Det är nästan så det blivit, Mysan är något av en "huvudperson" här i huset. Alla är medvetna om henne.
Matte, dvs jag, ger mig ut i kvällsmörkret så många gånger det behövs. Och ropar och lockar. Mysan har hittills kommit in (utom en enda natt för länge sedan), men ibland dröjer det länge.
Kasper är medveten om henne, men respekterar hennes stora integritet. Fast vid ett och annat tillfälle har de faktiskt noshälsat på varandra. Men någon vana får det inte bli!!! Säger Mysan.
Petrus, utekatten framför andra och allmänt avog och ofta morrande mot både Filip och Maxi har i stort sett slutat morra åt Mysan! Han har till och med stannat inne i två nätter. Har inte hänt sedan förra vintern. Två verkliga individualister, som nånstans förstår varann?
Maxi reagerar numera ungefär som Kasper. Mysan finns, bara att acceptera, och så länge maten räcker åt allihop så må det väl vara hänt. "Hon sköter sitt, och jag mitt. Hus och tomt rymmer oss båda"
Filip har det knepigast. Han jagar iväg Mysan utomhus, på samma sätt som han oftast gör med Petrus. (Även om det är helt okej att både han själv, Maxi och Petrus sitter tillsammans på farstubron när de väntar på att matte ska antingen komma hem eller åtminstone släppa in dem till mat och värme. Till den gruppen har dock inte Mysan sällat sig.)
Även inomhus kan han få för sig att jaga in Mysan i ett hörn.
Han är färdig till attack, Mysan kryper ihop och
låååter... Matte ingriper. Filip åker ut!
Strategi
Utomhus har de alla gott om plats. Att bli ivägjagad från tomten är inte så farligt, det finns massor av andra ställen att vara på. Fast Petrus och Mysan går förstås miste om de "varm- och mysplatser" jag gjort i ordning på altan, i vedbod och på farstubron. Å andra sidan får de gärna stanna inne på natten, jag tränar mig på att förlika mig med kattlåda.
Filip har fått på sig "dumhalsbandet", dvs det som plingar. Han verkar faktiskt lite mer dämpad och lite mindre kaxig. Utomhus kan de andra höra honom. Den som vill undvika kontakt flyttar på sig. Inomhus hör jag honom, och kan hålla koll. Jag har provat den här metoden i tre dagar nu, och den tycks fungera.
Inomhus får Filip gärna ligga i mitt knä, något han ofta propsar på. Till exempel när jag sitter i en fåtölj, medan Mysan ligger i den andra. Jag föreställer mig att han då ska känna att Mysan absolut inte tar ifrån honom någonting som han tycker om.
Det tycks fungera, båda är helt avslappade.
Ett helt annat dilemma
Dessvärre hyser området återigen en liten katt som saknar hem. Vad jag förstått, närmast en kattunge. Den är inte alls skygg, som Mysan var. Tvärtom, den försöker till och med tränga sig in i en av grannarnas hus.
Hon släpper inte in den. Antagligen klokt, hon är ofta bortrest.
Eventuellt har ett par andra grannar tagit till sig katten (de talar bara lettiska och en liten, liten, liten aning engelska. Och ryska, men det hjälper ju inte ett dugg.) Ingen vet säkert om de är fastboende eller inte, förmodligen inte, trots att de inte uppgivit någon annan adress. I varje fall är huset mörkt de flesta dagar och kvällar.
Är det deras katt???? Tar de i så fall hand om den? I så fall hur, när de inte är hemma?
Ett särskilt problem är att "alla" här tydligen tror att det är Mysan som är på drift igen. Att man inte behöver bry sig, för katten HAR ju faktiskt ett hem om den så vill! Även den här katten är gråspräcklig och har vita ben, så "man" har inte låtit sig övertygas.
Därför har Mysan nu ett rött halsband (men utan pling), vilket "alla" är informerade om. Det är mitt försök att tala om att de som har den nya lilla katten i sin närhet
faktiskt måste göra något, inför vintern. Enkelt egentligen, det här är ju inte alls en skygg katt. Här behövs ingen fälla! Den är inte Mysan, och den har inget hem.
Antingen tar någon hand om katten och ger den ett hem, eller så ser man till att den kommer till exempelvis katthemmet i Södertälje. Men först och främst måste man ju efterlysa ägare!!
Håhåjaja - men en sak vet jag i alla fall. Jag har fyra katter nu. Och jag ska INTE ha fem! Men jag
kan hjälpa till med transport till katthemmet! Och skriva en ägarefterlysning. Inte ens det har någon gjort.
Just nu
Telefonsamtal om den lilla hemlösa katten fick jag för en liten stund sedan. Då låg den på en grannes veranda.
På mitt skrivbord ligger Mysan och sover, på en av sina favoritplatser. På golvet ligger Kasper. På kontorssängen Maxi. Petrus har just kommit in och ätit. Filip är fortfarande ute.
Mysan kommer att vilja gå ut om en stund, hon har varit inne sedan i går kväll! Otroligt. Och nu beror det inte på att hon har ont nånstans, hon helt enkelt trivs bra inomhus i värmen. Hon har hittat ett favoritfönster, där hon kan sitta och se ut. Bakom gardinen i sovrummet!
Hon trivs för all del bra ute också, men tillbringar alltså mesta tiden inomhus.
Jag ser vintern an med tillförsikt. Alldeles säkert kommer Filips och Mysans relation att kunna hanteras. Och ett stort glädjeämne är Petrus och Mysans. Hoppas den utvecklas, men även om den stannar här så är den redan den bästa kattkontakt som Petrus upplevt under hela sitt trettonåriga liv. (Sedan han 11-12 veckor gammal kom till mig. ) Det känns så gott.
Jo, jag hinner faktiskt med en del annat än att dona med katter. :)
Men en väsentlig del av min tillvaro, det är de verkligen. Precis som Kasper, bästa lilla trogna kompisen.
Filip "grälar" inte alltid på Mysan. Oftast fungerar allt smärtfritt. Och att hålla dem åtskilda (en inne en ute) är inte svårt. Alla utom Mysan tillbringar mesta tiden utomhus.
Här på bilden handlar det om vaksamhet och antydan till missnöje,
men inte om konfrontation. Matte kunde nöja sig med att iaktta. :)
Det blev långt det här, å andra sidan har det varit blogguppehåll en hel vecka, ser jag!!!