Jag sitter hos honom mycket, smeker försiktigt så som jag märker att han tycker om. Jag har övervägt att flytta honom upp i en soffa, men avstår. Han har själv valt var han vill ligga. Och då blir det jag som får anpassa mig.
Jag har i alla fall fått ge honom en dyna.
Det här är bland det svåraste jag gjort. Så mycket enklare det varit att ta honom till Animalen. Ändå vet jag att det här är rätt. För detta är Petrus val.
Tidigare under den kväll Petrus beslöt sig för att det var dags att påbörja färden mot Regnbågsbron ville han ut. Var som vanligt. Men efter några steg vände han sig om, tittade på mig och kom in igen. Det har aldrig hänt förut.
Jag var helt oförberedd på vad som sedan hände.
Han placerade sig vid vattenskålen i köket, och där stannade han. Tills jag något dygn senare visade honom ett par andra, nya vattenskålar. Han valde den jag ställt utanför köket och närmare kaminen. Där har han stannat, bara gjort enstaka utflykter till kattlådan på toa.
Han kunde ha valt skålen inne i en hörna, men det gjorde han inte.
Så sent som i förmiddags spann han, när jag smekte honom. Inte högt som tidigare, men han spann. Jag grät...
Vår älskade, egensinnige Petrus - nu orkar du inte ens lyfta ditt huvud ordentligt, men du tycker om när du får vila hakan i min ena hand. Med den andra smeker jag dig försiktigt.
Kasper har också legat hos dig en stund. Och pussat ditt öra, men han försökte inte tvätta det, som han alltid brukat göra.
Det är stilla i huset. Vi väntar. Alla väntar.
Det känns som om det är dags nu. Petrus borde få vandra vidare. Med sitt huvud i min hand.
Jag hoppas det blir snart.
Men oh, så tomt det blir efter honom.
Det är den här dynan Petrus ligger på nu också. Bilden är någon månad gammal.
Någon ny bild tar jag inte. Tror inte att Petrus skulle vilja det!
Någon ny bild tar jag inte. Tror inte att Petrus skulle vilja det!
Tack, alla ni som kommenterar och försöker trösta, både här och på Kasperian.
Det betyder mycket att veta att ni tänker på oss!
Mina ögon tåras. Så väl man känner igen detta, när djuren blir gamla eller sjuka. Man tvingas avvakta och iaktta, kan inte göra mycket, livet står stilla, svårt att få annat gjort. Ansvaret är tungt.
SvaraRaderaDet kan bli en utdragen process, livet är segt - ändå måste man vänta. Tills det är färdigt.
Är det ofint att i detta nu fråga hur du brukar ta hand om avlidna djur? Det går ju inte att gräva nu, och det är ju ändå en hantering man måste planera för.
Han är död nu, Petrus. Det har varit så svårt, och är det fortfarande. Ändå en lättnad att det är över, det som så uppenbart måste ske.
RaderaJag vet ännu inte hur jag ska förfara med hans kropp. Men jag inser naturligtvis att jag måste ta någon form av beslut. Och sedan genomföra det.
Men det får vänta åtminstone någon dag. Minst.
Det du genomlever är ju så jobbigt, så självklart är många tankar med dig!
SvaraRaderaDet du skriver om att Petrus vände... Jag tänker på vår första tax, Kim. Han fullkomligt älskade att bada, till sin uppf stora förvåning. Flera år simmade han ofta med min far över lilla insjön vid Björnlunda. Det sista året vände han efter halva vägen en gång för att sedan alltid stanna med oss barn istället. Några månader senare upptäcktes ett hjärtfel och lite senare var han borta. Djur har en annan känsla för sina begränsningar.
Han har det fint Petrus, med Kasper som pussar ett öra och matte som smeker.
(Hoppas matte får lite sömn också.)
Kram!
Nu har Petrus somnat in för gott, och jag vet ju att vi alla gjorde vad vi kunde för honom sista dygnen.
RaderaJag är säker på att han kände det.
Att Petrus vände på gården ser jag som ett stort förtroende. Denne ensamvarg och nästan utekatt valde ändå att få sluta sitt liv tillsammans med mig. Med oss. Något han, det ser jag nu, valde redan för flera veckor sedan, då han började vilja vara inne på nätterna.
Tack för att du följt oss!