inte. Jag vill ändå så gärna visa bilden. Jag snubblade över den tidigare i dag.

Fina, fina Mysan. Som ändå gav oss sin fina, fina son! På soffan tillsammans med Filip. Den bilden togs i oktober förra året. Oh, så lika de är på de här bilderna!

Jag visar ett par Mysebilder till (även om jag överlåter de flesta till Kasperian). Han tar så väldigt stor plats, den där lilla. Massor av saker måste flyttas och räddas undan. Gardiner måste fästas upp. Det gäller att inte tappa fattningen när man hör ett rejält brak någonstans ifrån. Än har inget gått sönder...

Men han vilar också, fast i ett gardinlöst fönster. :) Vi älskar honom, ja, inte Petrus förstås, men vi andra. :)

Här kan ni se - Petrus tar längsta möjliga omväg förbi Myse ut ur köket, Myse som faktiskt var på väg att överfalla honom. Vilket han också gjorde. Petrus räddade sig upp på "mathyllan".

Att alla bilder är klickbara vet ni ju förstås. :)

Katterna kring Mysan

Det är nästan så det blivit, Mysan är något av en "huvudperson" här i huset. Alla är medvetna om henne.

Matte, dvs jag, ger mig ut i kvällsmörkret så många gånger det behövs. Och ropar och lockar. Mysan har hittills kommit in (utom en enda natt för länge sedan), men ibland dröjer det länge.

Kasper är medveten om henne, men respekterar hennes stora integritet. Fast vid ett och annat tillfälle har de faktiskt noshälsat på varandra. Men någon vana får det inte bli!!! Säger Mysan.

Petrus, utekatten framför andra och allmänt avog och ofta morrande mot både Filip och Maxi har i stort sett slutat morra åt Mysan! Han har till och med stannat inne i två nätter. Har inte hänt sedan förra vintern. Två verkliga individualister, som nånstans förstår varann?

Maxi reagerar numera ungefär som Kasper. Mysan finns, bara att acceptera, och så länge maten räcker åt allihop så må det väl vara hänt. "Hon sköter sitt, och jag mitt. Hus och tomt rymmer oss båda"

Filip har det knepigast. Han jagar iväg Mysan utomhus, på samma sätt som han oftast gör med Petrus. (Även om det är helt okej att både han själv, Maxi och Petrus sitter tillsammans på farstubron när de väntar på att matte ska antingen komma hem eller åtminstone släppa in dem till mat och värme. Till den gruppen har dock inte Mysan sällat sig.)
Även inomhus kan han få för sig att jaga in Mysan i ett hörn.
Han är färdig till attack, Mysan kryper ihop och låååter... Matte ingriper. Filip åker ut!

Strategi
Utomhus har de alla gott om plats. Att bli ivägjagad från tomten är inte så farligt, det finns massor av andra ställen att vara på. Fast Petrus och Mysan går förstås miste om de "varm- och mysplatser" jag gjort i ordning på altan, i vedbod och på farstubron. Å andra sidan får de gärna stanna inne på natten, jag tränar mig på att förlika mig med kattlåda.

Filip har fått på sig "dumhalsbandet", dvs det som plingar. Han verkar faktiskt lite mer dämpad och lite mindre kaxig. Utomhus kan de andra höra honom. Den som vill undvika kontakt flyttar på sig. Inomhus hör jag honom, och kan hålla koll. Jag har provat den här metoden i tre dagar nu, och den tycks fungera.

Inomhus får Filip gärna ligga i mitt knä, något han ofta propsar på. Till exempel när jag sitter i en fåtölj, medan Mysan ligger i den andra. Jag föreställer mig att han då ska känna att Mysan absolut inte tar ifrån honom någonting som han tycker om.
Det tycks fungera, båda är helt avslappade.

Ett helt annat dilemma
Dessvärre hyser området återigen en liten katt som saknar hem. Vad jag förstått, närmast en kattunge. Den är inte alls skygg, som Mysan var. Tvärtom, den försöker till och med tränga sig in i en av grannarnas hus.

Hon släpper inte in den. Antagligen klokt, hon är ofta bortrest.
Eventuellt har ett par andra grannar tagit till sig katten (de talar bara lettiska och en liten, liten, liten aning engelska. Och ryska, men det hjälper ju inte ett dugg.) Ingen vet säkert om de är fastboende eller inte, förmodligen inte, trots att de inte uppgivit någon annan adress. I varje fall är huset mörkt de flesta dagar och kvällar.

Är det deras katt???? Tar de i så fall hand om den? I så fall hur, när de inte är hemma?

Ett särskilt problem är att "alla" här tydligen tror att det är Mysan som är på drift igen. Att man inte behöver bry sig, för katten HAR ju faktiskt ett hem om den så vill!  Även den här katten är gråspräcklig och har vita  ben, så "man" har inte låtit sig övertygas.

Därför har Mysan nu ett rött halsband (men utan pling), vilket "alla" är informerade om. Det är mitt försök att tala om att de som har den nya lilla katten i sin närhet faktiskt måste göra något, inför vintern. Enkelt egentligen, det här är ju inte alls en skygg katt. Här behövs ingen fälla! Den är inte Mysan, och den har inget hem.

Antingen tar någon hand om katten och ger den ett hem, eller så ser man till att den kommer till exempelvis katthemmet i Södertälje. Men först och främst måste man ju efterlysa ägare!!

Håhåjaja - men en sak vet jag i alla fall. Jag har fyra katter nu. Och jag ska INTE ha fem! Men jag kan hjälpa till med transport till katthemmet! Och skriva en ägarefterlysning. Inte ens det har någon gjort.

Just nu
Telefonsamtal om den lilla hemlösa katten fick jag för en liten stund sedan. Då låg den på en grannes veranda.
På mitt skrivbord ligger Mysan och sover, på en av sina favoritplatser. På golvet ligger Kasper. På kontorssängen Maxi. Petrus har just kommit in och ätit. Filip är fortfarande ute.

Mysan kommer att vilja gå ut om en stund, hon har varit inne sedan i går kväll! Otroligt. Och nu beror det inte på att hon har ont nånstans, hon helt enkelt trivs bra inomhus  i värmen. Hon har hittat ett favoritfönster, där hon kan sitta och se ut. Bakom gardinen i sovrummet!

Hon trivs för all del bra ute också, men tillbringar alltså mesta tiden inomhus.

Jag ser vintern an med tillförsikt. Alldeles säkert kommer Filips och Mysans relation att kunna hanteras. Och ett stort glädjeämne är Petrus och Mysans. Hoppas den utvecklas, men även om den stannar här så är den redan den bästa kattkontakt som Petrus upplevt under hela sitt trettonåriga liv. (Sedan han 11-12 veckor gammal kom till mig. ) Det känns så gott.

Jo, jag hinner faktiskt med en del annat än att dona med katter. :)
Men en väsentlig del av min tillvaro, det är de verkligen. Precis som Kasper, bästa lilla trogna kompisen.


Filip "grälar" inte alltid på Mysan. Oftast fungerar allt smärtfritt. Och att hålla dem åtskilda (en inne en ute) är inte svårt. Alla utom Mysan tillbringar mesta tiden utomhus.

Här på bilden handlar det om vaksamhet och antydan till missnöje,
men inte om konfrontation. Matte kunde nöja sig med att iaktta. :)

Det blev långt det här, å andra sidan har det varit blogguppehåll en hel vecka, ser jag!!!

Det kommer en vår...

Måste antagligen tänka om - för jag hör till dem som i princip bara har ett enda lösenord som jag använder överallt. Utom där man kräver något mer avancerat (typ Telia, webbhotell och bank).

Det blir till att skärpa sig.

Det är vår på gång, joodå, det är det! Mot alla odds har min lilla sönderplogade rododendron överlevt, och bestämt sig för att det tänker den fortsätta med! Om den inte misshandlas alltför svårt även i vinter. Med sina få kvarvarande grenar har den gjort sig redo för en kommande vår. En sinnebild för tapperhet och överlevnadskonst.

På väg mot samhället för att inhandla lite mer matnyttigt för kylskåpet såg jag det här - det är till att lyda order.  Eller...  :D

Men sedan glömde jag bort kameran...

Hemma igen kunde jag till min glädje se att Mysans bakben tycks vara bättre nu. Jag upptäckte ju sent i går kväll att hon faktiskt haltade lite. Hon har nog haft ont i ett par dagar, det är därför hon bara velat ligga inne och vila och sova. Men hon rör sig bättre i kväll, bara liksom "skakar" på benet ibland. Jag avvaktar. Och hon sover vidare, även om hon rör sig lite mer i dag.  Här har hon sällskap av både Maxi och Kasper (jag snodde bilden från Kasper... ;)

Och utanför köksfönstret försökte en liten spindel forcera glasrutan. Stugvärmen börjar locka så här års.

Men Petrus, han vill ut. Ingen rädder för kölden här...

Och nu lockar sängen. I varje fall om en liten stund. :)

Ska bara ta en liten "etta-sväng" med Kasper först.

Natti!

Försvunnen Mysa - orolig natt

I går (lördag) var inte rolig. Bloggen handlar alltså om Mysan i dag också, vet ju att många vill veta hur det går vidare.

Efter att ha promenerat ut och in ett par gånger under dagen, så försvann hon, tidigt på eftermiddagen. Jag letade framåt kvällen. Gick stora lovar på vägen, på granntomter och ängen. Ropade och lockade. Det blev kolmörkt. Ingen Mysan. Kollade ideligen dörrar på husets både fram och baksida. Ropade. Ställde till slut ut en kattbur med dyna på altanen, inne under tak. Och den andra på farstubron.

Det var kallt också, bara drygt 4 grader. Hennes gamla revir från hemlösa tiden ligger väldigt nära. Hade jag släppt ut henne för tidigt? För sent? Hade något hänt? Eller ville hon helt enkelt tillbaks till sitt fria liv, nu när hon fått sin frihet åter.

Hon var borta hela eftermiddagen, kvällen och natten.

Jag var ledsen och orolig, men somnade naturligtvis så småningom. Och i morse, det första jag gjorde var förstås att kolla på altanen - och där låg hon, i kattburen! Gäspade, kom ut, och gick sedan direkt in via "glasrummet".

Hon gick till "kycklingsäcken" under kontorssängen (genom att hon är så liten lyckas hon knöla ner sig i Kattmatskorgen), och drack sedan som vanligt ur sin vattenkanna.

Åh, så oerhört glad och lättad jag kände mig! Mina tre andra katter var ju ute hela natten, så varför skulle inte också hon? Kanske hon tänkte.

Sedan låg hon länge i mitt knä och spann och spann.

Jag hittade ett halsband som jag kunde skriva mitt telefonnummer på. Den vedervärdiga pinglan fick sitta kvar... (OBS! att halsbandet sitter så löst att hon hur lätt som helst kan kränga av det själv, utan att så att säga använda resåren). Jag ville ha koll på var hon fanns. Och hon har ännu inte kommit underfund med hur lätt hon kan göra sig av med det. Pinglan ska snart bort förstås, men ett par dagar får den sitta kvar. Inomhus, när ytterdörrar är stängda, då slipper hon både halsband och pingla.

Jag och Kasper var i skogen två-tre timmar. Katterna kunde komma in i glasrummet, men dörren in till huset var stängd. När jag kom hem låg Mysan och sov i en av fåtöljerna där, och Filip i en annan.

Hon har hållit sig alldeles i närheten hela dan! Men lite illa höll hon i alla fall på att råka ut - nu får ni se en bildsvit, den talar för sig själv.  (Synd att Bloggers bildsvitvisning inte har återkommit.)

Kolla ögonen, på bilden nedanför! Här är det allvar. 

Jag stod faktiskt med kameran för att fotografera henne, när hon plötsligt förlorade fotfästet. Därför kunde jag följa hela händelseförloppet.

Det har varit en underbar höstdag idag. Massor av trattkantareller plockade jag, trots att jag inte alls letade särskilt målmedvetet. Tvärtom, faktiskt.

En stubbe...

... och vår vackra skog. 

Tror jag tar och avslutar med ännu en kattbild (Kasper har ju en egen blogg, fast just nu blir det en del katter där också. Men inte i dag). :)

Tre våningar...  Filip, Petrus och Mysan.

Läget just nu - Mysan sover sött i en fåtölj i glasrummet. Filip sover på kontorssängen. Kasper sover med huvudet på hjulen (farligt!!!) på min datorstol.

Lite allmänt livstecken

Höst på gång. Värmeloggs, tre pallar, finns nu invid farstubron. Räcker till nästa års september. Minst. Härligt!

I morgon ska Mysan till Animalen för slutgiltigt besked om ungar eller inte ungar. INTE, det är jag rätt säker på. Och nu börjar hon kuta runt och busa som den nästan-kattunge jag alltid sett henne som. Könsmogen är hon förstås, men ack så ung och ofördärvad... ;)

Skrivbordet gillar hon, har hittat sin favoritplats där. Verkar inte särskilt bekvämt tycker jag, men så är jag ju inte katt heller... Har massor av bilder, men dom ska ni slippa se. :) Åtminstone i dag.

Vådan av att bo vid en grusväg - den går att köra rally på. Och "någon" har gått med på saken. "Någon annan" gick inte på den föreningens årsmöte och får väl skylla sig själv, då.

Det går att nå omvärlden via en annan väg, men då kan det handla om en omväg på ett par mil. Beroende på vart man ska, naturligtvis. Tur att åtminstone den förbindelsen har vägbeläggning. Jag gillar inte rallytävlingar. Inte på något sätt. Och än mindre på "min" väg!

Men sånt här gillar jag!  

Det finns många vackra vägar i Sörmland. Oh ja! Häromdagen åkte jag utefter en sjö i dis. Redan sen till "mina tanter" blev jag ännu senare, måste ju bara stanna och fota en del. Just då.

På tomten springer Kasper (tidigare i dag)...

...inne försöker Filip skrämma Petrus (som genomskådade gäspningen).

Och i morgon ska jag försöka både att tillsammans med Kasper uppleva lite höst i skogen, besöka Animalen och bära in lite loggs.

Får väl se hur det blir. :)

Tusan också!

Kan inte låta bli att lägga in en söt bild till på Mysan i glasrummet, mitt emellan ute och inne. Hon måste sluta äta på ampelliljan (den är flyttad nu) för hon får ont i magen och kräks av den. I dag på en faktura. Lite smart förstås, men hon är nog inte ett legitimt skäl att slippa betala.

Natti!

(Och så hoppas jag att Blogger återinför svitvisningen av bilder. I skrivande stund har bloggen återgått till den gamla vanliga en-i-taget-visningen.)

Mysanrapport - med cliffhanger

Mysan har bott här i en dryg vecka nu. Hon har numera gjort sig hemmastadd i hela lilla huset, utom möjligen kontoret dit hon bara gör sporadiska besök. Favoritplatser finns lite varstans.

Hon är inte speciellt lekfull, men har i alla fall lyckats trolla bort två pingisbollar. Vid enstaka tillfällen kan en papperskasse också vara liiite rolig. Men bara lite. En kort stund. Alla bilder är klickbara.

Ingen i huset är osams med någon. Klart att Petrus sin vana trogen väser åt henne, men det är onekligen en rätt skojig upplevelse att ha honom i knäet för pälsvård och Mysan liggande på golvet nedanför fåtöljen.

Petrus klarar nämligen av konststycket att både morra  och spinna samtidigt.

Han ligger där totalt avslappnad - men med ett lågt morrande som konkurrerar med spinnandet.

Numera reagerar ingen på Petrus morrande. Knappast ens han själv, tror jag. Det liksom hör till.

Och bara passerar, det gör han med suverän ignorans.

Men ett stort problem har vi. Mysan vill UT. Hon råkade faktiskt, med de övriga katternas och Kaspers hjälp forcera gallret framför dörren - och såg alldeles förskräckt ut en liten bit ner på tomten. Jag gjorde en sväng och närmade mig henne bakifrån, tänkte ta upp henne och bära in henne. Men hon förekom mig - rusade själv in!  Det kändes väldigt bra!

Gallerstängslet, går ända ner till golvet, här med en extra skärn framför.

Här ser ni fröken Pascha i soffan. Den har hon mig veterligen först idag införlivat i sin samling "bra platser att ligga på". I synnerhet när man behöver tvätta magen.

Men den duger att ligga normalt på också. Rätt skön, faktiskt.

Men problemet kvarstår - hon vill alltså ut och hälsa på i naturen igen. Hon saknar säkert inte livet som "vildkatt", men ut till spännande gräs och virvlande löv och kanske rentav någon mus, det vill hon. Jag förstår henne. Det ÄR ett enahanda liv hon för just nu. Även om hon finner sig förvånansvärt väl.

Jag är övertygad om att hon inte försvinner.

Men så är det ju det där med ungar i magen. Om det finns några där så ska de födas inomhus.

Och det är här cliffhangern kommer in... Fortsättning i morgon...

Bara en lugn och stillsam dag

Ett gott råd - lämna aldrig kvar en färgad kom-ihåg-inköpslista i fickan när du stoppar ett par vita brallor i tvättmaskinen!

Eftersom jag inte kan ha just några blommor på tomten får jag försöka placera en och annan på altanen. Detta är en helt ordinär pelargon, inte särskilt stor, som stått inomhus ett par år. Jag planterade den i en STOR kruka på altanen för en tid sedan, gödslade upp med hönsgödsel först!

I dag försökte jag räkna blomstjälkar, men gav upp vid ca 50!

Den är enorm, ska förstås ta sticklingar.

Här ännu en pelargon som inhus i vanlig kruka aldrig blir särskilt stor- men här...!! (Blue wonder heter den.)

Några stilstudier på Petrus, där han ligger och njuter i solen, precis utanför yttertrappan, på "berget".  

Men så plötsligt ser han ut så här...

...och här är orsaken! Filip!!! Ett par meter ifrån, i gräset!

Då blir Petrus sur. Riktigt sur.
Filip lomar iväg och Petrus kan återgå till att njuta.

Och i soptunnan ligger gäddan, som hamnar i kommunens kompost i morgon!
Skönt. Den kändes otäck!!! Som vanligt klickbilder.

.