söndag 27 november 2011

Ljus i mörker

Nu må det vara mörkt, storma och regna ute! Helt okej så länge inte strömmen går och så länge vädret bjuder på små "promenaduppehåll). Det har det nu inte gjort idag, det gavs inte ens tillfälle att hämta in en- och granris.

Men det gör inte så mycket det heller, i morgon har dagens förhållandevis lindriga oväder dragit förbi.

Nu är höst- och vintergardinerna i "kaminrummet"  uppe (de enda gardiner jag byter).  Adventstakar och "adventsljus" är på plats. De ersätter här och var de "vanliga" lamporna.

Helt plötsligt är allt annorlunda. Jag och därmed (tror jag) även mina fyrbenta njuter och myser.


Det är nästan magiskt, så annorlunda mitt lilla hus känns idag jämfört med i går.
Även "glasrummet" får lite adventsljus. Åh, så jag trivs!

Tror man ska ta sådana känslor tillvara. Att allt plötsligt känna BRA.
För så känns det minsann inte alltid. Men NU gör det det. För mig.

onsdag 23 november 2011

Ibland gör man bort sig...

Fick besök idag. Grekiska vännen V som jag träffar lite för sällan kom för att bjuda till grekisk Lucia-lunch. Traditionsenligt, sa hon. Okej, det blir i alla fall andra året nu, dvs varje Lucia sedan hon flyttade hit till området. :)

Med sig hade hon en man. Grekisk.

Han blev stormförtjust i Kasper, och jag vill lova att kärleken besvarades! Ojojoj!

De kom in en stund, mannen satt på golvet med en gosande och pussande Kasper i knät.

"She loves me", sa han!
"Yes", sa jag, "but 'she' is a 'he'."

Det blev ganska tyst - aningen röd i ansiktet mumlade han något jag inte uppfattade...

V. försökte hålla ihop anletsdragen, men lyckades inte. "Trodde du att vi två...  nej då, han är inte sån, han är  ju tvärtom... "

Han är alltså en god, händig och hjälpsam vän, som bor hos henne när han är i Sverige.

"Gay", sa han.
"Toppen ", sa jag, "en sån skulle jag också vilja ha... "
(Lite svenska förstår han tydligen, så nu kunde vi skratta tillsammans...)


På kattfronten
Kan också rapportera att på kattfronten känns det riktigt bra. Petrus väser lite åt Mysan, men faktiskt mindre än åt de båda svarta. Filip har gjort ett par smärre attackförsök (som jag bryter) de senaste dagarna, men det är allt. Jag gosar mycket med honom när han är inne, och låter honom ligga i mitt knä nästan så länge han vill.

Dumpinglan har han kvar. Nu verkar han ha vant sig. Han får behålla den ett tag till.

Mysan finner sig väl tillrätta inomhus - hon vill ut ibland, men ganska ofta vänder hon om när jag öppnar dörren, och hoppar upp i en fåtölj i stället.

Filten på skrivbordet är en favvoplats. Gardinen där är mycket busvänlig. 





Efter avmaskning och fri tillgång till mat (torrfoder) har Mysan rentav blivit aningen för rund om magen. För mycket inneliv? Till fram i januari-februari kommer hon att få p-piller, sedan väntar kastration.

Oj, vad hon då kommer att sakna fredagsmaten, den som hon hennes krossade piller blandas i! För att inte tala om vad Kasper kommer att göra. För den doftar himmelskt, och naturligtvis får han smaka. Det får nog bli lite allmänt fredagsmys även efter operationen.  :)

För övrigt är Mysan, som alla katter, en god gymnast. :) Skojig benföring...




Och järnvägars, vad ett gem kan verka utmanande! 

Natti!

söndag 20 november 2011

Novembers färger

November är en grå månad. Den gör även mig rätt grå, inombords. Men just nu kom jag att tänka på något!

Om man tittar lite längre in i sig själv, då finns ju rätt mycket som har både gladare och mer varierade kulörer. Förhoppningsvis lönar det sig att ta en närmare titt. :)

Förresten är inte alla grå nyanser "GRÅ", om ni förstår hur jag menar. Undrar om det inte till och med finns något man kunde kalla "gladgrått"? En ljust grå, varm nyans som ger mängder av andra färger möjlighet att komma till sin rätt.

Så ungefär tänkte jag under en kort skogspromenad. Grått, regnigt, disigt. Men när jag tittade neråt, då upptäckte jag en allt annat än grå november. Önskar att jag haft min bättre kamera med mig.






Dämpade och jordnära färger - men så vackra! Och harmoniska. Klicka, så syns de bättre.

Men nu är det dags för en kopp te och tända ljus.
Och tänk - om en vecka är det 1 advent!

onsdag 16 november 2011

Katterna kring Mysan

Det är nästan så det blivit, Mysan är något av en "huvudperson" här i huset. Alla är medvetna om henne.

Matte, dvs jag, ger mig ut i kvällsmörkret så många gånger det behövs. Och ropar och lockar. Mysan har hittills kommit in (utom en enda natt för länge sedan), men ibland dröjer det länge.

Kasper är medveten om henne, men respekterar hennes stora integritet. Fast vid ett och annat tillfälle har de faktiskt noshälsat på varandra. Men någon vana får det inte bli!!! Säger Mysan.

Petrus, utekatten framför andra och allmänt avog och ofta morrande mot både Filip och Maxi har i stort sett slutat morra åt Mysan! Han har till och med stannat inne i två nätter. Har inte hänt sedan förra vintern. Två verkliga individualister, som nånstans förstår varann?

Maxi reagerar numera ungefär som Kasper. Mysan finns, bara att acceptera, och så länge maten räcker åt allihop så må det väl vara hänt. "Hon sköter sitt, och jag mitt. Hus och tomt rymmer oss båda"

Filip har det knepigast. Han jagar iväg Mysan utomhus, på samma sätt som han oftast gör med Petrus. (Även om det är helt okej att både han själv, Maxi och Petrus sitter tillsammans på farstubron när de väntar på att matte ska antingen komma hem eller åtminstone släppa in dem till mat och värme. Till den gruppen har dock inte Mysan sällat sig.)
Även inomhus kan han få för sig att jaga in Mysan i ett hörn.
Han är färdig till attack, Mysan kryper ihop och låååter... Matte ingriper. Filip åker ut!

Strategi
Utomhus har de alla gott om plats. Att bli ivägjagad från tomten är inte så farligt, det finns massor av andra ställen att vara på. Fast Petrus och Mysan går förstås miste om de "varm- och mysplatser" jag gjort i ordning på altan, i vedbod och på farstubron. Å andra sidan får de gärna stanna inne på natten, jag tränar mig på att förlika mig med kattlåda.

Filip har fått på sig "dumhalsbandet", dvs det som plingar. Han verkar faktiskt lite mer dämpad och lite mindre kaxig. Utomhus kan de andra höra honom. Den som vill undvika kontakt flyttar på sig. Inomhus hör jag honom, och kan hålla koll. Jag har provat den här metoden i tre dagar nu, och den tycks fungera.

Inomhus får Filip gärna ligga i mitt knä, något han ofta propsar på. Till exempel när jag sitter i en fåtölj, medan Mysan ligger i den andra. Jag föreställer mig att han då ska känna att Mysan absolut inte tar ifrån honom någonting som han tycker om.
Det tycks fungera, båda är helt avslappade.

Ett helt annat dilemma
Dessvärre hyser området återigen en liten katt som saknar hem. Vad jag förstått, närmast en kattunge. Den är inte alls skygg, som Mysan var. Tvärtom, den försöker till och med tränga sig in i en av grannarnas hus.

Hon släpper inte in den. Antagligen klokt, hon är ofta bortrest.
Eventuellt har ett par andra grannar tagit till sig katten (de talar bara lettiska och en liten, liten, liten aning engelska. Och ryska, men det hjälper ju inte ett dugg.) Ingen vet säkert om de är fastboende eller inte, förmodligen inte, trots att de inte uppgivit någon annan adress. I varje fall är huset mörkt de flesta dagar och kvällar.

Är det deras katt???? Tar de i så fall hand om den? I så fall hur, när de inte är hemma?

Ett särskilt problem är att "alla" här tydligen tror att det är Mysan som är på drift igen. Att man inte behöver bry sig, för katten HAR ju faktiskt ett hem om den så vill!  Även den här katten är gråspräcklig och har vita  ben, så "man" har inte låtit sig övertygas.

Därför har Mysan nu ett rött halsband (men utan pling), vilket "alla" är informerade om. Det är mitt försök att tala om att de som har den nya lilla katten i sin närhet faktiskt måste göra något, inför vintern. Enkelt egentligen, det här är ju inte alls en skygg katt. Här behövs ingen fälla! Den är inte Mysan, och den har inget hem.

Antingen tar någon hand om katten och ger den ett hem, eller så ser man till att den kommer till exempelvis katthemmet i Södertälje. Men först och främst måste man ju efterlysa ägare!!

Håhåjaja - men en sak vet jag i alla fall. Jag har fyra katter nu. Och jag ska INTE ha fem! Men jag kan hjälpa till med transport till katthemmet! Och skriva en ägarefterlysning. Inte ens det har någon gjort.

Just nu
Telefonsamtal om den lilla hemlösa katten fick jag för en liten stund sedan. Då låg den på en grannes veranda.
På mitt skrivbord ligger Mysan och sover, på en av sina favoritplatser. På golvet ligger Kasper. På kontorssängen Maxi. Petrus har just kommit in och ätit. Filip är fortfarande ute.

Mysan kommer att vilja gå ut om en stund, hon har varit inne sedan i går kväll! Otroligt. Och nu beror det inte på att hon har ont nånstans, hon helt enkelt trivs bra inomhus  i värmen. Hon har hittat ett favoritfönster, där hon kan sitta och se ut. Bakom gardinen i sovrummet!

Hon trivs för all del bra ute också, men tillbringar alltså mesta tiden inomhus.

Jag ser vintern an med tillförsikt. Alldeles säkert kommer Filips och Mysans relation att kunna hanteras. Och ett stort glädjeämne är Petrus och Mysans. Hoppas den utvecklas, men även om den stannar här så är den redan den bästa kattkontakt som Petrus upplevt under hela sitt trettonåriga liv. (Sedan han 11-12 veckor gammal kom till mig. ) Det känns så gott.

Jo, jag hinner faktiskt med en del annat än att dona med katter. :)
Men en väsentlig del av min tillvaro, det är de verkligen. Precis som Kasper, bästa lilla trogna kompisen.


Filip "grälar" inte alltid på Mysan. Oftast fungerar allt smärtfritt. Och att hålla dem åtskilda (en inne en ute) är inte svårt. Alla utom Mysan tillbringar mesta tiden utomhus.

Här på bilden handlar det om vaksamhet och antydan till missnöje,
men inte om konfrontation. Matte kunde nöja sig med att iaktta. :)


Det blev långt det här, å andra sidan har det varit blogguppehåll en hel vecka, ser jag!!!

tisdag 8 november 2011

Kreativt tänkande - renderade ett skrattanfall

Ibland bara drabbas man... av ett skrattanfall. Som nyss, när jag gjorde ett halvhjärtat försök att bringa lite ordning här och var. Även i datorn.

Sonen fick för hundra år sedan i uppgift att rita en elefant. I skolan.

Vad gör en kreativ liten kille då, en liten kille som inte direkt är fena på teckning?

Jo, han ritar förstås i alla fall den där elefanten som magistern beordrat...


Klicka på bilden, så kan ni läsa bättre...
(Snabelspetsen. Elefanten syns inte. Han badar.)
Bilden hämtad ur ett s.k. periodhäfte. :)

söndag 6 november 2011

Tur när förlorat hittar tillbaks - t.o.m. innan förlusten upptäckts

Var på kyrkogården i går, jag som så många andra. Alltid en lika vacker syn, alla ljus som brinner. Den här helgen väntar jag gärna tills det är mörkt, åtminstone nästan-mörkt, med att besöka kyrkogården för att tända ljus.
I diset blev t.o.m. vägbelysningen vacker!

Jag vandrade runt lite, och gick in en stund i kyrkan. Var glad över att min syster gjort våra föräldrars grav så vacker, när hon var nere och hälsade på häromsistens.

Då jag varit hemma en liten stund hos hund och katter ringde telefonen. En okänd stämma sade att "jag tror att jag har din mobil hos mig".

???????????

Men det stämde, han hade hittat den på kyrkogården. I mörkret. Sett något som blänkte till i gräset. Idag for jag och hämtade den.

Jag funderade förstås över hur han kunde veta att det var just MIN telefon, men kom på en enda möjlig förklaring. Den visade sig stämma. Han ringde från min telefon till sin egen, och fick då fram numret. Via Eniro fick han fram mig, och även numret till min fasta telefon.

Nog kan man vara tacksam för tekniken! Tänk, vad jag skulle ha letat efter mobilen om den inte hade hittats! Av någon smart och vänlig person dessutom.

Med i bilen tog jag en cyklamen som överlevt ett par-tre dagar hos mig. Mot alla odds. Jag tycker så mycket om de växterna, men dessvärre är kärleken obesvarad. Jag hade tittat på den några timmar tidigare och undrat varför jag egentligen köpt den, när jag ju VISSTE att den efter högst ett par ytterligare dagar skulle ha gett upp livhanken. Ingen växt kan se så slaknad och vissen ut som en cyklamen!  Om av över- eller undervattning vet jag inte!

Men nu visste jag ju plötsligt precis varför jag köpt den. :)
Och även varför den överlevt så här långt. :)
Bilden tagen i bilen.
Han som hittat min mobil blev jätteglad.

onsdag 2 november 2011

En vanlig novemberdag

November är inte bara grå, i år är den till och med mild och skön. Har man sedan en liten glad hund, då måste man ju dessutom gå ut och uppleva den, uppleva november alltså.  Ibland följer kameran med. Det gjorde den i går. Lille Kaspers umgänge med mopsen Mollie beskriver han själv.


Att gå i en riktig trollskog med mjuk mossa är skönt. Och vackert.



Vid sjön blir det ljusare. Visserligen skiner inte solen,
men det gör ju gräset. På sitt sätt.



Är man en liten hund som älskar vatten, då måste man förstås bada!



Ja, badar inte. Men älskar att - trots en vrickad/stukad fot - ta
mig fram utefter stranden.
Hm - aningen dumt, faktiskt, säger foten idag.
Men det var det värt.
Jag är fascinerad av den här stubben. Överhuvudtaget av stubbar.
Klicka på bilden.


Jag tycker om träd också...


Fast nu väntar ett "stadsbesök". Papper och toner till skrivare, en extern hårddisk och mat till hund och katter måste inhandlas.

Eventuellt är ett kattproblem under uppsegling. Filip ser sig gärna som herre på täppan, och just nu som "herre över gårdsplanen". Och då jagas Mysan iväg till granntomten.  Å andra sidan vill han ofta vara inne så här års, och då har ju Mysan sin chans att komma när jag ropar på henne. Som hon gjorde för någon timme sedan. :)

Hon satt på sin lilla gårdsplan - ett sån storstilad benämning - och väntade. :)


Men nu - mot Södertälje! Filip ute, Mysan inne. :)