Kamin- och myrdags

Nu behövs i alla fall ingen koll på UV-instrålning. Grått, grått, och  av och till regn. Eld i kaminen, och öppen dörr till inglasningen. Men där ute är det upptaget.

 

 

Lika så gott - både Kasper och jag tycker det känns skönare framför kaminen.

 

Känns lagom att sticka ytterligare ett par halvvantar.

Tänkt och gjort. :) Ett par enfärgade.

 

Hörde programmet Klotet i P1. Om bekämpningsmedel. Nu blir allt fler ogräs resistenta mot glyfosat, så nu krävs ännu förskräckligare medel. Ännu inte uppfunna, men kan man tänka sig att Monsanto åter kommer att gå i spetsen?

Ja, det kan man absolut.

 

"Klotet" ja - varenda gång det programmet sätter i gång reagerar jag instinktivt, kollar var Kasper är!

För signaturen är faktiskt en hulkande, om ett par-tre sekunder spyende hunds!

Om ni inte tänkt på det, så lyssna nästa gång.

 

Det finns tydligen medarbetare på Sveriges Radio som inte har en hund som ibland blir lite för entusiastiskt nyfiken på allt som naturen har att erbjuda...

 

I övrigt kan konstateras - även i år tycker "mina" myror att det verkar mysigare inne än ute. Fighten har börjat. Än så länge bara i köket.

Tröst för ett tigerhjärta? :)

Satt framför kaminen och tyckte att livet inte var så kul. För mycket snö, för svårt att få ut bilen (även om jag får hjälp att ploga gårdsplanen), en infektion (förmodligen influensa) som inte vill lämna kroppen...

Lite jobbigt, helt enkelt. Även om kaminen värmer  och ett totalstopp i toans avlopp nu äntligen är avhjälpt...

Då kom jag att tänka på en utflykt för ett par somrar sedan. Till "Gammelstan" i Ore. Ligger i Rättviks kommun.

En liten by, två gårdar, kompletta. Inte ditflyttade, allt står kvar på sina ursprungliga platser.

Boningshuset i en av gårdarna, jag tror Nissniss-gården.

Läs gärna här om den här välbevarade och helt unika miljön.

Så här står det bland annat:

...I fähuset med bostad på Nissnissgården bodde "Nissniss faster", Anna Hansdotter, från slutet av 1800-talet till 1909. Anna föddes i Nissnissgården 1833 och gifte sig 1862 med Peres Hans Hansson i Norrboda. 1870 blev hon änka, lämnad ensam med tre söner som var blott 7, 5 och 3 år gamla. 1877 dog alla tre sönerna inom loppet av två veckor. En i halsfluss och de två andra i scharlakansfeber. Anna sålde då hemmet och flyttade till sin bror Erik Hansson i Nissnissgården.

Stugan blev så småningom trång när Eriks son Erik Eriksson och hans hustru fick många barn. Anna valde då att flytta ut i fähuset där hon hade en ko och tre getter.

Anna dog 1918.
Med hjälp av Riksantikvarieämbetet rekonstruerades allt medan det ännu fanns de som kom ihåg. De äldsta husen är från slutet av 1600-talet.


Det är alltså så här Anna bodde. Vintrarna i Dalarna var bistra. Så vem är väl jag att klaga!!!??? 

Glöm inte att klicka på bilderna!



Det var här Anna bodde.





Hon flyttade in till sin ko och sina tre getter.



Så - än en gång - vem är väl jag att klaga.  Och förr eller senare går väl grodprinsarnas fromma förhoppning i uppfyllelse. 

För varje dag blir det förresten alltmera "förr". :)

Allas vår skog

I många år bodde jag i ett gammalt torp, i en skog som sköttes ekologiskt, med hjälp av häst. Men också traktor. Dock inte "skogsskördare"! Så sköts den skogen fortfarande, men nu bor i stället barn och barnbarn där. :) En hel liten by har byggts. Och joodå, vi befinner oss fortfarande inom en av Stockholms så kallade kranskommuner.

Inom jordbruket blir den som odlar ekologiskt inte med nödvändighet betraktad som en flummigt romantisk bakåtsträvare. Inte nu längre.

Det fanns - och finns - pionjärer även inom skogsbruket, personer som stod och står emot stora rationaliseringsvågen. Som vägrar både kalhyggen och skogsplantering på åkermark. Men dessa pionjärer betraktas tyvärr fortfarande med ett överseende och överlägset besser-wisser-leende. För det mesta.

För en del blev ändå stormen Gudrun en ögonöppnare. Blandskogar visade en helt annan motståndskraft. Där såg inte skogen ut som ett gigantiskt plockepinn.

Säkert är blandskogen också motåndskraftigare mot skadedjursangrepp. En art slår inte ut allt. Behöver antagligen inte ens bekämpas kemiskt.

En annan oerhört viktig sak - snabbväxande, till och med gödslad skog, växer visserligen snabbt, men virkeskvaliteten blir därefter. Hantverkare vet. De har koll på årsringarna.

Här har man bestämt sig. Skogen är vacker där, faktum är att det handlar om "Mollies skog", den som det finns så många bilder från på Kaspers blogg. Här ett par.  Klicka, som vanligt.

Den som lever nära en skog inser att skog har ett egenvärde. Att den är viktig. Det är tur att det finns naturreservat! Och att åtminstone en del gammelskog bevaras.

Det enda rätta är naturligtvis att allt skogsbruk bedrivs med fler mål för ögonen än kortsiktigt högsta möjliga ekonomiska vinst. Men så är det inte. Bilden hämtad hos Naturskyddsföreningen, där finns mycket att läsa.

Även om allt fler röster höjs och allt fler inser att den extrema och fortfarande helt dominerande kalhyggestekniken inte är hållbar på sikt, så fortsätter den. "Skogsskördarna", dessa monstermaskiner, blir allt effektivare. De spår de efterlämnar i naturen blir allt mer förfärliga.

"Skogsvård" har blivit ett begrepp för "amatörer och verklighetsfrämmande romantiker". Något att bedriva på små avgränsade områden. Som någon sorts "skogens Skansen".

Men "skogsvård" borde vara målet för allt skogsbruk. Det skulle både människa, fauna och flora må väl av. Även ekonomiskt.

Utarmning och ensidighet har aldrig medfört något gott. Aldrig någonsin. Aldrig någonstans. Aldrig i något avseende!

PS. läs gärna Lenas båda kommentarer till förra inlägget, "Sugen på en skogspromenad?"