Uppskjuten mordbrandsdom

En uppdatering - ni som läste om rättegången mot "pyromanligan" som bl.a.brände ner Nibble gårds ladugård med 78 mjölkkor och kalvar - domen som skulle fallit i dag, fredag, har skjutits upp några dagar.. Ett omfattande mål. Alla åtalspunkter kan läsas här. Det är en diger lista.

Järna Naturbruksgymnasium ligger på Nibble gård, skollokalerna intill den nerbrunna ladugården.

Utan allt sammanhang - i förrgår mötte jag en polisbil på den "stora" lilla vägen som passerar vårt område. I går sågs en polisbil inom området, och en polishelikopter flög över oss. Den landade tydligen längre  bort, och lyfte sedan snabbt. Ingen jag frågat vet vad som hänt.

Någon gång undrar jag om allt här ute i skogen verkligen är lika tryggt som jag intalar mig. Kanske konstigt, men jag känner mig faktisk helt trygg! Men då och då låser jag ytterdörren om natten.

Jag har ju bott ännu ensligare, och då ofta ensam med tre små barn. En god vän gav mig en (illegal) polisbatong, om jag skulle behöva försvara mig och barnen ... riktigt otäckt hårda grejer, det där.
Den kom aldrig till användning.

Om jag har den kvar - ja, se det förmäler inte historien. :)

Torka, trimmer och ett tragiskt efterspel

I går, tisdag, föll ett stilla regn under många eftermiddags- och kvällstimmar. 19 mm. Jag, eller snarare min rygg, hann precis avsluta grästrimningen.
I dag, onsdag, sol omväxlande med störtskurar. Även hagel, blixt och dunder. Men inte mer än 6 mm blöta.

Trimmerns manual är stundtals skojig läsning.

...ignorering av driftsinstruktionen kan leda till livsfara. ... iakttag nationella säkerhetsföreskrifter från yrkesförbund, socialkassan, myndigheter för arbetsskydd och andra... 

Den som arbetar med maskinen måste vara utvilad, frisk och i god form
Den som av hälsomässiga skäl inte får anstränga sig bör fråga sin läkare om arbetet med maskinen är tillrådligt. 

Hrm - i god form? Och  jag borde förstås ha hört vilka "socialkassans" säkerhetsföreskrifter är. Kanske de sammanfaller med följande, ur manualen:

...använd snäva kläder, gärna overall. Ingen arbetsrock.
Bär ej heller halsduk, slips och smycken. Fäst ihop och skydda långt hår (sjal, mössa, hjälm, osv.)

Förtänksamt verkligen, att avråda från att trimma gräs iförd slips. Till overallen. Och hjälmen.

---

Det är torrt i markerna. Framförallt björk och hassel gulnar. 

Utsikt åt norr...

...och åt väster.

Men än är det sommar, regnet kom äntligen och det känns skönt. 

Inte har jag så många blommor (utom på altanen) men kan i alla fall glädja mig år en cikoriaplanta som valt att placera sig på torra gårdsplanen. Farligt utsatt läge, för där parkeras bilar. Men jag skyddar den.  Klicka!:)

---

Ni minns kanske den här fruktansvärda händelsen. Jag skrev om den. 

Nu pågår efterspelet vid Södertälje tingsrätt, slutpläderingar idag, onsdag. Tragedin växer. 

Fruktansvärd tragedi

Förutom en del annat har jag fullt upp med att uppdatera, flytta och organisera nytt och gammalt i mina båda datorer. Stånkar, stönar osv, inte minst över Windows 8, som är mer anpassat till surfplattor än till datorer.

Men så futtigt allt plötsligt känns. Jag hörde på nyheterna i morse om en brand på en gård söder om Järna i Södertälje kommun - 70 kor och kalvar innebrända. '

Jag fick en väldigt otäck känsla - inte så många gårdar där har så många kor. Jag hade känt rätt - det var ladugården på Nibble gård som brunnit.

Det är så fruktansvärt tragiskt. Alla djuren, mjölkkor och kalvar.

Jag känner den gården, har följt dess öden och utveckling sedan 70-talet. Den successiva driftsomläggningen från konventionellt till biodynamiskt jordbruk . Mejeriet. Det nya naturbruksgymnasiet. Anläggning av försöksfält för forskning.

Djurens lidande går inte att föreställa sig fullt ut, men det som går är illa nog. Paniken, smärtan, dödsångesten. Så fruktansvärt vidrigt. Hur, hur, hur kan någon vilja åstadkomma något sådant.

Hela dagen har jag gått och känt mig alldeles kall, både inombords och rent fysiskt.

Branden är rubricerad som grov mordbrand. Det står om den i de flesta tidningar, har jag sett.

Gården skänktes en gång till en stiftelse, och det är i den formen den drivs. Det finns så många goda önskningar, så mycken god vilja, så många underbara intentioner bakom det som sker på Nibble. Så många svårigheter man  mött och lyckats överbrygga. Så mycket hårt arbete som så många lagt ner.

Nu såg allt ljust ut, det är bara några veckor sedan jag på ett möte träffade en representant för Nibble som berättade just det. Mejeriet fungerade, och naturbruksgymnasiet som är knutet till gården likaså. Nya planer för framtiden tyckets klara att börja förverkliga.

Jag känner oerhört djupt med de människor som gemensamt satt in sina allra bästa krafter på att förverkliga alla de goda intentioner som är förknippade med just den här gården.

De kommer att fortsätta att göra det, men oh, så tungt det måste kännas. Jag har inte talat med någon, inte  än.

Så lite man vet om vad som plötsligt bara händer.

Nu har Petrus somnat in

Nu har vår Petrus lämnat oss, vid 10-tiden i förmiddags. Vid 3-tiden i natt var läget oförändrat. Vid 7-tiden i morse när jag vaknade låg han på sidan, en liten bit från dynan.

Då trodde jag att han redan gått ifrån oss, men han fanns kvar. Vi fick nästan tre timmar tillsammans, framför kaminen. Jag i en fåtölj, han på ett litet bord framför mig. Ibland rörde han lite på en tass. Jag kunde både se och med handen känna vartenda andetag. Ända in i det sista.

Allt gick lugnt och stilla. Som jag hoppats och trott. Petrus val.

Petrus har ro nu. Tanken på Regnbågsbron känns fin, men om livet efter döden vet vi så lite. Jag tycker trots allt om symboliken.

Tror inte att jag ännu riktigt kunnat ta in vad som hänt.


 

Så liten han var när han kom till mig. Det är länge sedan.



Vi fick behålla honom i många år. Det är jag så tacksam för.

 
 

Älskade lilla stora vackra Petrus - så jag kommer att sakna dig!
Men så väl jag unnar dig att få vila i frid.

Jag ska skriva mer om dig senare.

En sorgsen väntan

Det känns inte bra här hemma. Det handlar om Petrus, äldsta katten och ensamvargen som på senaste tid blivit alltmer inne. Som sovit nedanför min säng om nätterna.

Det har känts bra. Så skönt för honom att äntligen välja att vistas inne i ljus och värme och gemenskap. Men nu inser jag att han i själva verket är både gammal och trött. Då är det tryggare inne än ute.

Ålder har inte bara med år att göra. Men han är i det närmaste 14 år och har helt efter eget skön fört ett tufft liv, mestadels utomhus.

Nu vill han inte vara med längre. Jag ser också att han så sakteliga tynat bort under flera månader, sedan i somras. Han har magrat.

I köket, på golvet vid vattenskålen, vill han ligga. Men han dricker bara lite grann. Han äter inte, inte ens de mest utsökta delikatesser.

I mitt knä vill han inte stanna, men jag får sitta bredvid honom på golvet och smeka honom.

Petrus har alltid varit en katt med en till och med för katter ovanligt utpräglad egen vilja. Så är det nu också. Och jag vill absolut inte försöka tvinga honom till något, fortfarande kan han protestera. Det gör han också, och jag är lyhörd.

Han ska inte behöva tvingas in i en bur och en bil och utsättas för främmande människors försök att få in en nål i en torkad åder för att ge honom en sista spruta!

Han ska få dö hemma - och det kommer han snart att göra. Vet inte om det handlar om timmar eller dagar.

Han har inte ont. Klagar inte. Han bara ligger. I natt hade han hoppat upp i en fåtölj, men om jag nu lyfter upp honom tar han sig ner och återvänder till köket och vattenskålen. Men han ligger på dynan jag placerat där.

Kära älskade Petrus, din sura, egensinniga, vackra och absolut unika katt! Jag kommer att sakna dig så! Men du har alltid valt hur ditt liv ska se ut, och det gör du nu också. In i det sista. Och jag kan bara försöka följa dig så gott jag kan.

Du har en gråtande matte nu.

Kvalitet viktig? GLÖM DET!!!!!

Svart på vitt, eller vad man ska kalla det...

Radio P1, Studio Ett idag (torsdag) tog bl.a. upp den kris som ambulanspersonal upplever. Deras arbetssituation gör att patientsäkerheten äventyras, säger de.

Situationen som sedan avhandlades berörde framförallt Stockholm, men förhållandena lär knappast vara bättre i övriga landet. Snarare tvärtom, antar jag.

Ett avslöjande uttalande gjordes av ett nöjt biträdande hälso- och sjukvårdslandstingsråd. Han hade till och med varit med på sju (7) utryckningar härom veckan, varav sex  (6) fungerade som de skulle. Så allt är bra, det har han "ju sett själv". 

Finns alltså ingen som helst anledning att tro på ambulansförarens utsago. Hela inslaget kan man lyssna på här.

Det avslöjande uttalandet: Upphandlingen skedde till 75 procent utifrån pris, till 25 procent utifrån kvaliten. (Falck vann.)

Som vanlig människa  -  även som ambulanspersonal  -  skulle det kännas betydligt tryggare om förhållandena varit tvärtom.

NATURLIGTVIS borde kvaliteten på tjänsten vara det absolut avgörande!!!! 

Vårdlandstingsrådet kunde möjligen tänka sig att överväga 50/50,  men som sagt, allt fungerar ju utmärkt nu. Såvitt han kunde förstå. Och han litar helt på Falck.

Antar att kommentarer från mig är överflödiga.

Undrar bara vilka övriga upphandlingar som görs utefter samma kriterier. Förmodligen de allra flesta, om inte rentav alla?

Fy tusan!!!!!

(Lade till etiketten "Liv och död" för det här inlägget, för det är ju faktiskt det som det handlar om, när det gäller ambulansutryckning.)

Lyckligt - och sorgligt. Och långt!

Ni minns ju Mysan! Hur hon fångades i grävlingsfällan, bodde ett par veckor hos Sigge Svamphund och matte Helena, men att det inte fungerade. Ni minns nog också hur gärna jag beslöt att låta henne stanna hos oss. Lilla Mysan, så glad jag var för henne. Och ni minns förstås också att hon bara försvann några dagar före jul. Att tiden för kastrering fick avbeställas.
Oh, så ledsen jag var. Det blev inte en så rolig jul.


Eventuellt nya läsare kan gå tillbaks till äldre inlägg under etiketten Mysan.

Naturligtvis efterlyste jag Mysan, på anslagstavlan. Med fotografier. Och som jag ropade, och letade. Sigge Svamphund med matte kom också hit och sökte, ett par dagar före julafton.

Att Mysan inte levde längre, det blev jag mer och mer övertygad om.

Efter ett par veckor dök ju hennes okända son upp helt mirakulöst. Han kändes som en hälsning från Mysan. Fick heta Myse.

Hon har setts

Under vinterns lopp har ett par personer hört av sig och berättat om en skygg katt som försvann till skogs så fort den blev upptäckt.

Kunde av utseendet att döma vara Mysan. Men rapporterna kom från "fel ställen". I rakt motsatt del av tomtområdet än hennes tidigare revir, där bl.a. sonen Myse hållit till. Jag gick förstås ändå till de rapporterade ställena, ropade och letade, men utan resultat.

Förra veckan fick jag ett telefonsamtal: Nu sitter katten hos oss, under ett uthus, och äter mat som vi ställt ut. Det måste vara Mysan!

Jag slängde mig i bilen och var där inom ett par minuter!

Det VAR Mysan! Inte det minsta skygg, inte för mig. Tvärtom. Hon kom själv fram! Till tomtägarens enorma häpnad.

Under mer än tre vintermånader har hon levt ute, levt hemlös, skygg och ensam. Ätit vad hon kommit över. Säkert möss och fågelmat och innan jag hämtade henne hann man se att hon åt en mask. Det var då man ställde ut mat, och det var där jag fann henne.

Ni som följt bloggen kan nog förstå hur jag kände mig när jag tog upp den spinnande katten i famnen! Förvirrad, lycklig, bekymrad - vad skulle jag göra med henne?

Ta henne med hem naturligtvis! Hon var tydligt i löp, men det avbröt jag med p-piller som jag hade kvar sedan i höstas.

Vankelmodet personifierad

Jag har tänkt. Och jag har känt. Studerat Mysan och de övriga katterna. De kände igen varandra, utan dramatik. Jag noterade att även hon och Myse utan tvekan hade en äldre relation. Myses sätt mot mamma Mysan var helt annorlunda än mot de andra katterna. Efter en stunds betänkande och hälsande avspisade Mysan honom. Väs och fräs.

Mysan och Myse har hållit till långt ifrån varandra, tomtområdet är långsträckt och de har valt varsin ände. Överallt är skogen nära.

Mysan mest bara sover och äter. Vilar ut. Och dricker självklart ur vattenkannan som jag åter ställt fram. Spinner och mår gott när jag tar upp henne.
Jag har senaste dagarna övervägt olika alternativ.

- Ett var att omedelbart se till att hon kastrerades, sköta om henne medan operationssåret läkte, ge henne godaste maten, sedan släppa ut henne igen, och hoppas på att hon den här gången vill stanna.
Hon är nämligen en alldeles underbar liten katt, och hon har ett rejält utrymme i mitt hjärta. Är det inte i själva verket så att FEM katter är det optimala?

- Ett annat alternativ var förstås att höra efter med ett katthem - kunde man ta emot henne där.

Men hur skulle jag kunna ha henne hos mig igen under en hel vecka - och sedan lämna bort henne??

Kan säga att jag under några dagar har varit vankelmodet personifierat.

Men nu vet jag.

Tyvärr...

Jag ser hur min kattflock påverkas. Ser att här återigen finns en viss animositet. Ser också att den härrör från Mysan. De andra katterna var den här gången helt beredda att vänligt acceptera henne, även Filip som blev en helt ny katt i och med lille Myses inträde i flocken. Det enda fräs och morr som hördes (utom de från Mysan) kom från Petrus (men att Petrus väser betyder ju i praktiken ingenting alls).

Mysan har behållit avståndet hela veckan. Avvisar alla kontaktförsök. Hon är närmast övertydlig. Hon spinner visserligen när jag tar upp henne men tar inte egen kontakt. Hon håller distans, utom förstås när det vankas typ tonfiskpaté.

Det är lugnt i huset - mina andra katter bryr sig inte om henne, inte ens Myse som gladeligen "överfaller" alla de andra inklusive Kasper.

Jag måste inse - Mysan kommer inte att stanna kvar den här gången heller. Visserligen skulle hon inte ge upphov till fler hemlösa katter i området, men vad är det för liv hon skulle få!! Hon är skygg inför andra människor.

Hon behöver ett hem, men inte det hem jag kan erbjuda henne. Hon behöver vara ensamkatt, men en kattvan hund får gärna finnas. Det visades ju egentligen redan under veckorna hos Sigge Svamphund.

Hon kommer alldeles snart att kräva att få gå ut, det vet jag. Än så länge bara återhämtar hon sig, och är säkert också påverkad av den avbryta-löpning-kur jag gett henne.

Mysan kommer att lämnas till Södertälje Katthem. I morgon. Då har man plats för henne.

Jag hoppas kunna följa hennes vidare öde

Jag ska ge katthemmet en skriftlig redogörelse för Mysans tidigare liv, så långt jag pusslat ihop och kan beskriva det. Ska också berätta hur det hem ska se ut som jag tror passar henne. Jag ska också be att om möjligt få följa hennes fortsatta liv.

Hon är en katt man inte kan glömma. Hon har haft ett tufft liv, riktigt tufft. Hon har ett par små nya ärr på nosen.

Nu ska hon ut på nya äventyr. Karantän. Operation. Tratt. En massa andra katter. Jag tycker det känns sorgligt. Samtidigt som jag inser att det är just det här som är hennes nya, stora möjlighet i livet. Att hitta ett nytt hem, ett där hon verkligen kan trivas, komma helt till sin rätt, känna sig hemma och slå sig till ro.

När jag vill kan jag se henne framför mig, där i den vidriga grävlingsfällan! Och då känns allt som ett ganska förfärligt misslyckande.

Samtidigt som jag är glad över att hon lever! Och tacksam över att hon via katthemmet får en ny chans.

För några dagar sedan hämtade jag hit henne, för tredje gången! Fler blir det inte.

Hon har satt så många avtryck, den här lilla kattan. Inte minst genom lille Myse som ligger här och sover precis invid mig och datorn.

Här ser ni en bild på mor och son - kan säga att det här tillfället var det enda under hela veckan när de låg så här nära varandra. Placerade av mig.

Annars har Mysan mest återvänt till utvalda platser på kontoret.

Kasper ska få visa ett par ytterligare bilder.

Vidrigt!

Titta på det här inslaget. Blind, förlamad - men hennes rätt till personliga assistent dras in. Av Försäkringskassan.

Kan bara säga att jag saknar ord. Tror inte att jag hör och ser rätt. Det KAN jag väl ändå inte göra! Kolla ni också, och se om ni ser samma som jag!

Jag hoppas ni hinner innan inslaget tas bort!

Snart dags för "Myses val"

Nu är mesta snön borta. Plusgrader dygnet om (men bakslag kommer naturligtvis). Naturen vaknar så sakta ur vinterdvalan.


Som vanligt är de tre äldre katterna ute om natten, något de kräver när inte kölden är för svår. De har bra ställen att övernatta på. I uthus, på fällar och liggunderlag.

I takt med att naturen vaknar till liv så gör katterna det också. Petrus har knappt ens tid att komma in och äta, men det har Filip och i synnerhet Maxi. Men det är slut med "vila på maten", på någon soffa eller säng. "Släpp ut oss matte!" NU genast!!!


Kvar inne är Myse. Han är ingen kattunge längre, däremot en synnerligen aktiv nästan-vuxen liten underbar slyngel som sedan några dagar är ytterst medveten om att något spännande finns bakom ytterdörrarna.

Helt plötsligt kan jag inte längre släppa ut de andra katterna utan att Myse är där och försöker följa med framförallt kompisen Filip ut i det fria.


Det är dags nu. Dags att släppa taget, dags att låta honom leva det kattliv han själv väljer.

Det känns inte lätt, ni förstår ju hur jag tänker på hans mamma, lilla underbara Mysan som jag har så många bilder på. Satt i går kväll och bläddrade bland dem. Det kändes svårt.

Kanske Myse får stanna inne ännu en eller annan dag, men många blir de inte. Dörren till uterummet är numera öppen praktiskt taget dygnet om. Utanför glasväggen spankulerar Filip och Maxi, de sitter på altanräcket och studerar sitt revir. Innanför sitter en instängd Myse och spanar.


Södersolen värmer så mycket att glasväggen måste öppnas en smula, för växternas skull. Själv ska jag endera dagen plantera om en del växter, det tänker jag göra ute på altanen. Tillsammans med Kasper och de andra katterna.

Självklart måste även Myse få vara en del av gemenskapen. Få vara tillsammans med sina kompisar.


Mamma Mysan  kom som vuxen katt, hon blev aldrig riktigt vän med de andra katterna. Myse kom som halvvuxen kattunge, och blev behandlad därefter. Med överseende, i Filips fall till och med ett roat överseende.

Filip är annars husets "mobbarkatt", inte minst gällde det mamma Mysan. Hon förvisades till granntomterna. Jag tror inte att Myse låter sig motas bort, i bästa fall lockar han i stället Filip till en lustiger lek. (Oh, så jag hoppas.)


Efter livet som hemlös kattunge har Myse levt som innekatt i drygt två månader. Utforskat huset, rumsterat om rejält, tänjt på alla gränser. De äldre katterna har med förundran följt hans framfart. Nu är han uppskattningsvis 9-10 månader gammal och som bekant kastrerad sedan några veckor.

Nu ska han få riktig gourmetmat. Ska skämmas bort ordentligt.


Och jag ska hoppas att han även fortsättningsvis väcker mig alltför tidigt på morgonen, lägger sig vid min kind och förväntar sig en riktig myse-gosestund.

Hoppas, hoppas att han framgent kommer att vara en del i det liv med öppna dörrar som vi, så fort väderleken tillåter,  lever här i huset. Hoppas, hoppas att han inte får lust att återgå till sitt hemlösa, fria liv.
Men det tror jag egentligen inte. Jag tror att han vill stanna här hos oss, här där han funnit ett hem.

Nu ska han få sig en portion kycklingpaté - och antagligen får han återse naturen redan i morgon.


Det märks för övrigt på flera sätt att Myse inte varit van att umgås med människor, men att det helt klart är något han uppskattar å det högsta. :) Men han låter sig definitivt inte hanteras på samma sätt som mina övriga tre. Hur skulle han kunna det? Efter att ha fått klara sig på egen tass i så många månader, och det som liten kattunge!

Nu har jag skrivit av mig en del av mina tankar, förhoppningar och rädslor  inför det oundvikliga "frisläppandet"...

Håll tummar!

Myse vildhjärna - och en fasad som krackelerat

Bilen är rensopad från lös snö. Motor- och kupévärmare är inkopplade, bara att kliva upp vid halv sex-tiden i morgon bitti, ta ett kliv ut på förstubron och puffa till elkontakten lite grann. Då startar detta välsignade påfund som gör att jag en och en halv timme senare kan sätta mig i en varm bil där all is smält bort från rutorna!

Myse ska kastreras, och Animalen vill ha in honom okristligt tidigt (enligt mitt sätt att se). Ska i alla fall bli skönt att få det gjort.

Myse regerar! Och dominerar. Finns inte en chans att varken glömma eller ignorera honom.

Han flyger genom huset i sin jakt på bollar och möss. Efter honom flyger mattorna.

Han kastar sig med närmast dödsförakt över Petrus!!! Även om han snabbt retirerar. Han stör gladeligen både Maxi och Filip i deras avkopplande vila i fåtöljer, sängar eller soffor. Maxi säger ifrån lite lagom, Filip lyfter knappt på ögonbrynen...

Han till och med gör sina små utfallsförsök mot Kasper, som dock inte är särskilt road.

I går låg Myse och sov i en fåtölj. Filip satt nedanför - just den fåtöljen ville HAN ju ligga i.

Jag avvaktade spänt. Skulle Filip jaga ner kattungen? Nej, han hoppade helt sonika upp och lade sig bredvid Myse!!! Ohhh!

Myse blev förvånad, men låg kvar. Men det blev väl lite trångt, Filip låg delvis ovanpå honom, så Myse lirkade fram sig och hoppade ner. 

Myse älskar skrivbordet och det mesta som finns på det. Här tycker han nog att jag ägnar honom för lite uppmärksamhet, tar för få bilder på honom... ;) Här får ni en knippe klickbara som bevis.

Sedan övergick han till att posera mellan dator och skärm.

Om ni tycker jag skriver mycket om Myse så beror det just nu mycket på att jag inte kan skriva om det jag just nu tänker allra mest på - en svårt misshandlad vän vars sambo sitter häktad och hon själv är på sjukhus.
Tänk, så lite man vet. Och så lite man kan göra. Fast man så gärna ville. Och så fin fasaden såg ut!

En god jul, snart ett nytt år - och om en saknad katt

Kasper har i korthet nämnt vår jul, den har förlöpt som vanligt. Men totalt kameralös. Jag har träffat släkt och en del vänner. Både här hemma som värdinna och borta som gäst. Det har känts varmt och gott.

Blogginspiration saknas totalt just nu, men jag ska försöka hitta den igen efter nyår.

Ibland är man inte riktigt på topp. Man är faktiskt tvärtom.

Vid julfika i förrgår hos gamla vänner tillika grann-grannar berättade de att deras katt för ett par veckor sedan togs av en räv. De såg spåren strax efter. En dryg kilometer från mitt hus. Det var snö.

De berättade också att lo, dvs spår av lodjur, siktats längre bort, lite närmare Gnesta.
Ingen i området har sett Mysan, såvitt jag förstår. Man har bara noterat mitt anslag och min efterlysning.


Jag kommer att flytta från mittt hus till lägenhet inom inte alltför många år.
Petrus har aldrig i hela sitt långa liv kommit nära någon annan person än mig. En enda gång har ett barnbarn lyckats klappa honom! För många år sedan. Och han skulle aldrig, aldrig kunna finna sig i att bo i lägenhet. Han börjar bli en gammal katt, och jag kommer inte att utsätta honom för någon förändring i sin tillvaro. Så är det bara.

Filip och Maxi kan inte heller bo i lägenhet. Däremot kan de säkert utan större svårighet knyta an till någon annan person som bor i det här huset, och de är absoluta garanter för ett musfritt hem. Så jag hoppas att de båda två kommer att kunna leva ett fortsatt fritt liv i den omgivning de är vana vid. Antingen med husets nya ägare eller med fastboende grannen. Just nu är de gärna inne många timmar varje dygn även om de inte direkt kräver det. Men det är trivsamt, och jag är så oerhört tacksam att jag har dem. Vi är ett team...

Mysan, den lilla mycket speciella katten, var ung och den som skulle kunna följa med mig och Kasper till ett annat boende. Till skillnad från de andra katterna älskade hon att utforska hemmets alla vrår och möjligheter. Var oftast helt tillfreds med att sitta i ett fönster och titta ut på det som rörde sig. Ofta nekade hon att överhuvudtaget gå ut.


Jag blev helt enkelt kär i den där lilla katten, ögonblickligen, när jag såg henne i den där förfärliga grävlingsfällan. Och så var det ju hennes förtroendefulla tillit. Jag vet att Sigges matte Helena noterade hur svårt jag hade att skiljas från Mysan när jag lämnade över henne, trots att jag bara känt henne några få timmar.  Helena märkte förstås också hur fantastiskt gärna jag sedan omedelbart for och hämtade tillbaks henne!

Säkert kan någon tänka "bara en katt" och dessutom "efter bara några få månader..."

Jag kan förstå det, men förstår också att vederbörande då aldrig själv riktigt knutit an till en fyrbent varelse. Jag har varit med om det förr, och det är en alldeles speciell upplevelse.

Jag tänker inte gräva ner mig, men jag vill inte heller förneka den känsla av saknad och sorg som jag känner. Den kommer att klinga av, och Mysan blir ett vemodigt men vackert och fint minne. Så är det ju. Hon får sällskap av Klara, Jocke, Lufus, Luffa, Leo, Skrotis och många, många fler. Om Lufus och Skrotis kanske jag berättar mer, så småningom. Om Klara berättar jag på min hemsida.


Jag vet inte om jag inbillar mig, men jag har absolut en känsla av att framförallt Maxi och Filip håller sig ovanligt nära mig just nu. De har t.ex. definitivt återtagit sina platser i min säng. Tillsammans och utan antydan till fräs och väs (som ibland förekom tidigare när de liksom konkurrerade). De vill också väldigt gärna ligga i mitt knä.

Kasper - han är förstås också nära mig, och gör sig då och då nos-påmind. Men det gör han ju alltid. Bästaste lille vännen...


Jag minns när jag för åtta år sedan satt på ett golv, och runt mig fanns massor av kattungar. På klätterställningar, dynor, hyllor och golv. Platsen var Södertälje katthem.

Efter en stund kom en liten svart kattunge fram, tittade på mig, nosade på mina fötter och klev upp i mitt knä. Det var Filip. Han hade valt sig en matte.

När han småningom skulle placeras i min kattbur letade vi förstås efter honom bland alla kattungar, minst ett 20-tal. Han fångades in - men något kändes ändå fel. Och då upptäckte jag ännu en svart kattunge, med en nästan exakt likadan liten vit fläck under hakan. DET var Filip! Båda fick följa med hem, inte kunde jag välja bort den  som redan satt i buren! Jag skrev om det här på min dåvarande hemsida. (Vid senaste flytten gjorde jag om Katthörnan till en pdf-fil.)


Som ni förstår förväntar jag mig inte längre att Mysan ska komma tillbaks hem. Klart att jag spanar, och jag nästan "ser" henne komma fram från mellanstationen under låga granen där hon låg och väntade på att jag skulle öppna dörren och locka på henne.

Jag har t.o.m. sett lite mer än så, och det övertygar mig än mer om att hon inte längre är i livet.

Vet ni - jag tycker det känns som en stor, stor gåva att ha förmåga att verkligen kunna både älska och sörja en fyrbent vän.

Jag känner personer som vägrar skaffa sig ett nytt husdjur - oftast en hund men ibland också en katt -  för att de inte än en gång vill gå igenom den smärta det innebär att mista en älskad varelse. Oh, så mycket de går miste om.


Livet innebär både sorg och glädje. Att få kärlek och att ge. Även att mista. Det gäller djur, och det gäller människor.

Sammanfattning - tyvärr utan goda nyheter

I dag blir det likadana inlägg både i Kasperian och Dagsländor. En sammanfattande redogörelse.

Inget spår efter Mysan vid "fällanhuset". Jag tror dessvärre att det som Sigge markerade var grannkatten. (Kasper har berättat.)

Moussen på "möjliga stället" är fortfarande kvar på fatet, men två långbenta spindlar har hittat det och bespetsar sig på en God Jul. De får behålla sitt fynd, maten räcker nog åt en del släktingar också.

Ingen har reagerat med positivt besked på min efterlysning (se Kaspers sida, om du läser det här hos mig).

Efterlysning via nätet eller polisen eller liknande är meningslöst. Området är ju ett fritidshusområde (men med ett 20-tal fastboende). Det ligger helt utslängt i skogen.

Att Mysan i snö skulle ha vandrat iväg många kilometer utan mål är helt uteslutet.

Sigges matte såg kattspår in under huset vi kallar "möjliga stället". Men inga spår ut.

Mysan har vid ett tidigare tillfälle skadat sin tass och en klo, men det läkte fint. Hon har vid ett annat tillfälle haltat lite, men det gick över till dagen efter. En justerad Mysan kan ha råkat ut för räv.

Bara att inse.

Hoppet är det sista som överger mig, men jag är tvungen att vara realist också.

Jag har hela tiden låtit mig ledas av "magkänsla" när det gäller Mysan, och det har fungerat väldigt, väldigt bra. Även om jag ofta gjort precis tvärtemot vad en eventuell "regelbok" skulle sagt. Men min magkänsla just nu - den tycker jag inte om.

Jag vet att Mysan - om hon lever -  vet precis var hon hör hemma. Dvs hos mig. Hon hittar i området. Om hon är skadad ligger hon och trycker någonstans, där inte ens Sigge hittade henne.

Återhämtar hon sig så kommer hon hem. Annars - ja annars kommer hon helt enkelt inte tillbaks. Bara att inse. Det scenariot blir troligare för varje dag.

Jag är väldigt ledsen. Allt som varit kring den här lilla katten berör mig så djupt. Och inte bara mig, det märker jag ju.

Men nu skriver jag inte mer om Mysans försvinnande. Såvida hon inte kommer hem, för då berättar jag det med en gång, på både min och Kaspers blogg.


Det är jul, jag får besök av barn och barnbarn och till och med ett litet nyfött barnbarnsbarn.

Jag ska nu, sent omsider, ägna mig åt att förbereda julkalaset. Glädja mig åt mina andra fyrbenta. I dag ligger Filip på mitt duntäcke, han har återtagit sin plats där. Den han tidigare överlåtit helt till Mysan. Utom en stund på morgonen.

Lilla Mysan, så jag önskar att du vore här!!! Jag har talat med Animalen idag, men väntar med avbeställning av tiden för kastrering till efter jul, det ska fungera.)

Nu ska jag göra upp en slutlig inköpslista, ge mig iväg och handla och sedan börja laga mat. Jansson, ungsbaka skinkan, göra gratänger, rödbetssallad, linslimpa för vegetarianer osv. Men köttbullar tar en dotter med sig.

Och så ska jag städa av lite!

Blir inte lika flitigt uppdaterat här närmaste dagarna (såvida inte Mysan dyker upp förstås. Läser du det här hos Kasper kan du titta på Mysan-bilder hos mig).

Jag och Kasper och hans åtminstone tre katter önskar er alla en God Jul!

Och så vill vi innerligt tacka för allt engagemang, alla kommentarer, tröst och uppmuntran.

Och naturligtvis - ett speciellt tack till Sigge och hans matte som till och med kom hit och hjälpte oss leta. Tänk, att via blogg ha fått såna vänner!

Tyvärr, inget nytt om Mysan

Mer kan du läsa hos Kasper. Jag är så orolig för den där lilla katten  Och jag undrar så vad som hänt henne.
Men som sagt, läs hos Kasper.

Nu måste jag ta itu med den vanliga vardagen, det är ju nästan jul. Och jag har en hel del förberedelser som måste göras. Allt har liksom stått stilla här några dagar.

Väntar på i morgon

Jag vet att fler läser än de som kommenterar - därför vill jag berätta att jag fortfarande inte sett minsta spår av Mysan.

I morgon förmiddag, onsdag, kommer Sigge Svamphund med matte Helena hit. Sigge har en fantastisk nos och är fenomenal på att hitta det mesta.

Jag är så oerhört tacksam för att de erbjöd sig att komma och hjälpa mig leta. Vi bor ju inte direkt nästgårds.

Det står mycket mer på Kaspers blogg!

Tack alla. för förståelse, stöd och tröst!

Ingen Mysan ännu

Jag går ut och letar igen nu. Om och när Mysan kommer hem så ska jag berätta det här. Åå en gång!
Tack för att ni tänker gott och bryr er!

Lilla Mysan - var är du?

Den lilla katten Mysan - hon har smugit sig in i mitt hjärta. En alldeles speciell katt, präglad av erfarenheter jag inte känner till. Men med en stor, stor integritet. Hon vill finnas bredvid, mer än med. Men alltmera med.

Under de  tre och en halv månader vi levt tillsammans har hon alltså närmat sig mer och mer.  Hon spinner när man gullar med henne.  Ligger kvar i knät hur länge som helst när man tar upp henne, men hon hoppar inte upp själv.  Tillbringar sina nätter i min säng, vid fotändan. Störs inte av att Maxi och ibland även Filip också hoppar upp, på morgonen (jag släpper in dem tidigt innan jag återgår till sängvärmen). Tre katter i sängen - fantastiskt!

Mysan kommer in när man ropar på henne. Kanske inte första gången, men tredje, fjärde... Hon talar om när hon vill ut, men vid ruskväder vänder hon redan i dörröppningen. Hon är en nästan-innekatt! Åtminstone så här års.

Hon bor här hos mig, Kasper och de andra katterna. Hon har fått ett hem. Det vet hon. Hon har blivit "mattes katt"!

Men nu? Var är hon? Så här länge har hon aldrig varit borta. Hon kommer inte, trots det eländiga väder vi haft, med både regn och snöglopp. Blötsnö, äcklig för små kattassar. Nu över decimetern. (Men de övriga katterna ränner ut och in, bara lite mera "in" än vanligt.)

Mysan envisades alldeles förfärligt söndag eftermiddag med att vilja gå ut. Ett par gånger vände hon i dörröppningen. men hon gav inte upp. Jamade högt och ljudligt och befallande När jag tredje gången öppnade dörren gick hon verkligen ut. Kröp in under förstubron. Har hon upplevt snö tidigare i sitt säkert mycket unga liv? Det vet jag ju inte.

Jag försökte locka fram och in henne redan efter en kvart. På den vägen är det fortfarande, ett och ett halvt dygn senare.

Jag är orolig. Jag är ledsen. Gråter lite ibland. Den här lilla katten som haft det så svårt tidigare - vad har väl hänt nu??

Jag har gått omkring på närmaste vägarna och ropat på henne. Går ut på förstubron och lockar stup i kvarten - bokstavligen. De andra katterna är alla inne, ogillar det här vädret på det högsta. Till och med Petrus som visserligen varit ute störrre delen av dagen, men kommit in emellanåt för att värma sig.

Men Mysan??? Denna lilla speciella, underbara katt? Var är hon? Borde jag ha vägrat släppa ut henne? Ja, det tycker jag nu!

Jag blir alltmer övertygad om att något förfärligt hänt. Oh, så jag önskar att jag har fel! Jag fortsätter att kolla och ropa, ofta, ofta. Det kommer jag säkert att göra i ännu många dagar. Om hon inte plötsligt dyker upp. Jag hoppas, hoppas, men vågar inte längre riktigt tro på det.

Några fastboende grannar i närheten har jag ju inte! Tror inte hon är instängd någonstans.

Om hon kommer hem igen - kommer jag att våga släppa ut henne?

Ett och ett halvt dygn är inte speciellt lång tid för en katt att vara borta. Jag vet det. Men det är det för Mysan, under rådande omständigheter.

Nu tänker jag lägga upp en del bilder på henne. Bilder som bl.a. visar hur hon deltar i mitt "kontorsarbete", bilder som visar hur väl hon funnit sig tillrätta.  Klicka på dem! Känns fruktansvärt svårt, det här!

Snälla, tänk goda tankar och hjälp mig hoppas på att lilla Mysan trots allt kommer hem igen!! Att det inte hänt henne något förfärligt! Våran Mysa!
(Om någon undrar - hon löper inte, fick sina p-piller enligt schema, i fredags. Och om 10 dagar ska hon ju kastreras - om hon fortfarande lever och kommit hem.)

Kollade just, fortfarande ingen Mysan. Annat än på bilderna. Blir nog inte mycket sömn i natt.

Nu ska jag gå ut i omgivningen och ropa och lyssna.

Saknar egna ord!!!

"Förhållandet att en äldre människa senare i livet behöver vård kan inte anses som udda. Mot bakgrund av det kan det inte anses att det föreligger synnerliga skäl att bevilja Ganna Chyzhevska uppehållstillstånd."

Så säger Migrationsverket. Det gäller en 91 år gammal, svårt dement och hjärtsjuk kvinna med alla sina anhöriga i Sverige. Hon ska nu utvisas till Ukraina. Där finns ingen som kan ta emot henne. 

Hon skulle redan ha utvisats med polishjälp, men en opinionsstorm har fått Migrationsverket att skjuta på utvisningen i två veckor och beordra ny läkarundersökning.

Men som sagt, och jag upprepar Migrationsverkts utlåtande, "...att en äldre människa senare i livet behöver vård kan inte anses som udda. Mot bakgrund av det kan det inte anses att det föreligger synnerliga skäl att bevilja Ganna Chyzhevska uppehållstillstånd.

Nu hoppas de anhöriga i Sverige på ett utlåtande från EU-domstolen.

Vad är egentligen Sverige för ett land???

Plötsligt kom det så nära

När ord inte räcker till - men mina tankar går till händelserna i Norge.
Plötsligt kom allt så nära, allt det som sker i världen.

Norge, Sverige, Bali, USA, Irak...

Det mörknar på vår jord.

Jag kramar om lille Kasper och säger "Du kan bara inte ana, vad människor kan göra mot varandra...  och det kan du vara tacksam för. Det är bättre att vara rädd för åska än att vara rädd för människan."

Men det finns ljus i mörker. Hoppas jag. Många goda krafter.

Sådana som också kommer till tals i Norge i dag.

Skillnaden mellan ljus och mörker blir tydlig.

Samtidigt som jag vet att mellanzonen är både stor och farlig.

Vi måste bry oss! Måste välja sida. I vardagen.

 

Erik Lindorm skrev:

Allt strängare stiger bruset:

du är icke ensam i huset,

som du tycks mena.

Du är icke ensam i tiden,

du kan icke köpa friden

för dig allena.

.