Novemberstämning - igen

På väg hem (rätt långtbortifrån) for jag förbi det här stackars lilla huset. Under många år har det varit på väg ner i sjön. Nu tror jag det har tappat en bit av sin lilla brygga/veranda.



Känner mig aningen besläktad...


Novemberstämning i ett nötskal, eller åtminstone i en bild. Ungefär så där kan jag ibland känna mig inombords också! Väldigt lätt, en sån här grå och trist tid.

När jag vände mig om såg jag ett riktigt monster, på andra sidan vägen!  Huvaligen - bäst att hoppa in i bilen och fly fältet! Inga novembermonster, tack!!! Det här ser dessutom ovanligt hotfullt och hungrigt ut! Tyckte jag.


Här gäller det att fly fältet! Vill inte bli uppslukad.

Motåtgärder krävs! Ljus, kaminvärme, vacker musik. Klappa katter och sätta upp vintergardiner i "rummet mitt i huset". De enda jag byter. Fast möjligen också i sovrummet.

Gott te ska jag brygga och leta efter nån lämplig bok. Ingen novemberdepression ska få fäste! Även om den med en förkylnings hjälp bankar så smått på dörren.

Du oh jag, matte...

Framför kaminen ligger Kasper - ren glädje. :)

Änglar finns!

Det finns jättestora släp att hyra, som gjorda för flytt.

Ett sådant landade hos mig i morse. En ung ängel (med dragkrok på sin bil) släpade och drog, bar och stuvade. Gamla uttjänta trädgårdsmöbler, två dammsugare, scanners," mojänger" och ljusstakar. Mattor, madrasser, kläder, skor, gitantiskt stor gammal TV-antenn, uttjänta gräsklippare, en rostig skottkärra, några trimmers, och plast, plast, plast i alla tänkbara varianter, både små och stora. Ett barnbarns lilla trehjuling (han är vuxen nu) osv osv.

Två gånger fylldes stora släpet! Två besök fick alltså återvinningen.

Två decenniers samlade "skräp" tar plats. När det slutar regna ska jag städa och sopa rent.
Ängelns enda lön - en god middag! Plus ett större tack än jag riktigt kan verbalisera.

Ängeln har ett namn - men här benämns han "Kaspers avlidna favvogrannes son". Och han kommer igen. Med öppet släp för att forsla bort sånt som varken fick rum eller liksom passade i ett "flyttsläp".
"För att jag tycker om dig", sa han "och för att du behövde den här hjälpen. Och som ett tack för allt du gjort för min mamma". 

Allt skedde i hällande regn! Både "ängeln" och jag var dyngblöta, jisses, så mycket regn som "regnkläderna" släppte igenom.

Men som sagt, än återstår en hel del. Men pga bl a humlebon får det anstå till senare, till i höst.
Och nu, efter ett par timmars uppehåll, så hällregnar det igen! Det smattrar på taket.

Och jag, jag sitter här och är bara tacksam. Med eld i kaminen och mina fyrbeningar omkring mig.

Fast en jädrans kall och blöt sommar, det är vad vi hittills fått!!! Fy tusan - men jag antar att jag inte är ensam om att längta efter sol och värme!

Utanför min vedbod klafsade vi i lera idag! Har faktiskt aldrig hänt tidigare, och jag har som sagt bott här i decennier!!!

Livstecken

Bara ett livstecken. Jag har sekreterat hos Kasper, och där kan ni läsa att jag faktiskt legat/ligger ganska däckad för närvarande. Men allt går åt rätt håll, om bara några få dagar är jag säkert fit for fight!

Har inte tagit några bilder, men det här kunde jag inte låta bli att föreviga häromkvällen . Lille Myse och f.d. "mobbarkatten" Filip.

Myse låg i soffan och sov. Filip kikade - och hoppade upp till honom. Efter en stund gav sig Filip ut i köket och krävde som vanligt påfyllning i en redan fylld vattenskål. Eller åtminstone en handduk eller något över ryggen... Gammal videoklipp på "vattenritualen" finns här.

Sedan gick han tillbaks till soffan, hoppade upp till Myse och båda fortsatte att sova. Myse hade inte rört så mycket som ett morrhår.

De ligger inte alls alltid så här och sover, men att det överhuvudtaget händer då och då, det känns fantastiskt. När jag minns hur det var tidigare. Med t.ex. mamma Mysan.

NÄSTA vecka ska jag nog i alla fall kunna hälsa på hos henne på katthemmet.

Men nu ska dagens dumhet försöka gottgöras. Med medicinering och sängläge.

En decimerad grupp - men vilka är vi?

För några år sedan var vi åtta  - nu är vi fem! En påminnelse så god som någon om livets både gång och avslut. Två i "tantgänget" lever inte längre. En har avvikit. Och flyttat.

Borde vi fem som finns kvar sitta och grotta ner oss i krämpor och saknad?

Det gör vi inte. Även om vi minns. Och självklart saknar. Saknar mycket.

Stämningen förändras. Och var och en blir på sätt och vis tydligare. Det känns viktigt. Faktum är att vi mer och mer upptäcker hur olika vi är. Det känns som en vinst, mitt i förlusterna.

Olikheter är viktiga, mycket viktigare än likheter, tror jag.

Men vad är vi egentligen för en grupp?  30-talister? 40-talister? En mix? En tantrupp? En tjejgrupp?
Eller helt enkelt fem kvinnor som är vänner?

Jag tror att var och en av oss har sin egen definition.

Vad jag kunnat konstatera idag är i alla fall att vi ätit en rasande god fiskgratäng och att vi har haft förbaskat trevligt, att det har skrattats både mycket och hjärtligt. SAMT har konstaterats att vi i många stycken faktiskt inte förstår varandra alls!

Jag har kanske nämnt det tidigare - här finns hon med adlig bakgrund och en diplomathustrutillvaro,  hon som kämpat sig upp och är psykiater, forskaren som blev bibliotekarie och känt sig ständigt nedvärderad, den lyckligt gifta och omhuldade nästan-hemmafrun. Och så undertecknad som alltid dragits till etablissemangets alternativ. Både som praktiker och skribent.

Här finns den lyssnande och analyserande. Den som undrar. Den som vet. Den som tolkar. Den som dominerar. Den som är ganska tyst.
Den som utnytttjats som barn. Den som älskats nästan ihjäl. Den som mobbat. Den som mobbats. Den som alltid känt sig underlägsen. Den som var gängledare.

Vi hamnade bl.a. i en fråga om orden käring, tant, gumma, äldre kvinna osv.
Vad ÄR vi egentligen? Och vad vill vi kallas? Vi som uppnått pensionsåldern med råge. Några av oss med riktigt rejäl råge.

"Tant" visade sig vara ett svårt ord. Kärring direkt nedsättande. Gummor finns väl inte ens, inte i Sverige numera...

"Gumma" associerades - förutom med svartklädda kvinnor i södern som virkar och försöker sälja sina alster till turister - med en närmast sagofigur...
.
Men då - jag gav minsann gumman ett ansikte, hehehe.

Jag påpekade att jag är så gammal att jag har barnbarnsbarn, och jag lever med en hop katter och en hund. Bor förutom med mina djur förhållandevis ensligt i skogen.

Jag är ju urtypen för en gumma!!! 

Jag har förresten sedan decennier vägrat att låta mig ingå i någon grupp som omtalar sig själv som "flickorna".". Jag minns från en tidigare arbetsplats när man talade om "oss flickor" - och så "tant Berit".  Eftersom jag redan då konsekvent vägrade att vara en "flicka". Jag var inte fyllda 40.

Jag är tacksam över mina vänner i den grupp som sågs idag. Vi gör en resa tillsammans. Vi är mitt inne i den. Och nästa gång ses vi bland mina vitsippor.  Om de nu hinner titta upp ur jorden inom tre veckor.

Undrar vad jag ska bjuda på till lunch... :)