Vad beträffar min granne och vän som är så sjuk - hon får sin vilja igenom, att bo kvar i sitt hus till sin död - sånär som några dagar eller möjligen veckor på sjukhus. Under ständig tillsyn. Ingen operation - hon är för svag för att klara ens den första. Sitt kära hus kommer hon inte att kunna återse.
Under rådande omständigheter hoppas jag att slutet kommer fort. Det hoppas hon själv också. Hon är lugn och vid gott mod, hur underligt det än kan låta. Lite nyfiken faktiskt - "äntligen får jag ju veta precis hur det är..."
Och så får hon återse den son som dog för ett par år sedan. Hon har en tro och en övertygelse.
Det är märkligt - trots att både barn, barnbarn och vänner sett hur denna sällsynt aktiva och energiska kvinna fysiskt tacklat av senaste året så har ingen anat hur sjuk hon verkligen var. Inte ens hon själv, det är jag säker på.
Jag minns hur hon satt hemma hos mig för ett par decennier sedan och funderade på om kanske hon också skulle flytta hit, till det här området. Vi tog en promenad och tittade på ett par hus som var till salu, tittade in genom fönstren. Hon ringde mäklaren hemifrån mig. Ett par veckor senare var köpet klart.
Hos denna kvinna var det aldrig långt mellan tanke och handling.
Hennes liv har varit hårt. Alltifrån barndomen i andra världskrigets Tyskland, den svåra flykten och ett liv som ensam mor med fem barn i Sverige. Mannen gav sig av med barnflickan...
Men nu finns både barn och barnbarn omkring henne. Och en ny kärlek, sedan bara knappt ett år! Hon var lycklig sitt sista år.
Visst är livet förunderligt.
Men jag känner mig dämpad. Har lovat att informera ganska många om hur läget är. Hennes kontaktnät är stort.
Låter som en väldigt trevlig dam!
SvaraRaderaOch en som fått sina törnar, lärt sig därav men inte låtit sig nedslås. Så'na gillas!
Visst är det förunderligt, det här med "acceptansen" inför livets slut? Har hört om det många, många gånger när jag arbetade.
Jobbigt för er alla ikring i vilket fall givetvis, men skönt för henne att få känna så!
Eva - En strong kvinna, stark och aktiv. Vi har många gånger konstaterat (tidigare) att jag blir trött bara jag TÄNKER på alla hennes uppdrag och engagemang och allt farande och flängande.
SvaraRaderaHon å sin sida konstaterade att hon inte skulle stå ut med mitt lugna liv! Skulle antagligen dö av ren tristess...
Så olika är vi. Men vi har haft en hel del uppdrag och engagemang gemensamt, och vår kontakt är nära. Dessutom har vi upprättat en egen intern "grannkoll". Ringer varandra och kollar. Tar vid behov hand om varandras post osv osv.
Hon lämnar ett stort, stort tomrum efter sig.
Jag tror att acceptans nästan är det vanligaste hos en döende människa. Och något av det svåraste har jag upplevt vara att samtidigt hehöva trösta anhöriga! Men så är det inte här, och det känns bra.
(Jag har tidigare i livet haft väldigt nära kontakt med många svårt cancersjuka människor som berättat om just det, om svårigheten, rentav sorgen över att inte kunna vara öppna inför sina förtvivlade och bortom allt hopp ändå hoppfulla anhöriga.)
Men visst är jag ledsen.
Jag känner med din granne och dig. Du skriver så vackert om henne. Viktigast är att hon själv är nöjd och dessutom nyfiken. Och hon fick sluta som hon själv ville. Det blir ett stort tomrum i er skog.
SvaraRaderaLena - hon är nöjd nu min vän och granne. Jag sitter vid datorn, för jag har lovat meddela en del personer. Såg i e-posten att du kommenterat.
SvaraRaderaJag är glad för hennes skull, även om tårarna rinner.
För ett par timmar sedan drog hon sitt sista andetag. Hon dog lugnt och utan smärta. Jag börjar så sakteliga ana hur stort det tomrum är som hon lämnar efter sig.