lördag 31 december 2011

En god jul, snart ett nytt år - och om en saknad katt

Kasper har i korthet nämnt vår jul, den har förlöpt som vanligt. Men totalt kameralös. Jag har träffat släkt och en del vänner. Både här hemma som värdinna och borta som gäst. Det har känts varmt och gott.

Blogginspiration saknas totalt just nu, men jag ska försöka hitta den igen efter nyår.

Ibland är man inte riktigt på topp. Man är faktiskt tvärtom.

Vid julfika i förrgår hos gamla vänner tillika grann-grannar berättade de att deras katt för ett par veckor sedan togs av en räv. De såg spåren strax efter. En dryg kilometer från mitt hus. Det var snö.

De berättade också att lo, dvs spår av lodjur, siktats längre bort, lite närmare Gnesta.
Ingen i området har sett Mysan, såvitt jag förstår. Man har bara noterat mitt anslag och min efterlysning.


Jag kommer att flytta från mittt hus till lägenhet inom inte alltför många år.
Petrus har aldrig i hela sitt långa liv kommit nära någon annan person än mig. En enda gång har ett barnbarn lyckats klappa honom! För många år sedan. Och han skulle aldrig, aldrig kunna finna sig i att bo i lägenhet. Han börjar bli en gammal katt, och jag kommer inte att utsätta honom för någon förändring i sin tillvaro. Så är det bara.

Filip och Maxi kan inte heller bo i lägenhet. Däremot kan de säkert utan större svårighet knyta an till någon annan person som bor i det här huset, och de är absoluta garanter för ett musfritt hem. Så jag hoppas att de båda två kommer att kunna leva ett fortsatt fritt liv i den omgivning de är vana vid. Antingen med husets nya ägare eller med fastboende grannen. Just nu är de gärna inne många timmar varje dygn även om de inte direkt kräver det. Men det är trivsamt, och jag är så oerhört tacksam att jag har dem. Vi är ett team...

Mysan, den lilla mycket speciella katten, var ung och den som skulle kunna följa med mig och Kasper till ett annat boende. Till skillnad från de andra katterna älskade hon att utforska hemmets alla vrår och möjligheter. Var oftast helt tillfreds med att sitta i ett fönster och titta ut på det som rörde sig. Ofta nekade hon att överhuvudtaget gå ut.


Jag blev helt enkelt kär i den där lilla katten, ögonblickligen, när jag såg henne i den där förfärliga grävlingsfällan. Och så var det ju hennes förtroendefulla tillit. Jag vet att Sigges matte Helena noterade hur svårt jag hade att skiljas från Mysan när jag lämnade över henne, trots att jag bara känt henne några få timmar.  Helena märkte förstås också hur fantastiskt gärna jag sedan omedelbart for och hämtade tillbaks henne!

Säkert kan någon tänka "bara en katt" och dessutom "efter bara några få månader..."

Jag kan förstå det, men förstår också att vederbörande då aldrig själv riktigt knutit an till en fyrbent varelse. Jag har varit med om det förr, och det är en alldeles speciell upplevelse.

Jag tänker inte gräva ner mig, men jag vill inte heller förneka den känsla av saknad och sorg som jag känner. Den kommer att klinga av, och Mysan blir ett vemodigt men vackert och fint minne. Så är det ju. Hon får sällskap av Klara, Jocke, Lufus, Luffa, Leo, Skrotis och många, många fler. Om Lufus och Skrotis kanske jag berättar mer, så småningom. Om Klara berättar jag på min hemsida.


Jag vet inte om jag inbillar mig, men jag har absolut en känsla av att framförallt Maxi och Filip håller sig ovanligt nära mig just nu. De har t.ex. definitivt återtagit sina platser i min säng. Tillsammans och utan antydan till fräs och väs (som ibland förekom tidigare när de liksom konkurrerade). De vill också väldigt gärna ligga i mitt knä.

Kasper - han är förstås också nära mig, och gör sig då och då nos-påmind. Men det gör han ju alltid. Bästaste lille vännen...


Jag minns när jag för åtta år sedan satt på ett golv, och runt mig fanns massor av kattungar. På klätterställningar, dynor, hyllor och golv. Platsen var Södertälje katthem.

Efter en stund kom en liten svart kattunge fram, tittade på mig, nosade på mina fötter och klev upp i mitt knä. Det var Filip. Han hade valt sig en matte.

När han småningom skulle placeras i min kattbur letade vi förstås efter honom bland alla kattungar, minst ett 20-tal. Han fångades in - men något kändes ändå fel. Och då upptäckte jag ännu en svart kattunge, med en nästan exakt likadan liten vit fläck under hakan. DET var Filip! Båda fick följa med hem, inte kunde jag välja bort den  som redan satt i buren! Jag skrev om det här på min dåvarande hemsida. (Vid senaste flytten gjorde jag om Katthörnan till en pdf-fil.)


Som ni förstår förväntar jag mig inte längre att Mysan ska komma tillbaks hem. Klart att jag spanar, och jag nästan "ser" henne komma fram från mellanstationen under låga granen där hon låg och väntade på att jag skulle öppna dörren och locka på henne.

Jag har t.o.m. sett lite mer än så, och det övertygar mig än mer om att hon inte längre är i livet.

Vet ni - jag tycker det känns som en stor, stor gåva att ha förmåga att verkligen kunna både älska och sörja en fyrbent vän.

Jag känner personer som vägrar skaffa sig ett nytt husdjur - oftast en hund men ibland också en katt -  för att de inte än en gång vill gå igenom den smärta det innebär att mista en älskad varelse. Oh, så mycket de går miste om.


Livet innebär både sorg och glädje. Att få kärlek och att ge. Även att mista. Det gäller djur, och det gäller människor.

fredag 23 december 2011

Sammanfattning - tyvärr utan goda nyheter

I dag blir det likadana inlägg både i Kasperian och Dagsländor. En sammanfattande redogörelse.

Inget spår efter Mysan vid "fällanhuset". Jag tror dessvärre att det som Sigge markerade var grannkatten. (Kasper har berättat.)

Moussen på "möjliga stället" är fortfarande kvar på fatet, men två långbenta spindlar har hittat det och bespetsar sig på en God Jul. De får behålla sitt fynd, maten räcker nog åt en del släktingar också.

Ingen har reagerat med positivt besked på min efterlysning (se Kaspers sida, om du läser det här hos mig).

Efterlysning via nätet eller polisen eller liknande är meningslöst. Området är ju ett fritidshusområde (men med ett 20-tal fastboende). Det ligger helt utslängt i skogen.

Att Mysan i snö skulle ha vandrat iväg många kilometer utan mål är helt uteslutet.

Sigges matte såg kattspår in under huset vi kallar "möjliga stället". Men inga spår ut.

Mysan har vid ett tidigare tillfälle skadat sin tass och en klo, men det läkte fint. Hon har vid ett annat tillfälle haltat lite, men det gick över till dagen efter. En justerad Mysan kan ha råkat ut för räv.

Bara att inse.

Hoppet är det sista som överger mig, men jag är tvungen att vara realist också.

Jag har hela tiden låtit mig ledas av "magkänsla" när det gäller Mysan, och det har fungerat väldigt, väldigt bra. Även om jag ofta gjort precis tvärtemot vad en eventuell "regelbok" skulle sagt. Men min magkänsla just nu - den tycker jag inte om.

Jag vet att Mysan - om hon lever -  vet precis var hon hör hemma. Dvs hos mig. Hon hittar i området. Om hon är skadad ligger hon och trycker någonstans, där inte ens Sigge hittade henne.

Återhämtar hon sig så kommer hon hem. Annars - ja annars kommer hon helt enkelt inte tillbaks. Bara att inse. Det scenariot blir troligare för varje dag.

Jag är väldigt ledsen. Allt som varit kring den här lilla katten berör mig så djupt. Och inte bara mig, det märker jag ju.

Men nu skriver jag inte mer om Mysans försvinnande. Såvida hon inte kommer hem, för då berättar jag det med en gång, på både min och Kaspers blogg.


Det är jul, jag får besök av barn och barnbarn och till och med ett litet nyfött barnbarnsbarn.

Jag ska nu, sent omsider, ägna mig åt att förbereda julkalaset. Glädja mig åt mina andra fyrbenta. I dag ligger Filip på mitt duntäcke, han har återtagit sin plats där. Den han tidigare överlåtit helt till Mysan. Utom en stund på morgonen.

Lilla Mysan, så jag önskar att du vore här!!! Jag har talat med Animalen idag, men väntar med avbeställning av tiden för kastrering till efter jul, det ska fungera.)
Nu ska jag göra upp en slutlig inköpslista, ge mig iväg och handla och sedan börja laga mat. Jansson, ungsbaka skinkan, göra gratänger, rödbetssallad, linslimpa för vegetarianer osv. Men köttbullar tar en dotter med sig.

Och så ska jag städa av lite!

Blir inte lika flitigt uppdaterat här närmaste dagarna (såvida inte Mysan dyker upp förstås. Läser du det här hos Kasper kan du titta på Mysan-bilder hos mig).

Jag och Kasper och hans åtminstone tre katter önskar er alla en God Jul!

Och så vill vi innerligt tacka för allt engagemang, alla kommentarer, tröst och uppmuntran.
Och naturligtvis - ett speciellt tack till Sigge och hans matte som till och med kom hit och hjälpte oss leta. Tänk, att via blogg ha fått såna vänner!

torsdag 22 december 2011

Tyvärr, inget nytt om Mysan

Mer kan du läsa hos Kasper. Jag är så orolig för den där lilla katten  Och jag undrar så vad som hänt henne.
Men som sagt, läs hos Kasper.

Nu måste jag ta itu med den vanliga vardagen, det är ju nästan jul. Och jag har en hel del förberedelser som måste göras. Allt har liksom stått stilla här några dagar.

tisdag 20 december 2011

Väntar på i morgon

Jag vet att fler läser än de som kommenterar - därför vill jag berätta att jag fortfarande inte sett minsta spår av Mysan.

I morgon förmiddag, onsdag, kommer Sigge Svamphund med matte Helena hit. Sigge har en fantastisk nos och är fenomenal på att hitta det mesta.

Jag är så oerhört tacksam för att de erbjöd sig att komma och hjälpa mig leta. Vi bor ju inte direkt nästgårds.

Det står mycket mer på Kaspers blogg!

Tack alla. för förståelse, stöd och tröst!

Ingen Mysan ännu

Jag går ut och letar igen nu. Om och när Mysan kommer hem så ska jag berätta det här. Åå en gång!
Tack för att ni tänker gott och bryr er!

Lilla Mysan - var är du?

Den lilla katten Mysan - hon har smugit sig in i mitt hjärta. En alldeles speciell katt, präglad av erfarenheter jag inte känner till. Men med en stor, stor integritet. Hon vill finnas bredvid, mer än med. Men alltmera med.

Under de  tre och en halv månader vi levt tillsammans har hon alltså närmat sig mer och mer.  Hon spinner när man gullar med henne.  Ligger kvar i knät hur länge som helst när man tar upp henne, men hon hoppar inte upp själv.  Tillbringar sina nätter i min säng, vid fotändan. Störs inte av att Maxi och ibland även Filip också hoppar upp, på morgonen (jag släpper in dem tidigt innan jag återgår till sängvärmen). Tre katter i sängen - fantastiskt!

Mysan kommer in när man ropar på henne. Kanske inte första gången, men tredje, fjärde... Hon talar om när hon vill ut, men vid ruskväder vänder hon redan i dörröppningen. Hon är en nästan-innekatt! Åtminstone så här års.

Hon bor här hos mig, Kasper och de andra katterna. Hon har fått ett hem. Det vet hon. Hon har blivit "mattes katt"!

Men nu? Var är hon? Så här länge har hon aldrig varit borta. Hon kommer inte, trots det eländiga väder vi haft, med både regn och snöglopp. Blötsnö, äcklig för små kattassar. Nu över decimetern. (Men de övriga katterna ränner ut och in, bara lite mera "in" än vanligt.)

Mysan envisades alldeles förfärligt söndag eftermiddag med att vilja gå ut. Ett par gånger vände hon i dörröppningen. men hon gav inte upp. Jamade högt och ljudligt och befallande När jag tredje gången öppnade dörren gick hon verkligen ut. Kröp in under förstubron. Har hon upplevt snö tidigare i sitt säkert mycket unga liv? Det vet jag ju inte.

Jag försökte locka fram och in henne redan efter en kvart. På den vägen är det fortfarande, ett och ett halvt dygn senare.

Jag är orolig. Jag är ledsen. Gråter lite ibland. Den här lilla katten som haft det så svårt tidigare - vad har väl hänt nu??

Jag har gått omkring på närmaste vägarna och ropat på henne. Går ut på förstubron och lockar stup i kvarten - bokstavligen. De andra katterna är alla inne, ogillar det här vädret på det högsta. Till och med Petrus som visserligen varit ute störrre delen av dagen, men kommit in emellanåt för att värma sig.

Men Mysan??? Denna lilla speciella, underbara katt? Var är hon? Borde jag ha vägrat släppa ut henne? Ja, det tycker jag nu!

Jag blir alltmer övertygad om att något förfärligt hänt. Oh, så jag önskar att jag har fel! Jag fortsätter att kolla och ropa, ofta, ofta. Det kommer jag säkert att göra i ännu många dagar. Om hon inte plötsligt dyker upp. Jag hoppas, hoppas, men vågar inte längre riktigt tro på det.

Några fastboende grannar i närheten har jag ju inte! Tror inte hon är instängd någonstans.

Om hon kommer hem igen - kommer jag att våga släppa ut henne?

Ett och ett halvt dygn är inte speciellt lång tid för en katt att vara borta. Jag vet det. Men det är det för Mysan, under rådande omständigheter.

Nu tänker jag lägga upp en del bilder på henne. Bilder som bl.a. visar hur hon deltar i mitt "kontorsarbete", bilder som visar hur väl hon funnit sig tillrätta.  Klicka på dem! Känns fruktansvärt svårt, det här!























Snälla, tänk goda tankar och hjälp mig hoppas på att lilla Mysan trots allt kommer hem igen!! Att det inte hänt henne något förfärligt! Våran Mysa!
(Om någon undrar - hon löper inte, fick sina p-piller enligt schema, i fredags. Och om 10 dagar ska hon ju kastreras - om hon fortfarande lever och kommit hem.)

Kollade just, fortfarande ingen Mysan. Annat än på bilderna. Blir nog inte mycket sömn i natt.

Nu ska jag gå ut i omgivningen och ropa och lyssna.

måndag 12 december 2011

Alternativ till "Världens bästa skitskola"

Jag såg ett teveprogram, "Världens bästa skitskola", häromdagen. Och mådde riktigt dåligt.

Sveriges nu drygt 1000 helt skattefinansierade friskolor drivs i huvudsak av fyra vinstdrivande koncerner. Riskkapitalbolag är inblandade, och vinster förs ut till s.k. skatteparadis. Vinster som alltså helt betalas av oss skattebetalare.

Fakta från UR:
¤  Sverige är det enda land i världen där helt skattefinansierade skolor tillåts gå med vinst. 
¤  I Sverige får vem som helst äga en friskola, ingen tidigare erfarenhet från skolvärlden krävs. (Källa: Skolinspektionen)
 ¤  I Sverige finns mer än 1000 friskolor som till stor del ägs av fyra skolkoncerner: Baggium, John Bauergymnasiet, Kunskapsskolan och Academedia. Tillsammans omsatte de 3,4 miljarder kronor år 2010. (Källa: Skolverket, Bolagsverket)


Det här känns svårt för mig som på sin tid kämpade för friskolornas existens överhuvudtaget. Men inte dettaTitta åtminstone från femte minuten och ett tag framåt! Det är inte småpengar som hamnar i privata fickor!!

Mina barn har alla gått i "friskola". Mina barnbarn också, föräldrar har t.o.m. ringt från BB för att ställa barnen i kö, för att försäkra sig om att de skulle få gå i samma eller i varje fall en likadan skola som de själva. I en waldorfskola.

Det är länge sedan jag kom i kontakt med den här pedagogiken.  Efter att av en händelse ha lyssnat på tre föredrag av tre waldorflärare var saken klar!

Så fort gick det att bestämma sig.

Allt jag hörde stämde. Dessutom - de tre lärarna, ett sådant engagemang de visade. En sådan entusiasm!  Oj!! Samma gällde för övrigt de som höll de följande föredragen. Lycklig kände jag mig.

Till det tredje föredraget följde barnens pappa med - och vi blev helt överens.

Tursamt nog fick alla barnen så småningom plats, även i förskola - även om det hängde på gärdesgården för det äldsta som redan hunnit börja i "vanlig" skola.


Den här länken går inte till Kristofferskolans startsida, men den som klickar på de olika klasserna kan läsa ungefär om vad som i sak fick mig och även min man att snabbt bestämma sig. I den här skolan skulle våra barn gå. (Även om de vackra och ändamålsenliga lokalerna då ännu inte fanns, men det gjorde lärarna.) Det är mycket att läsa, men den som är intresserad kan ju ta det i omgångar. Men jag önskar ni fått möta lärarna!

På den tiden utgick minsann varken statliga eller kommunala bidrag. Skolan var alltså en waldorfskola. Först inrymd i hyrda lokaler, småningom i en egen, fantastisk byggnad. Skolan drevs och drivs fortfarande i stiftelseform. Dvs helt utan privata intressen av ekonomisk art.

Utan engagerade föräldrars stora engagemang och insatser hade de nya byggnaderna aldrig kommit till.

Jag minns den fantastiska flytten och glädjen över de nya skolbyggnaderna. De lägre klassernas egna små hus, med klassrum i varma, ombonade färger och former. Mellanstadiets hus.  Den stora huvudbyggnaden med högstadium, specialsalar, verkstäder och ett skolkök där all mat lagades från grunden med färska råvaror. Biodynamiska och ekologiska.

Lärarnas löner var riktigt, riktigt låga. Lägst för ogifta ensamstående, lite högre för den som hade familj med egna barn. Mönstret var lägsta möjliga lön, inte högsta. Varje lärare fick själv avgöra vilken lön han/hon behövde för att ekonomin någorlunda skulle gå runt. Att minska antalet lärare för att få skolans ekonomi att hjälpligt gå ihop - den tanken fanns inte.

Längre från dagens "normala" tänkande kan man väl knappast komma? Ändå ÄR det ju trots allt inte hundra år sedan. Det var 60-70-tal. Terminsavgifterna hölls så låga som möjligt, och de VAR låga. För den som inte kunde betala försökte man ordna det ändå. Tanken var att ekonomin inte skulle få hindra den som verkligen sökte just den här pedagogiken.

Jag råkar också veta att där fanns lärare som arbetade helt utan lön och arvode. År efter år. "Behöver inte mer pengar i livet än jag har." För övrigt donerades en del av dessa.

Här handlade det om eldsjälar, om människor med en idé, ett ideal att omsätta i praktiken. Om tankar, föreställningar som skulle förverkligas. Inte bara drömmas.

Jag minns min beundran, minns den piedestal jag placerade alla lärare på. Vid småningom tämligen nära kontakt upptäckte jag att så starka och utpräglade personligheter minsann inte alltid drar riktigt jämnt. Piedestalen vacklade en aning. De var ju "bara" som vanliga människor...

Men ju närmare kontakten blev, desto klarare stod det för mig hur fantastiska dessa personligheter ändå var. Hur de trots många svårigheter och en och annan konfliktunge klarade att hålla ihop, att alltid sätta skolans och framförallt elevernas bästa främst. Att visa varandra både respekt och förtroende.

Okej, bara att erkänna - lärarna hamnade åter på piedestaler - dock inte samma som tidigare. Inte lika höga (och rangliga) och inte lika bekväma. Men stabilare.

Numera är pionjärstadiet över. Samhället betalar och ställer därmed krav. Skolan måste kämpa för att få behålla sin egenart. Sin egen kursplan som utgör om inte grunden så absout medlet för att nå målet. Och kämpar gör man. Hårt.

Kontakten med Kristofferskolan, lärarna och waldorfpedagogiken förde med sig en stor förändring inte bara i barnens liv utan även i mitt eget. Och i deras pappas. Själv närmade jag mig skolan alltmer, även i jobbet. Fördjupade mig i bakgrunden.

Dagens elever är annorlunda. Skolklimatet är överhuvudtaget ett annat. Precis som samhället i övrigt.  Problemen är nog större, trycket på dagens ungdomar likaså. Jag vill inte idealisera, men menar att en waldorflärare har ett mycket större stöd i sin pedagogik än vad de flesta andra lärare har.

Waldorfpedagogiken bygger på en bärande grundidé.

Och den är INTE att tjäna pengar!!!

Alla skolor kan inte tillämpa waldorfpedagogik, det krävs specialutbildade lärare för det. Men ingen skola borde få drivas i vinstintresse. Oavsett inriktning. Det är min absoluta övertygelse.

måndag 5 december 2011

Oh nej, ingen fara med brutala datorspel...

Brutala och aggressiva  datorspel påverkar inte barn alls. Visserligen kunde en viss aggressivitet spåras i en del fall, men den kan lika gärna bero på att ungdomarna redan tidigare hade en aggressiv läggning.

Alltså kan man inte skylla på datorspelen...

Så är kontentan av en sammanställning av studier, som Ekot i Sveriges Radio idag redovisat. Visserligen finns även en del studier som visar på motsatsen, säger man, men sammantaget måste man ändå konstatera att våldsamma och brutala datorspel inte påverkar barn och ungdomar.

Själv tar jag mig för pannan!!! Så nu blir det till att - för andra gången i livet - kontakta Sveriges Radio. Deras sätt att referera sammanställningen är botten! Snacka om att vara en s.k. "nytttig idiot"! (Upptäcker nu att redovisningen inte finns med i senare sändningar.)

Varför frågade man sig t.ex. inte hur dessa redan tidigare aggressiva ungdomar påverkas? Kan deras läggning rentav förstärkas? Vilka drabbas i så fall?

Vad jag inte fattar är hur man på allvar kan hävda att det som barn ser och hör och ägnar sig åt inte påverkar dem. Dvs man menar säkert att barn är påverkbara, men inte av just de datorspel de ägnar sig åt timme efter timme, dag efter dag, månad efter månad, år efter år. 

Nej, jag tror inte att ungdomar tar med sig en kniv eller börjar jaga ett gevär för att ge sig ut och sticka ner eller skjuta ihjäl någon. Men jag är väldigt rädd för den inverkan spelen kan få på deras empatiska förmåga. Och på ungdomars förmåga att se och reagera på våld i verkligheten.

Ungdomsvåldet ÄR råare och brutalare nu för tiden, det vet man.

Jag vet inte hur det är med "våld" i småklasserna, men jag tycker mig ha snappat upp att mobbning åtminstone i de högre klasserna är både vanligare och tar sig svårare uttryck nu än tidigare.

Att förhärligat våld har en påverkan, det är för mig helt uppenbart. Precis som allt annat som barn (och även vuxna för den delen) ägnar sig åt med liv och lust!! 

De som VERKLIGEN vet något om påverkan, det är förstås reklambranschen. Där vet man! Vi kan tro oss vara immuna hur mycket vi vill - men det är vi inte! Och i spel är vi ju dessutom deltagare själva!

En förutsättning för att kunna - och orka - ta itu med och försöka avvärja en fara är att inse att den finns. Att inte blunda, inte förneka.

fredag 2 december 2011

Ett mirakel - en ny personlighet har sett dagens ljus

Undrar varför det ibland blir så långa uppehåll mellan blogginläggen. Kan det kanske vara så att det är fråga om antingen/eller?

Skriver man varje dag, gärna flera gånger om dagen, då finns det alltid någon tanke eller någon mer eller mindre möjligen läsvärd upplevelse att reflektera kring. För faktum är ju trots allt att under en helt vanlig dag så tänker man en hel massa!

Man kanske borde rusa till datorn varenda gång man överhuvudtaget tänker... :D

När det gått några dagar, då krävs liksom STÖRRE tankar, viktigare händelser! Alla dom där småtankarna är försvunna - de var ju ofta precis just "Dagsländor".

I dag (egentligen i går, eftersom datumgränsen som vanligt med råge överskridits) så har i alla fall två viktiga saker hänt.

På eftermiddagen fick jag vinterdäck på bilen. Upptäckte samtidigt att mina sommardäck dessvärre inte längre är lagliga. Alldeles för slitna.


Men sedan ni, sedan till det helt fantastiska som hände senare idag. Sent på kvällen. Ett mirakel!

Ett barnbarn har blivit mor!!!

Nästan en månad tidigare än beräknat! Men allt har gått bra.

Visst är det ett mirakel! En människa har blivit till, en liten en med ett helt liv framför sig! För första gången har en mamma fått se vem det är hon härbärgerat i flera månader. Och en pappa har fått möta sin son!

Jag menar att något större än ett barns, en personlighets födelse, det finns inte på denna jord!