Det här är INTE en bild på Mysan.
Redan efter knappt två dagars bortovaro var jag innerst inne övertygad om att något hemskt hänt henne. Numera är jag mer övertygad än någonsin. Så är det.
Men vem är då den lilla katten på bilden? Fotograferad i "Mysans stol"?
Helt osannolikt så är det Mysans son! Pysen Myse (preliminärt namn). Han finns i mitt hus sedan i går eftermiddag!!!
Det är sant. Jag fick ett telefonsamtal, och han kördes hem till mig från ett hus vid Mysans gamla tillhåll. Han klev själv in i bilen. Jag tänkte att om de kom hit med katten så skulle jag kunna övertyga de personer som fortfarande trodde att den här katten var Mysan. Övertyga dem om att den inte var det.
Jag lyckades - men mitt hjärta slog dubbelslag när jag fick se den lilla katten inne i bilen.
Det här var alltså den där lilla kattungen jag skrivit om tidigare, som tagits om hand av en grannfamilj. (En famij där man enbart talar lettiska och ryska.) Nu inser jag att "tagits om hand" nog inte var rätta ordet. Tyvärr.
Han har fått mat då och då och tydligen också växt till sig en del. Men nu visar sig familjen vara bortrest sedan långt före jul och väntas inte återkomma förrän i mitten av januari.
Tufft för en halvårsgammal kattunge.
Nya pusselbitar till Mysans bakgrund
Helt oförmodat fick jag samtidigt veta av ett par förbipasserande att Mysan redan hade ungar när jag fångade henne i grävlingsfällan. Två stycken. (Men så pass tidigt födda att de var avvanda då hon kom till mig och Sigges matte.)
"Sommarmänniskornas" tankar om att Mysan just blivit gravid var alltså totalt fel.
Men en dumpad katt var hon, väldigt skygg, och ingen tog hand om vare sig henne eller hennes ungar. Bara noterade. Hemskt!
Senare levde hon ju ett gott och bra liv i mitt hus, 3½ månad. Och jag blev glad så fort jag såg på henne.
Att en av hennes ungar är Pysen Myse är ställt utom allt tvivel. Allt stämmer, och likheten ser ni på bilderna. Den är slående, men han har mera vita inslag än sin mor. Tyvärr vet jag inget om det andra syskonet, men ska hålla ögon och öron öppna.
Situationen idag upplever jag som sällsam och förunderlig! Det vill jag varken förneka eller ignorera.
Pysen Myse upplever jag som en hälsning från Mysan.
Ovan vid inomhusliv
Här finns alltså Mysans son, ovan vid att vara inomhus, trodde t.ex. att kattlåda är till för att ligga i och en pläd att kissa på. Men på ett dygn tror jag han lärt sig. Han hittar till matskålen, och dricker vatten ur mina andra djurs gemensamma skål i köket. Kräver alltså ingen vattenkanna.
Han har varit i slagsmål, det syns på hans ena öra som dock håller på att läka. Han har två sår på benen, ett av dem är ganska stort och varar.
Han är oerhört vaksam och på sin vakt. Reagerar på allt, men känns helt trygg och avslappnad när han ligger i mitt knä. Han är oerhört kelig, och tillitsfull.
Riktigt hur tufft han levt förstod jag när jag för ett par timmar sedan försiktigt strök honom lite över pälsen, han låg i mitt knä och sov djupt. Reflexen på den plötsliga och oväntade (!) beröringen var blixtsnabb.
Min högerhand har flera märken nu efter både tänder och klor. Jag blödde naturligtvis en hel del. Hädanefter ska jag först åtminstone småväcka honom med rösten.
Stackars lille katt! Jag tog naturligtvis omedelbart upp den skräckslagna lille i knäet igen, och lugnade honom innan jag satte på plåster.
Han har mött de andra katterna - det funkar någotsånär när jag är i närheten. Han har slutat fräsa när han ser Kasper, och nu nöjer sig båda med att göra rätt stora lovar kring varandra (mitt lilla hus tillåter dem dock inte att bli så väldigt stora).
Just nu inspekterar Lille Myse (eller vad han nu kommer att få heta) kontoret. Först Kaspers bia som han dock inte parkerade i.
Till skillnad från sin mor håller han hus under skrivbordet, och inte på det. I varje fall än så länge. Den här platsen gjorde jag i ordning åt Petrus för ganska länge sedan, men den ratades av alla. Tills nu.
Maxi (som ju en gång döptes av mig till Maximilian den Store) ligger och sover på kontorssängen. Bryr sig inte.
Det går framåt, även om det nog blir svårare med Herr Pysen Myses acklimatisering än med Mysans.
Ut släpper jag honom inte förrän han är helt trygg och hemma inomhus. Hoppas han inte lyckas smita ut innan dess. Han ska ha ett realt val - återgå till sitt tidigare liv eller frivilligt stanna i ett helt annorlunda. Att någon annan än jag skulle göra anspråk på honom håller jag för otroligt. Han ska kastreras så fort det är praktiskt möjligt.
I morse sov vi tillsammans i min säng i ett par timmar! Lille Myse Pys på min arm...
Fortfarande är jag mest av allt förundrad, när jag ser på den lille och håller honom i famnen.
Slump? Mening?
Lilla gulle underbara Mysan - du må tro att jag tänker på dig väldigt mycket. Jag hoppas du har det riktigt bra, där du nu är. På andra sidan bron.