Här en bild på den bukett jag inte fick tillfälle att överlämna.
Den är från flera vänner.
måndag 16 januari 2012
Hon slapp både flytta och vänta, min vän och granne
Tårarna rinner, men jag är ändå tacksam. Min vän och granne har fått precis som hon ville. Hon behövde aldrig flytta. Hon har gått vidare. Tidigare i kväll. Hon lämnar efter sig ett enormt tomrum - hur stort har jag möjligen börjat ana. Kanske. Det känns tungt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Beklagar din förlust. Så snabbt och oväntat, ibland känns det chockartat när det går fort, ibland känns det bra. Knepigt.
SvaraRaderaFörstår hur hon kände för att bo nära naturen som du skrev tidigare, men jag kan - som du - väl tänka mig att flytta in i mysig lägenhet framöver. Fast det är förhoppningsvis ett bra tag kvar.
Då har du mist ännu en av dina nära (jag räknar även katter), så tätt inpå. En ledsam vinter. Men Mysepojken, Kasper och övriga katter är en god tröst.
Kram
En snar tanke här blev "Så skönt för henne!", men naturligtvis förstår jag att det är helt annat för er andra. Det är så svårt när man VILL unna någon att slippa samtidigt som det är så tungt för en själv.
SvaraRaderaMargus och Eva - innerst inne i mig är jag glad, glad för min väns skull. Hon slapp det hon mest av allt var rädd för. Det hade varit oändligt mycket svårare både för henne själv, för anhöriga och vänner om hon fått lov att lämna sitt hus, alla sina engagemang, helt enkelt sitt LIV. På grund av bristande ork och förmåga. Plågsamt för alla.
SvaraRaderaDet var så här hon ville ha det. Även vi som fanns/finns runtomkring henne har önskat henne just ett sådant här slut. Eller en infarkt.
En del förmågor hade redan börjat lämna henne, något hon inte hade så lätt att förlika sig med.
Tomrummet och saknaden - den får vi leva med. Hon var beredd. Och inte det minsta rädd för döden. Tvärtom.
Jag "slog ihop er", för det här var ju vad jag ville säga till er båda två.
Och vet ni vad - jag tycker väldigt mycket om er! :)
Det är alltid jobbigt att sakna någon. Speciellt när det blir oåterkalleligt. Vi tänker på er som bor kvar i skogen och hoppas att det räcker med sorgligheter för ett tag nu. Hon fick ju lyckligtvis bo kvar i stugan så länge hon ville. Tröstekramar!
SvaraRaderaDin vän fick som hon ville, vilket är en tröst i sorgen.Vill ge dig en varm kram, fast vi inte känner varandra.
SvaraRaderaSå skönt att hon slapp vänta och hade en trygg sjukvård nära sig. Men chockartat för er som stod henne nära.
SvaraRadera"En kommer och en går" sa min mamma. Jag tänker på ditt barnbarnsbarn och din granne/vän.
Dessa stora ofattbara händelser kom så nära i tid för dig. Inför döden är man alltid otillräcklig.
Jag vet att din obekymrade fyrbenta "familj kommer att trösta dig. Tröstekram även från mig.
Alltid så trist med denna sorg, men Din granne fick ju, som de som redan skrivit ovan, på önskat sätt lämna denna jord. Tröstekramar härifrån också. ♥
SvaraRaderaPelle - så är det ju, det finns en massa jobbiga saker i livet. I takt med att man själv blir äldre försvinner först föräldrar, sedan äldre släktingar och vänner ifrån en. Gott då att även ha yngre vänner, så att man får ha några kvar. :) Det här slutet var i själva verket bästa tänkbara för min vän. Det vet jag ju.
SvaraRaderaBoman - precis som du skriver, så är det. Nej, vi känner ju inte varandra, men ändå på sätt och vis. Vi har ju t.ex. våra "fyrfota bloggar", och även de säger en hel del om oss tvåbenta . :) Och tack för att du bryr dig!
Lena - det är fantastiskt detta, två riktigt stora mirakel. Ett barn föds - en helt ny liten människa finns plötsligt här. Eller en annan människa finns helt plötsligt inte alls, trots att man kan se kroppen ligga där.
Man kan tänka mycket över begreppet "liv".
Kikkan - onekligen tänker man många tankar inför en sådan här händelse. En gammal, synnerligen aktiv person med det största kontaktnät jag tror jag stött på och med ett synnerligen dramatiskt förflutet - får mig att tänka "hur har hon orkat ta sig igenom allt, med hela sitt positiva och kämpande väsen i behåll." Det är stort!
Tunga saker. Här förtränger man allt som kan hända, har ingen framförhållning alls men kanske lite i stil med din vän...få vara kvar bland träden och sina djur (hm -vart ska de ta vägen sen då)
SvaraRaderaUnderbar bild på den vackra buketten.
Trösta dig nu och ställ till med kakbak, det är en livgivande syssla med stor risk att äta ihjäl sig;-)
Varma kramar/Sara
Skogsfrun - här har du en förträngare till. Djuren - nej, jag fortsätter att förtränga!! Tills jag antingen dör eller alldeles frivilligt flyttar.
SvaraRaderaDom där syltkakorna såg ju verkligen goda ut - men jag väntar nog åtminstone tills i morgon. Eller snarare till senare i dag. :)
Tack detsamma!:)
SvaraRadera