Lyckor :)

Det här är en sorts lycka...

Gelehallon är inte längre vad de varit, tycker jag. Men lycka är att liksom oförhappandes råka nästan bokstavligen snubbla över lakrits- och hallonbåtar! Nästan ett halv kilo fick följa med hem. Här har festats.

En annan sorts lycka. Glöm inte att klicka på bilderna!

 Jag såg den mest fantastiska regnbåge häromdagen, den spände över hela himlavalvet! Den var egentligen inte en utan två, tittar du noga på de förstorade bilderna anar du även en svagare båge.

Visst är regnbågen "bara" ett optisk fenomen - men jag tycker den är ett mirakel! Och definitivt en realitet.

Jag var nog en trafikfara.  Jag såg bågen från bilen, var helt fascinerad, men kunde ju inte stanna. Först när jag svängt av från motorvägen lyckades jag leta fram lillkameran som tursamt nog fanns med.

Men himlabågen i en enda bild lyckades jag inte fånga.

Det finns många både små och stora lyckor. Något att hålla i minnet när det rapporteras om nära nog bara elände runt om i världen. I och för sig med all rätt. Ibland får man leta väldigt länge för att hitta något positivt. Men man ska inte ge upp, man ska fortsätta leta. Tycker jag.  

Här är fem andra lyckor. :)

I och för sig små, men för mig är de stora.

PS. Bland mina egna för dagen mest aktuell lyckor måste förstås också räknas mina värmeloggs! Men om dem  skriver ju Kasper. :)

Tagit adjö av Mysan

En stor dag! Jag har äntligen hälsat på hos Mysan. på Södertälje katthem. Kändes faktiskt lite pirrigt - hur skulle hon reagera. Skulle hon överhuvudtaget reagera? Och hur skulle jag själv reagera... Det är ju något alldeles särskilt med den där lilla katten. Vi har en historia tillsammans, hon och jag!

Mysan bodde inte tillsammans med sina fyra småtttingar, de hade flyttats till ett eget rum. Och vet ni vad - Mysan löper igen!!! Jädrans lilla katta... :D

Det gäller att sköta om sig då...

Hon ska steriliseras om någon vecka, och sedan läka i ytterligare ett par.

Och sedan - sedan ska hon flytta! Hon har valt - eller valts, jag fick inte veta vilket - ett nytt hem! Åh, så fort det gick! Men så är hon ju också den finaste lilla katten på hela katthemmet. Bådar gott att någon genast upptäckte det. Tyder på gott omdöme. :)

Visst är hon underbar!

Hon har anpassat sig - dricker ur skål, kräver inte vattenkanna länger. :) 

Det här besöket kändes väldigt bra. Jag satt länge med Mysan i knäet. Sedan hoppade hon ner och lade sig på en dyna bredvid mig i stället.

Mysan trivs. Hon mår bra. Många går in och gosar med henne - på kattthemmet finns många volontärer. Hon välkomnade mig inte alls lika översvallande som när jag senast hämtade henne hos grannen.

Vår gemensamma historia är slut nu, det kändes tydligt. Men oh så gärna jag skulle vilja följa hennes vidare öden. Jag hoppas att hennes nya människa/människor tar kontakt mig, antingen direkt eller via bloggen.

På katthemmet berättar man absolut ingenting om hur Mysan kommer att få det. Okej att jag lämnat henne, men jag tycker ändå att jag kunde fått veta NÅGONTING!!!

Men viktigast är ändå att jag känner att Mysan liksom "gått vidare" på riktigt nu. Som jag tror mot ett bra liv. Med både värme och kärlek.

Jag sade adjö, med en liten tår i ögonvrån.
Men Mysan, hon sov bara vidare i ett hyllfack.
Åh, så bra det kändes.

Klart att jag hälsade på hos hennes små bebisar också. Med katthemmets foppatofflor på fötterna och spritade händer. Fina och goa var de, lekfulla men aningen tillbakadragna inför den främmande varelsen.

MÅSTE BE OM URSÄKT FÖR DÅLIGA BILDER.

Jag HADE kameran med mig, den "riktiga" - men glömde den självklart i bilen. Så alla bilder är tagna med lillkameran. (Hoppas förresten att Blogger snabbt återgår till svitvisningen av bilder!)

Så småningom kom jag hem igen. Och möttes av mina egna katter. Av lille Myse inte minst. Tänk, att jag fått honom. Känns som om jag fått det allra bästa av Mysan, när jag nu inte kunde få henne själv.

Gullegoa Myse! Tänk, vad jag har att tacka Mysan för! 

Tro, hopp och kärlek

"Man blir så glad när solen skiner..." hittar tyvärr inget bra sångklipp på YouTube. Men här är i alla fall en glad liten sol i form av en tussilago :)
För "det kommer, det kommer en vår " (på riktigt, för just nu har den tagit ett kliv tillbaks).

Och här kanske en komprimerad himmel? Så vacker (klicka).  

Symbol för hopp?

Och överalltihop flyger en bivråk!

Tro hopp och kärlek - kanske detta är en bild för kärlek. Svanar lär bilda par för livet!

Och för svanar är en vråk inte farlig. :

En decimerad grupp - men vilka är vi?

För några år sedan var vi åtta  - nu är vi fem! En påminnelse så god som någon om livets både gång och avslut. Två i "tantgänget" lever inte längre. En har avvikit. Och flyttat.

Borde vi fem som finns kvar sitta och grotta ner oss i krämpor och saknad?

Det gör vi inte. Även om vi minns. Och självklart saknar. Saknar mycket.

Stämningen förändras. Och var och en blir på sätt och vis tydligare. Det känns viktigt. Faktum är att vi mer och mer upptäcker hur olika vi är. Det känns som en vinst, mitt i förlusterna.

Olikheter är viktiga, mycket viktigare än likheter, tror jag.

Men vad är vi egentligen för en grupp?  30-talister? 40-talister? En mix? En tantrupp? En tjejgrupp?
Eller helt enkelt fem kvinnor som är vänner?

Jag tror att var och en av oss har sin egen definition.

Vad jag kunnat konstatera idag är i alla fall att vi ätit en rasande god fiskgratäng och att vi har haft förbaskat trevligt, att det har skrattats både mycket och hjärtligt. SAMT har konstaterats att vi i många stycken faktiskt inte förstår varandra alls!

Jag har kanske nämnt det tidigare - här finns hon med adlig bakgrund och en diplomathustrutillvaro,  hon som kämpat sig upp och är psykiater, forskaren som blev bibliotekarie och känt sig ständigt nedvärderad, den lyckligt gifta och omhuldade nästan-hemmafrun. Och så undertecknad som alltid dragits till etablissemangets alternativ. Både som praktiker och skribent.

Här finns den lyssnande och analyserande. Den som undrar. Den som vet. Den som tolkar. Den som dominerar. Den som är ganska tyst.
Den som utnytttjats som barn. Den som älskats nästan ihjäl. Den som mobbat. Den som mobbats. Den som alltid känt sig underlägsen. Den som var gängledare.

Vi hamnade bl.a. i en fråga om orden käring, tant, gumma, äldre kvinna osv.
Vad ÄR vi egentligen? Och vad vill vi kallas? Vi som uppnått pensionsåldern med råge. Några av oss med riktigt rejäl råge.

"Tant" visade sig vara ett svårt ord. Kärring direkt nedsättande. Gummor finns väl inte ens, inte i Sverige numera...

"Gumma" associerades - förutom med svartklädda kvinnor i södern som virkar och försöker sälja sina alster till turister - med en närmast sagofigur...
.
Men då - jag gav minsann gumman ett ansikte, hehehe.

Jag påpekade att jag är så gammal att jag har barnbarnsbarn, och jag lever med en hop katter och en hund. Bor förutom med mina djur förhållandevis ensligt i skogen.

Jag är ju urtypen för en gumma!!! 

Jag har förresten sedan decennier vägrat att låta mig ingå i någon grupp som omtalar sig själv som "flickorna".". Jag minns från en tidigare arbetsplats när man talade om "oss flickor" - och så "tant Berit".  Eftersom jag redan då konsekvent vägrade att vara en "flicka". Jag var inte fyllda 40.

Jag är tacksam över mina vänner i den grupp som sågs idag. Vi gör en resa tillsammans. Vi är mitt inne i den. Och nästa gång ses vi bland mina vitsippor.  Om de nu hinner titta upp ur jorden inom tre veckor.

Undrar vad jag ska bjuda på till lunch... :)

En bild som får tala för sig själv. Den visar vänner.

Orden får komma en annan dag.

Hon slapp både flytta och vänta, min vän och granne

Tårarna rinner, men jag är ändå tacksam. Min vän och granne har fått precis som hon ville. Hon behövde aldrig flytta. Hon har gått vidare. Tidigare i kväll. Hon lämnar efter sig ett enormt tomrum - hur stort har jag möjligen börjat ana. Kanske. Det känns tungt.

Här en bild på den bukett jag inte fick tillfälle att överlämna.

Den är från flera vänner.

Liv och död

Vad beträffar min granne och vän som är så sjuk - hon får sin vilja igenom, att bo kvar i sitt hus till sin död - sånär som några dagar eller möjligen veckor på sjukhus. Under ständig tillsyn. Ingen operation - hon är för svag för att klara ens den första. Sitt kära hus kommer hon inte att kunna återse. 

Under rådande omständigheter hoppas jag att slutet kommer fort. Det hoppas hon själv också. Hon är lugn och vid gott mod, hur underligt det än kan låta. Lite nyfiken faktiskt - "äntligen får jag ju veta precis hur det är..." 

Och så får hon återse den son som dog för ett par år sedan. Hon har en tro och en övertygelse.

Det är märkligt - trots att både barn, barnbarn och vänner sett hur denna sällsynt aktiva och energiska kvinna fysiskt tacklat av senaste året så har ingen anat hur sjuk hon verkligen var. Inte ens hon själv, det är jag säker på.

Jag minns hur hon satt hemma hos mig för ett par decennier sedan och funderade på om kanske hon också skulle flytta hit, till det här området. Vi tog en promenad och tittade på ett par hus som var till salu, tittade in genom fönstren. Hon ringde mäklaren hemifrån mig. Ett par veckor senare var köpet klart.

Hos denna kvinna var det aldrig långt mellan tanke och handling.

Hennes liv har varit hårt. Alltifrån barndomen i andra världskrigets Tyskland, den svåra flykten och ett liv som ensam mor med fem barn i Sverige. Mannen gav sig av med barnflickan...

Men nu finns både barn och barnbarn omkring henne. Och en ny kärlek, sedan bara knappt ett år! Hon var lycklig sitt sista år.

Visst är livet förunderligt.

Men jag känner mig dämpad. Har lovat att informera ganska många om hur läget är. Hennes kontaktnät är stort.

God soppa - och framförallt naturligtvis MYSE! :)

Har man lite vitkål. ett par morötter, kanske någon palsternacka, gul lök, ett par potatisar, röda linser, tomatpuré och créme fraiche hemma, då kan man göra godaste soppan! En liten bit finhackad ingefära är ett stort plus, men man kan klara sig med bara lite chilipasta av något slag.

Vitkål, morotsslantar, palsternacka (och/eller selleri om man gillar det vilket jag inte gör), lök och röda linser ska svettas i olivolja eller rapsolja (som jag föredrar). Späd med vatten, lite buljongpulver eller buljongtärning. Pytsa i tomatpuré, den finhackade ingefäran, salt, örtkryddor (förslagsvis torkad timjan, rosmarin, oregano).

När linserna nästan kokat helt sönder, efter kanske en kvart brukar jag sätta till den inte alltför smått tärnade potatisen. Den ska inte koka sönder och reda soppan, det jobbet gör de röda linserna.
Till sist, när soppan kokat färdigt, rör jag ner créme fraiche. Ganska mycket. Och sen den slutliga avsmakningen. Djupfrysta ärter ger soppan lagom ättemperatur.
Ibland, när jag kommer ihåg det, låter jag lite bönor från frysen få koka med på slutet.
Det här är väldigt enkelt, inga speciella mängder av någonting, och det blir jättegott! Gärna med lite riven parmesan i sopptallriken.

Så nu är jag mätt och belåten, kändes som en perfekt lördagsmiddag. :) Med mindre mängd vätska blir det här en jättegod gryta.


Det här skrev jag naturligtvis för att det inte BARA ska handla om Myse på bloggen. :)
I går skrev Kasper och visade bilder från Myses dag 2 här i huset. Som ni ser där så sker acklimatiseringen med rekordfart! Redan dagen efter hans ankomst lyckades jag få med alla fyra katterna på en och samma bild! Och jag har plötsligt fått en liten sängkamrat.

I dag är det alltså min tur, och mina bilder är från dag 3. Alltså från i går. Och någon enstaka från idag. Här råder harmoni! Lille huvudpersonen i centrum, som sig bör... (Klicka på bilderna, som vanligt.) Galler kring kaminen behövs, Myse svedde svansen i förrgår. Han själv märkte inget, men jag kände konstig lukt och upptäckte att han hade svansen mot kaminen! Usch, kunde ju ha gått illa!

I går sken ju solen, och Myse upptäckte en ny, öppnad dörr. För så är det, solen värmer mitt "glasrum" och dörren får stå öppen.

Klart man måste ut och undersöka - konstigt, ute fast inne? Men snö - nej, usch! Säkrast att gå tillbaks till  det där "riktiga" inne!!

Där kan en liten Myse ligga lugnt och mysa och leka.

Och så kan man skoja lite så att Filip som ligger i fåtöljen måste börja bry sig, och se efter vad som sker. Men då har Myse hunnit gömma sig.

Nu slipper Filip sitt "kaxehalsband" med pling. Jag behöver inte hålla extra koll på honom. Ingen som helst oro eller animositet märks i flocken. Petrus är inne, har parkerat sig på golvet framför kaminen. Mitt i "passagen".

Med Petrus är det alldeles extra märkligt. Inte nog med att jag haft både honom och Myse i knä samtidigt (båda hoppade upp själva, Myse först). Han knappt ens fräser åt de båda svarta! Så som han gjort i alla år, ända tills i förrgår!

Myse är helt enkelt en liten mirakelkatt, på mer än ett sätt.

Och för några timmar sedan hjälpte han mig att plocka undan julen.

Den där "älgen" på bilden är en kasperälg, dvs funkar som en kasperdocka. Barnbarnens favorit när de var små, och det är den än idag. Finns väl inte någon leksak de haft så skojigt med. Och fortfarande kan ha. Han kan få i stort sett vilken mimik som helst. Klart att de ville ha den framme i jul, i övrigt innehåller kartongen lego.

Osannolikt sant

Det här är INTE en bild på Mysan.

Redan efter knappt två dagars bortovaro var jag innerst inne övertygad om att något hemskt hänt henne. Numera är jag mer övertygad än någonsin. Så är det.

Men vem är då den lilla katten på bilden? Fotograferad i "Mysans stol"?
Helt osannolikt så är det Mysans son! Pysen Myse (preliminärt namn). Han finns i mitt hus sedan i går eftermiddag!!!

Det är  sant. Jag fick ett telefonsamtal, och han kördes hem till mig från ett hus vid Mysans gamla tillhåll.  Han klev själv in i bilen. Jag tänkte att om de kom hit med katten så skulle jag kunna övertyga de personer som fortfarande trodde att den här katten var Mysan. Övertyga dem om att den inte var det.

Jag lyckades - men mitt hjärta slog dubbelslag när jag fick se den lilla katten inne i bilen.


Det här var alltså den där lilla kattungen jag skrivit om tidigare, som tagits om hand av en grannfamilj. (En famij där man enbart talar lettiska och ryska.) Nu inser jag att "tagits om hand" nog inte var rätta ordet. Tyvärr.

Han har fått mat då och då och tydligen också växt till sig en del. Men nu visar sig familjen vara bortrest sedan långt före jul och väntas inte återkomma förrän i mitten av januari.

Tufft för en halvårsgammal kattunge.


Nya pusselbitar till Mysans bakgrund
Helt oförmodat fick jag samtidigt veta av ett par förbipasserande att Mysan redan hade ungar när jag fångade henne i grävlingsfällan. Två stycken. (Men så pass tidigt födda att de var avvanda då hon kom till mig och Sigges matte.)

"Sommarmänniskornas" tankar om att Mysan just blivit gravid var alltså totalt fel.

Men en dumpad katt var hon, väldigt skygg, och ingen tog hand om vare sig henne eller hennes ungar. Bara noterade. Hemskt!

Senare levde hon ju ett gott och bra liv i mitt hus, 3½ månad. Och jag blev glad så fort jag såg på henne.

Att en av hennes ungar är Pysen Myse är ställt utom allt tvivel. Allt stämmer, och likheten ser ni på bilderna. Den är slående, men han har mera vita inslag än sin mor. Tyvärr vet jag inget om det andra syskonet, men ska hålla ögon och öron öppna.

Situationen idag upplever jag som sällsam och förunderlig! Det vill jag varken förneka eller ignorera.  

Pysen Myse upplever jag som en hälsning från Mysan.


Ovan vid inomhusliv
Här finns alltså Mysans son, ovan vid att vara inomhus, trodde t.ex. att kattlåda är till för att ligga i och en pläd att kissa på. Men på ett dygn tror jag han lärt sig. Han hittar till matskålen, och dricker vatten ur mina andra djurs gemensamma skål i köket. Kräver alltså ingen vattenkanna.

Han har varit i slagsmål, det syns på hans ena öra som dock håller på att läka. Han har två sår på benen, ett av dem är ganska stort och varar.

Han är oerhört vaksam och på sin vakt. Reagerar på allt, men känns helt trygg och avslappnad när han ligger i mitt knä. Han är oerhört kelig, och tillitsfull.

Riktigt hur tufft han levt förstod jag när jag för ett par timmar sedan försiktigt strök honom lite över pälsen, han låg i mitt knä och sov djupt. Reflexen på den plötsliga och oväntade (!) beröringen var blixtsnabb.

Min högerhand har flera märken nu efter både tänder och klor. Jag blödde naturligtvis en hel del. Hädanefter ska jag först åtminstone småväcka honom med rösten.

Stackars lille katt! Jag tog naturligtvis omedelbart upp den skräckslagna lille i knäet igen, och lugnade honom innan  jag satte på plåster.

Han har mött de andra katterna - det funkar någotsånär när jag är i närheten. Han har slutat fräsa när han ser Kasper, och nu nöjer sig båda med att göra rätt stora lovar kring varandra (mitt lilla hus tillåter dem dock inte att bli så väldigt stora).

Just nu inspekterar Lille Myse (eller vad han nu kommer att få heta) kontoret. Först Kaspers bia som han dock inte parkerade i.

Till skillnad från sin mor håller han hus under skrivbordet, och inte på det. I varje fall än så länge. Den här platsen gjorde jag i ordning åt Petrus för ganska länge sedan, men den ratades av alla. Tills nu.

Maxi (som ju en gång döptes av mig till Maximilian den Store) ligger och sover på kontorssängen. Bryr sig inte.

Det går framåt, även om det nog blir svårare med Herr Pysen Myses acklimatisering än med Mysans.

Ut släpper jag honom inte förrän han är helt trygg och hemma inomhus. Hoppas han inte lyckas smita ut innan dess. Han ska ha ett realt val - återgå till sitt tidigare liv eller frivilligt stanna i ett helt annorlunda. Att någon annan än jag skulle göra anspråk på honom håller jag för otroligt. Han ska kastreras så fort det är praktiskt möjligt.

I morse sov vi tillsammans i min säng i ett par timmar! Lille Myse Pys på min arm...

Fortfarande är jag mest av allt förundrad, när jag ser på den lille och håller honom i famnen.

Slump? Mening?

Lilla gulle underbara Mysan - du må tro att jag tänker på dig väldigt mycket. Jag hoppas du har det riktigt bra, där du nu är. På andra sidan bron.

Alternativ till "Världens bästa skitskola"

Jag såg ett teveprogram, "Världens bästa skitskola", häromdagen. Och mådde riktigt dåligt.

Sveriges nu drygt 1000 helt skattefinansierade friskolor drivs i huvudsak av fyra vinstdrivande koncerner. Riskkapitalbolag är inblandade, och vinster förs ut till s.k. skatteparadis. Vinster som alltså helt betalas av oss skattebetalare.

Fakta från UR:

¤  Sverige är det enda land i världen där helt skattefinansierade skolor tillåts gå med vinst. 

¤  I Sverige får vem som helst äga en friskola, ingen tidigare erfarenhet från skolvärlden krävs. (Källa: Skolinspektionen)

 ¤  I Sverige finns mer än 1000 friskolor som till stor del ägs av fyra skolkoncerner: Baggium, John Bauergymnasiet, Kunskapsskolan och Academedia. Tillsammans omsatte de 3,4 miljarder kronor år 2010. (Källa: Skolverket, Bolagsverket)

Det här känns svårt för mig som på sin tid kämpade för friskolornas existens överhuvudtaget. Men inte detta! Titta åtminstone från femte minuten och ett tag framåt! Det är inte småpengar som hamnar i privata fickor!!

Mina barn har alla gått i "friskola". Mina barnbarn också, föräldrar har t.o.m. ringt från BB för att ställa barnen i kö, för att försäkra sig om att de skulle få gå i samma eller i varje fall en likadan skola som de själva. I en waldorfskola.

Det är länge sedan jag kom i kontakt med den här pedagogiken.  Efter att av en händelse ha lyssnat på tre föredrag av tre waldorflärare var saken klar!

Så fort gick det att bestämma sig.

Allt jag hörde stämde. Dessutom - de tre lärarna, ett sådant engagemang de visade. En sådan entusiasm!  Oj!! Samma gällde för övrigt de som höll de följande föredragen. Lycklig kände jag mig.

Till det tredje föredraget följde barnens pappa med - och vi blev helt överens.

Tursamt nog fick alla barnen så småningom plats, även i förskola - även om det hängde på gärdesgården för det äldsta som redan hunnit börja i "vanlig" skola.


Den här länken går inte till Kristofferskolans startsida, men den som klickar på de olika klasserna kan läsa ungefär om vad som i sak fick mig och även min man att snabbt bestämma sig. I den här skolan skulle våra barn gå. (Även om de vackra och ändamålsenliga lokalerna då ännu inte fanns, men det gjorde lärarna.) Det är mycket att läsa, men den som är intresserad kan ju ta det i omgångar. Men jag önskar ni fått möta lärarna!

På den tiden utgick minsann varken statliga eller kommunala bidrag. Skolan var alltså en waldorfskola. Först inrymd i hyrda lokaler, småningom i en egen, fantastisk byggnad. Skolan drevs och drivs fortfarande i stiftelseform. Dvs helt utan privata intressen av ekonomisk art.

Utan engagerade föräldrars stora engagemang och insatser hade de nya byggnaderna aldrig kommit till.

Jag minns den fantastiska flytten och glädjen över de nya skolbyggnaderna. De lägre klassernas egna små hus, med klassrum i varma, ombonade färger och former. Mellanstadiets hus.  Den stora huvudbyggnaden med högstadium, specialsalar, verkstäder och ett skolkök där all mat lagades från grunden med färska råvaror. Biodynamiska och ekologiska.

Lärarnas löner var riktigt, riktigt låga. Lägst för ogifta ensamstående, lite högre för den som hade familj med egna barn. Mönstret var lägsta möjliga lön, inte högsta. Varje lärare fick själv avgöra vilken lön han/hon behövde för att ekonomin någorlunda skulle gå runt. Att minska antalet lärare för att få skolans ekonomi att hjälpligt gå ihop - den tanken fanns inte.

Längre från dagens "normala" tänkande kan man väl knappast komma? Ändå ÄR det ju trots allt inte hundra år sedan. Det var 60-70-tal. Terminsavgifterna hölls så låga som möjligt, och de VAR låga. För den som inte kunde betala försökte man ordna det ändå. Tanken var att ekonomin inte skulle få hindra den som verkligen sökte just den här pedagogiken.

Jag råkar också veta att där fanns lärare som arbetade helt utan lön och arvode. År efter år. "Behöver inte mer pengar i livet än jag har." För övrigt donerades en del av dessa.

Här handlade det om eldsjälar, om människor med en idé, ett ideal att omsätta i praktiken. Om tankar, föreställningar som skulle förverkligas. Inte bara drömmas.

Jag minns min beundran, minns den piedestal jag placerade alla lärare på. Vid småningom tämligen nära kontakt upptäckte jag att så starka och utpräglade personligheter minsann inte alltid drar riktigt jämnt. Piedestalen vacklade en aning. De var ju "bara" som vanliga människor...

Men ju närmare kontakten blev, desto klarare stod det för mig hur fantastiska dessa personligheter ändå var. Hur de trots många svårigheter och en och annan konfliktunge klarade att hålla ihop, att alltid sätta skolans och framförallt elevernas bästa främst. Att visa varandra både respekt och förtroende.

Okej, bara att erkänna - lärarna hamnade åter på piedestaler - dock inte samma som tidigare. Inte lika höga (och rangliga) och inte lika bekväma. Men stabilare.

Numera är pionjärstadiet över. Samhället betalar och ställer därmed krav. Skolan måste kämpa för att få behålla sin egenart. Sin egen kursplan som utgör om inte grunden så absout medlet för att nå målet. Och kämpar gör man. Hårt.

Kontakten med Kristofferskolan, lärarna och waldorfpedagogiken förde med sig en stor förändring inte bara i barnens liv utan även i mitt eget. Och i deras pappas. Själv närmade jag mig skolan alltmer, även i jobbet. Fördjupade mig i bakgrunden.

Dagens elever är annorlunda. Skolklimatet är överhuvudtaget ett annat. Precis som samhället i övrigt.  Problemen är nog större, trycket på dagens ungdomar likaså. Jag vill inte idealisera, men menar att en waldorflärare har ett mycket större stöd i sin pedagogik än vad de flesta andra lärare har.

Waldorfpedagogiken bygger på en bärande grundidé.

Och den är INTE att tjäna pengar!!!

Alla skolor kan inte tillämpa waldorfpedagogik, det krävs specialutbildade lärare för det. Men ingen skola borde få drivas i vinstintresse. Oavsett inriktning. Det är min absoluta övertygelse.

Ett mirakel - en ny personlighet har sett dagens ljus

Undrar varför det ibland blir så långa uppehåll mellan blogginläggen. Kan det kanske vara så att det är fråga om antingen/eller?

Skriver man varje dag, gärna flera gånger om dagen, då finns det alltid någon tanke eller någon mer eller mindre möjligen läsvärd upplevelse att reflektera kring. För faktum är ju trots allt att under en helt vanlig dag så tänker man en hel massa!

Man kanske borde rusa till datorn varenda gång man överhuvudtaget tänker... :D

När det gått några dagar, då krävs liksom STÖRRE tankar, viktigare händelser! Alla dom där småtankarna är försvunna - de var ju ofta precis just "Dagsländor".

I dag (egentligen i går, eftersom datumgränsen som vanligt med råge överskridits) så har i alla fall två viktiga saker hänt.

På eftermiddagen fick jag vinterdäck på bilen. Upptäckte samtidigt att mina sommardäck dessvärre inte längre är lagliga. Alldeles för slitna.


Men sedan ni, sedan till det helt fantastiska som hände senare idag. Sent på kvällen. Ett mirakel!

Ett barnbarn har blivit mor!!!

Nästan en månad tidigare än beräknat! Men allt har gått bra.

Visst är det ett mirakel! En människa har blivit till, en liten en med ett helt liv framför sig! För första gången har en mamma fått se vem det är hon härbärgerat i flera månader. Och en pappa har fått möta sin son!

Jag menar att något större än ett barns, en personlighets födelse, det finns inte på denna jord!

Hur tänkte man?

Oj, det har gått en hel vecka sedan sist - så kan det gå när man har två bloggar att ta hand om (dvs Kaspers är ju inte min, den är hans...)

Undrar om jag har tänkt någon tanke, värd att skriva ner, under senaste veckan.

Nej, tydligen inte, för i huvudet känns det tomt!

Så det får väl bli en liten komplettering till vad Kasper skriver idag. Bl.a. om nedskräpning.

Ni som fanns med även på min nästan-blogg minns kanske den tyska brandbilen, som för ett par somrar sedan stod parkerad flera veckor på "min" skogsväg. Den jag undrade så mycket över och som så småningom visade sig hysa ett hippie-par.

När jag idag for förbi såg det alldeles annorlunda ut.

Hur tänker folk? Vem ska samla ihop och ta hand om det här?
Eller ska eländet ligga här i snart sagt evärderlig tid?

Ungdomarna hade en bil som "vi äldre" lätt kunde förfasa oss över. Inredd med dödskallar, kasperdockor, discokulor, blommor, slöjgardiner osv. Men när de här ungdomarna - efter att i flera veckor ha bott på den mer eller mindre naturliga parkeringsplatsen - antagligen drog hemåt igen fanns inte tillstymmelse till spår kvar efter dem. Inte ens en liten plastpåse eller tom ölburk... Eller fimp (titta hos Kasper).

Så blev det då ett gnällinlägg. Men på den översta av skräpbilderna kan man - om man klickar och är observant - skymta ett par aspsoppar, eller heter de apelsinsoppar numera? De var totalt fria från mask, och blev ett trevligt tillskott till middagsmaten.

Och när jag vände mig om såg jag detta, heter kanske gullris?

Natti! .

Plötsligt kom det så nära

När ord inte räcker till - men mina tankar går till händelserna i Norge.
Plötsligt kom allt så nära, allt det som sker i världen.

Norge, Sverige, Bali, USA, Irak...

Det mörknar på vår jord.

Jag kramar om lille Kasper och säger "Du kan bara inte ana, vad människor kan göra mot varandra...  och det kan du vara tacksam för. Det är bättre att vara rädd för åska än att vara rädd för människan."

Men det finns ljus i mörker. Hoppas jag. Många goda krafter.

Sådana som också kommer till tals i Norge i dag.

Skillnaden mellan ljus och mörker blir tydlig.

Samtidigt som jag vet att mellanzonen är både stor och farlig.

Vi måste bry oss! Måste välja sida. I vardagen.

 

Erik Lindorm skrev:

Allt strängare stiger bruset:

du är icke ensam i huset,

som du tycks mena.

Du är icke ensam i tiden,

du kan icke köpa friden

för dig allena.

.

Något att lyssna på

Om ni inte redan gjort det - så gör det nu. Lyssna!  Tack SVT!
Skulle skriva nåt mer, men klockan hann bli alldeles för mycket.  Och jag hann bli alldeles för trött.
Så godnatt!
.