Midsommar har kommit och gått. Nu mörknar det igen... samtidigt som den "egentliga sommaren" börjar. Den tiden när lugna området till stor del befolkas av "sommargäster".
Lite lustigt detta. Vi fastboende betraktar nykomlingarna som just gäster. Besökare. Själva betraktar de sig som - ja, som vad?
Fyrhjulingarna bullrar på vägen. Badudden ockuperas kvällstid av festsugna "sommarbesökare". De hörs. Åtminstone ibland. Stadsbor kommer ut till sina stugor, tänker ofta inte på att alla inte är roade av att ta del av deras skojiga, grillande och högljudda kvällar.
Lustigt också, att det ofta ska "sjungas" framåt senheten.
Visst är det väl skönt, sa en granne, när det blir lite liv och rörelse här, och inte så ensamt och tyst...
Den familjen tycker uppriktigt synd om mig som bor här "alldeles ensam" både höst, vinter och vår. Utan grannar inpå knuten, omgiven av skog och en himmel där stjärnor syns mot den mörka himlen. Här finns ingen vägbelysning. Ingen tätort som gör himlen ljus.
Faktum är att vi fastboende drar en lättnadens suck framåt hösten - vi bor här för att vi tycker om just tystnaden, den rofyllda omgivningen, sjön, skogen, lugnet.
Jag är glad att husets entré och lilla gårdsplan vetter mot norr. Att altan och tomt är södervända. Att grönskan fungerar som insynsskydd och ljuddämpare. Baksidan är helt enkelt den egentliga framsidan.
Jag njuter verkligen av sommaren.
Kasper gillar att ligga på farstubron utanför en öppen dörr, och ha koll på grannar och framförallt förbipasserande. Katterna däremot är mer som matte. :)
Katthyllan på farstubron känns tydligen otrygg så här års. Bättre att hålla sig på altanen. Ingen av katterna gillar främmande människor. Filip är den enda som kan tänka sig att hälsa besökare, både två- och fyrbenta. Men att söka upp någon utomhus - åh nej, bättre fly än illa fäkta.
Lille Myse som i sitt tidigaste liv förgäves sökte sig till människor för att bli insläppt och omhändertagen vägrar numera all mänsklig kontakt, utom med mig, sin matte. Känns så bra, att han slutat leta. :) Han hör verkligen hemma här. Jag oroar mig allt mindre.
Ingen bild? Nja, kan väl ändå visa att Agapanthus börjar visa färg.
Alla trivs på altanen, även Myse.
En bild från en av midsommarens utflykter och begivenheter.
Från ett naturområde. Stendörren.
Men nu väntar sannerligen sängen!
Kasperians uppdatering får vänta.
Natti!