Nu har Petrus somnat in

Nu har vår Petrus lämnat oss, vid 10-tiden i förmiddags. Vid 3-tiden i natt var läget oförändrat. Vid 7-tiden i morse när jag vaknade låg han på sidan, en liten bit från dynan.

Då trodde jag att han redan gått ifrån oss, men han fanns kvar. Vi fick nästan tre timmar tillsammans, framför kaminen. Jag i en fåtölj, han på ett litet bord framför mig. Ibland rörde han lite på en tass. Jag kunde både se och med handen känna vartenda andetag. Ända in i det sista.

Allt gick lugnt och stilla. Som jag hoppats och trott. Petrus val.

Petrus har ro nu. Tanken på Regnbågsbron känns fin, men om livet efter döden vet vi så lite. Jag tycker trots allt om symboliken.

Tror inte att jag ännu riktigt kunnat ta in vad som hänt.


 

Så liten han var när han kom till mig. Det är länge sedan.



Vi fick behålla honom i många år. Det är jag så tacksam för.

 
 

Älskade lilla stora vackra Petrus - så jag kommer att sakna dig!
Men så väl jag unnar dig att få vila i frid.

Jag ska skriva mer om dig senare.

Sovande väntan

Petrus lever än. Han sover. Han har inte ont. Gör jag något fel (har bara hänt ett par gånger, sista gången för en liten stund sedan) så protesterar han.

Jag sitter hos honom mycket, smeker försiktigt så som jag märker att han tycker om. Jag har övervägt att flytta honom upp i en soffa, men avstår. Han har själv valt var han vill ligga. Och då blir det jag som får anpassa mig.

Jag har i alla fall fått ge honom en dyna.

Det här är bland det svåraste jag gjort. Så mycket enklare det varit att ta honom till Animalen. Ändå vet jag att det här är rätt. För detta är Petrus val.

Tidigare under den kväll Petrus beslöt sig för att det var dags att påbörja färden mot Regnbågsbron ville han ut. Var som vanligt. Men efter några steg vände han sig om, tittade på mig och kom in igen. Det har aldrig hänt förut.

Jag var helt oförberedd på vad som sedan hände.

Han placerade sig vid vattenskålen i köket, och där stannade han. Tills jag något dygn senare visade honom ett par andra, nya vattenskålar. Han valde den jag ställt utanför köket och närmare kaminen. Där har han stannat, bara gjort enstaka utflykter till kattlådan på toa.

Han kunde ha valt skålen inne i en hörna, men det gjorde han inte.

Så sent som i förmiddags spann han, när jag smekte honom. Inte högt som tidigare, men han spann. Jag grät...

Vår älskade, egensinnige Petrus - nu orkar du inte ens lyfta ditt huvud ordentligt, men du tycker om när du får vila hakan i min ena hand. Med den andra smeker jag dig försiktigt.

Kasper har också legat hos dig en stund. Och pussat ditt öra, men han försökte inte tvätta det, som han alltid brukat göra.

Det är stilla i huset. Vi väntar. Alla väntar.

Det känns som om det är dags nu. Petrus borde få vandra vidare. Med sitt huvud i min hand.

Jag hoppas det blir snart.

Men oh, så tomt det blir efter honom.

Det är den här dynan Petrus ligger på nu också. Bilden är någon månad gammal.
Någon ny bild tar jag inte. Tror inte att Petrus skulle vilja det!

 

Tack, alla ni som kommenterar och försöker trösta, både här och på Kasperian.
Det betyder mycket att veta att ni tänker på oss!

En sorgsen väntan

Det känns inte bra här hemma. Det handlar om Petrus, äldsta katten och ensamvargen som på senaste tid blivit alltmer inne. Som sovit nedanför min säng om nätterna.

Det har känts bra. Så skönt för honom att äntligen välja att vistas inne i ljus och värme och gemenskap. Men nu inser jag att han i själva verket är både gammal och trött. Då är det tryggare inne än ute.

Ålder har inte bara med år att göra. Men han är i det närmaste 14 år och har helt efter eget skön fört ett tufft liv, mestadels utomhus.

Nu vill han inte vara med längre. Jag ser också att han så sakteliga tynat bort under flera månader, sedan i somras. Han har magrat.

I köket, på golvet vid vattenskålen, vill han ligga. Men han dricker bara lite grann. Han äter inte, inte ens de mest utsökta delikatesser.

I mitt knä vill han inte stanna, men jag får sitta bredvid honom på golvet och smeka honom.

Petrus har alltid varit en katt med en till och med för katter ovanligt utpräglad egen vilja. Så är det nu också. Och jag vill absolut inte försöka tvinga honom till något, fortfarande kan han protestera. Det gör han också, och jag är lyhörd.

Han ska inte behöva tvingas in i en bur och en bil och utsättas för främmande människors försök att få in en nål i en torkad åder för att ge honom en sista spruta!

Han ska få dö hemma - och det kommer han snart att göra. Vet inte om det handlar om timmar eller dagar.

Han har inte ont. Klagar inte. Han bara ligger. I natt hade han hoppat upp i en fåtölj, men om jag nu lyfter upp honom tar han sig ner och återvänder till köket och vattenskålen. Men han ligger på dynan jag placerat där.

Kära älskade Petrus, din sura, egensinniga, vackra och absolut unika katt! Jag kommer att sakna dig så! Men du har alltid valt hur ditt liv ska se ut, och det gör du nu också. In i det sista. Och jag kan bara försöka följa dig så gott jag kan.

Du har en gråtande matte nu.

Kvalitet viktig? GLÖM DET!!!!!

Svart på vitt, eller vad man ska kalla det...

Radio P1, Studio Ett idag (torsdag) tog bl.a. upp den kris som ambulanspersonal upplever. Deras arbetssituation gör att patientsäkerheten äventyras, säger de.

Situationen som sedan avhandlades berörde framförallt Stockholm, men förhållandena lär knappast vara bättre i övriga landet. Snarare tvärtom, antar jag.

Ett avslöjande uttalande gjordes av ett nöjt biträdande hälso- och sjukvårdslandstingsråd. Han hade till och med varit med på sju (7) utryckningar härom veckan, varav sex  (6) fungerade som de skulle. Så allt är bra, det har han "ju sett själv". 

Finns alltså ingen som helst anledning att tro på ambulansförarens utsago. Hela inslaget kan man lyssna på här.

Det avslöjande uttalandet: Upphandlingen skedde till 75 procent utifrån pris, till 25 procent utifrån kvaliten. (Falck vann.)

Som vanlig människa  -  även som ambulanspersonal  -  skulle det kännas betydligt tryggare om förhållandena varit tvärtom.

NATURLIGTVIS borde kvaliteten på tjänsten vara det absolut avgörande!!!! 

Vårdlandstingsrådet kunde möjligen tänka sig att överväga 50/50,  men som sagt, allt fungerar ju utmärkt nu. Såvitt han kunde förstå. Och han litar helt på Falck.

Antar att kommentarer från mig är överflödiga.

Undrar bara vilka övriga upphandlingar som görs utefter samma kriterier. Förmodligen de allra flesta, om inte rentav alla?

Fy tusan!!!!!

(Lade till etiketten "Liv och död" för det här inlägget, för det är ju faktiskt det som det handlar om, när det gäller ambulansutryckning.)

Vandring bland stenar...

Datorn är inte direkt lockande, så här års. Fast - i och med den nyblivna bristen på TV, så lockar faktiskt enstaka program i SVT Play. Men inte alls lika många som jag trott! Får väl se hur det känns framåt höst och vinter.


Har ni tänkt på att det är riktigt intressant att vandra runt på en kyrkogård? En helt vanlig kyrkogård, utan andra celebriteter än de lokala.

Den här stenen, till exempel, har inskriften "Prosten och kyrkoherden C.P. Christiansson, född 22/5 1741, död 16/? 1841 ... och dess hustru C.G.W.P. Gyllenbaga, född 17/3 1799, död 5/? 1881.
Inte "makan" eller "hustrun",  utan "dess hustru"...

En annan sten som väckte tankar var denna.

Född friherinna och död som grevinna.

Nej, jag raljerar inte. Det var så här det var. Hon kanske inte var det minsta högfärdig själv, men skullle hedras av efterlevande? Vem vet. Klicka på bilden, så syns texten.

Här vilar i alla fall en överste. I sällskap med en skogvaktare, en handlande, en läroverksadjunkt, en skomakare, ett par godsägare, en organist och många fler.

Vem som vilar här har tiden nästan utplånat, men fascinerande är alla fossiler i stenen.

En del gravar är tydligen mer bortglömda än som känns rätt och riktigt. Bland annat läroverksadjunkten S G Dahls familjegrav.

Ibland stannar man upp lite extra. upptäcker att här ligger en liten pojke som bara fick leva några dagar. Någon annan blev 99 år. Men för gravstenar finns numera bestämda mått och ramar som inte får överskridas. Ett framsteg? Nja, kanske på sätt och vis. Men inte lika fantasieggande för en besökare. Säger den som själv vill bli utspridd som aska...

Hur som helst - här har gjorts plats för många nya gravar och gravstenar. 

Men det går ju inte att tänka på död utan att tänka på liv! Liv är ju faktiskt en förutsättning för död. Men för en del är den säkert väldigt avlägsen. :) Här ett underbart litet barnbarnsbarn som fick sitt namn för några veckor sedan.  

Hrm - upptäcker här att ett livstecken tydligen kan se ut hur som helst. T.ex. som ett besök bland gravar. (I samband med lite omvårdnad av mina föräldrars grav.)

Men nu måste jag ut och tillsammans med Kasper få känna på lite förhållandevis sval kvällsluft. I arbets/datorrummet är det både varmt och klibbigt kvavt.

Förresten så har myggen kommit nu!!!

Fullt ös - ute som regn, inne som Myse...

Rätt halt ute, om man säger så! Halare gårdsplan och utfart än min har nog ingen sett. Gör inte så mycket, här har bunkrats, så bilen behöver inte ut.

Vad värre - kanske - är att Matte med stort M far till Thailand på lördag. Blir borta drygt två veckor! TÄNK om det kommer en massa snö under den tiden... Då blir det tungt att skotta!!

Men lika bra att inte ta ut bekymren i förskott.

Det är tomt och öde i min goda grannes hus, men åh, en så fin minnesstund efteråt. Härligt med en gammal människa som fick dö precis så som hon önskade. Slapp lida, slapp flytta. slapp bekymra sig överhuvudtaget. Härligt också att höra om alla glada, aktiva och betydelsefulla av- och intryck hon lämnat.

När barnbarn med glädje och värme talar om sin "tokfarmor", då blir man själv väldigt varm om hjärtat.

Här hemma gör tokfransen Myse mig varm om hjärtat - även om det ofta hamnar i halsgropen! Kanske minns ni från skolans gympa "hela havet stormar". Alla redskap nere, och det gällde att klättra, svinga och förflytta sig utan att vidröra golvet.

Precis så beter sig Myse ibland, när han flyger över både låga och höga möbler...  Inte utan att jag längtar efter varm vår, så att han kan få utlopp för en massa energi utomhus!

Ibland följer Filip honom tätt i spåren, dock framförallt på golvet.

Häromdagen knatade Myse in under bokhyllan  i vardagsrummet. Filip följde efter - men fastnade!!! Han var för tjock och stor.

Myse kom förstås fram igen, men Filip jamade ynkligt... matte hjälp!!!

Nåja, till slut lyckades han krångla sig ut för egen maskin, bakvägen, nedrivande både en duk, en blomkruka och en ljusstake...  Faktiskt mer förödelse än vad Myse hittills lyckats åstadkomma.

Myse överfaller med friskt mod även Kasper, Maxi och Petrus, men utan framgång. Kasper och Maxi struntar, Petrus både struntar och fräser. Men Filip ställer ganska ofta upp med lite bus. Han tycker till och med att det är kul! Buskul!

Förresten så tycker Myse att kattgräs är jättegott!

Hon slapp både flytta och vänta, min vän och granne

Tårarna rinner, men jag är ändå tacksam. Min vän och granne har fått precis som hon ville. Hon behövde aldrig flytta. Hon har gått vidare. Tidigare i kväll. Hon lämnar efter sig ett enormt tomrum - hur stort har jag möjligen börjat ana. Kanske. Det känns tungt.

Här en bild på den bukett jag inte fick tillfälle att överlämna.

Den är från flera vänner.

Liv och död

Vad beträffar min granne och vän som är så sjuk - hon får sin vilja igenom, att bo kvar i sitt hus till sin död - sånär som några dagar eller möjligen veckor på sjukhus. Under ständig tillsyn. Ingen operation - hon är för svag för att klara ens den första. Sitt kära hus kommer hon inte att kunna återse. 

Under rådande omständigheter hoppas jag att slutet kommer fort. Det hoppas hon själv också. Hon är lugn och vid gott mod, hur underligt det än kan låta. Lite nyfiken faktiskt - "äntligen får jag ju veta precis hur det är..." 

Och så får hon återse den son som dog för ett par år sedan. Hon har en tro och en övertygelse.

Det är märkligt - trots att både barn, barnbarn och vänner sett hur denna sällsynt aktiva och energiska kvinna fysiskt tacklat av senaste året så har ingen anat hur sjuk hon verkligen var. Inte ens hon själv, det är jag säker på.

Jag minns hur hon satt hemma hos mig för ett par decennier sedan och funderade på om kanske hon också skulle flytta hit, till det här området. Vi tog en promenad och tittade på ett par hus som var till salu, tittade in genom fönstren. Hon ringde mäklaren hemifrån mig. Ett par veckor senare var köpet klart.

Hos denna kvinna var det aldrig långt mellan tanke och handling.

Hennes liv har varit hårt. Alltifrån barndomen i andra världskrigets Tyskland, den svåra flykten och ett liv som ensam mor med fem barn i Sverige. Mannen gav sig av med barnflickan...

Men nu finns både barn och barnbarn omkring henne. Och en ny kärlek, sedan bara knappt ett år! Hon var lycklig sitt sista år.

Visst är livet förunderligt.

Men jag känner mig dämpad. Har lovat att informera ganska många om hur läget är. Hennes kontaktnät är stort.