Tagit adjö av Mysan

En stor dag! Jag har äntligen hälsat på hos Mysan. på Södertälje katthem. Kändes faktiskt lite pirrigt - hur skulle hon reagera. Skulle hon överhuvudtaget reagera? Och hur skulle jag själv reagera... Det är ju något alldeles särskilt med den där lilla katten. Vi har en historia tillsammans, hon och jag!

Mysan bodde inte tillsammans med sina fyra småtttingar, de hade flyttats till ett eget rum. Och vet ni vad - Mysan löper igen!!! Jädrans lilla katta... :D

Det gäller att sköta om sig då...

Hon ska steriliseras om någon vecka, och sedan läka i ytterligare ett par.

Och sedan - sedan ska hon flytta! Hon har valt - eller valts, jag fick inte veta vilket - ett nytt hem! Åh, så fort det gick! Men så är hon ju också den finaste lilla katten på hela katthemmet. Bådar gott att någon genast upptäckte det. Tyder på gott omdöme. :)

Visst är hon underbar!

Hon har anpassat sig - dricker ur skål, kräver inte vattenkanna länger. :) 

Det här besöket kändes väldigt bra. Jag satt länge med Mysan i knäet. Sedan hoppade hon ner och lade sig på en dyna bredvid mig i stället.

Mysan trivs. Hon mår bra. Många går in och gosar med henne - på kattthemmet finns många volontärer. Hon välkomnade mig inte alls lika översvallande som när jag senast hämtade henne hos grannen.

Vår gemensamma historia är slut nu, det kändes tydligt. Men oh så gärna jag skulle vilja följa hennes vidare öden. Jag hoppas att hennes nya människa/människor tar kontakt mig, antingen direkt eller via bloggen.

På katthemmet berättar man absolut ingenting om hur Mysan kommer att få det. Okej att jag lämnat henne, men jag tycker ändå att jag kunde fått veta NÅGONTING!!!

Men viktigast är ändå att jag känner att Mysan liksom "gått vidare" på riktigt nu. Som jag tror mot ett bra liv. Med både värme och kärlek.

Jag sade adjö, med en liten tår i ögonvrån.
Men Mysan, hon sov bara vidare i ett hyllfack.
Åh, så bra det kändes.

Klart att jag hälsade på hos hennes små bebisar också. Med katthemmets foppatofflor på fötterna och spritade händer. Fina och goa var de, lekfulla men aningen tillbakadragna inför den främmande varelsen.

MÅSTE BE OM URSÄKT FÖR DÅLIGA BILDER.

Jag HADE kameran med mig, den "riktiga" - men glömde den självklart i bilen. Så alla bilder är tagna med lillkameran. (Hoppas förresten att Blogger snabbt återgår till svitvisningen av bilder!)

Så småningom kom jag hem igen. Och möttes av mina egna katter. Av lille Myse inte minst. Tänk, att jag fått honom. Känns som om jag fått det allra bästa av Mysan, när jag nu inte kunde få henne själv.

Gullegoa Myse! Tänk, vad jag har att tacka Mysan för! 

Kort Mysanrapport

Mysan får jag ännu inte träffa, hon är fortfarande i karantän, eftersom hennes små bebisar ska födas där. Men när väl ungarna är födda ska jag tydligen - mot grundregeln - få träffa henne, trots att hon fortfarande är i karantän.

Hon mår bra. Nu väntas födseln vilken dag som helst, hon är väldigt rund om magen, och hon bäddar och donar.
Lilla gumman...

Här ligger hon på min säng, ett par dagar efter sin totalt oväntade återkomst och innan jag lämnade henne på katthemmet. Tänk att det fanns ett antal små "kattvalpar" i den magen - det anade jag inte.

Kan tillägga att det blårandiga påslakanet som skymtar - det har liksom gått hädan. Lille sonen Myse har helt enkelt gosat sönder det! :) Men det var tunt och slitet, så där som favoritgrejer gärna blir. Förresten är han värd nästan hur många påslakan som helst!  

ooops!!!

Både påsk och en hop söckendagar har gått sedan senaste inlägget - men det mesta är sig likt. Fortfarande vinter!!

I morgon åker i alla fall sommardäcken på, sprillans nya däck. Hoppas slippa mer snö i år - ja, bokstavligen i år! Tidigast får den falla januari 2013. Om jag får bestämma alltså - men det får jag väl inte...

Titta på den här bilden - en skojig illustration, tycker jag. Snön på vaxdukens vita partier ligger kvar, men på de mörkare prickarna har den smält.

Jag kan också hälsa från Mysan. Hon är lugn och fin på katthemmet, jättego´, säger de. Hon blir så glad när någon kommer in och gosar med henne. I dag, onsdag, kastreras hon.

När karantänen är slut får jag komma och hälsa på henne, behöver inte komma på ordinarie besökstider. Klart att jag åker dit!

OOPS!!!!!!!!
Precis nu, när jag sitter här och skriver ringer telefonen! Det är Tina på katthemmet!!!
Mysan som skulle kastreras - hon har bebisar i magen!!! Så nu får hon bli kvar där flera månader!

Märkligt - med ett så tydligt löpbeteende som hon visade upp när jag hämtade hit henne.

Nu är det bara att hoppas att allt går bra.

En väldig tur att hon inte hann föda de här ungarna också ute i skogen, som hon gjorde förra året. Fast den gången födde hon ju bl.a. lille Myse, och honom är jag jättetacksam för.

Veterinären visade sig för övrigt vara en gammal bekant till mig, vi har bl.a. jobbat ihop för hundra år sedan. Då var han inte veterinär.

Vi har verkligen någon sorts märklig "förbindelse", den lilla katten och jag. Här en av de sista bilderna jag tog på henne, hon började återigen bli intresserad av omgivningen utomhus. Hon sitter i mitt sovrumsfönster. Gulle-Mysan! När jag nu tittar på bilden så syns det nästan att hon är gravid!

Det ÄR märkligt med den här lilla kattan, jag känner så djupt för och med henne... 

Lyckligt - och sorgligt. Och långt!

Ni minns ju Mysan! Hur hon fångades i grävlingsfällan, bodde ett par veckor hos Sigge Svamphund och matte Helena, men att det inte fungerade. Ni minns nog också hur gärna jag beslöt att låta henne stanna hos oss. Lilla Mysan, så glad jag var för henne. Och ni minns förstås också att hon bara försvann några dagar före jul. Att tiden för kastrering fick avbeställas.
Oh, så ledsen jag var. Det blev inte en så rolig jul.


Eventuellt nya läsare kan gå tillbaks till äldre inlägg under etiketten Mysan.

Naturligtvis efterlyste jag Mysan, på anslagstavlan. Med fotografier. Och som jag ropade, och letade. Sigge Svamphund med matte kom också hit och sökte, ett par dagar före julafton.

Att Mysan inte levde längre, det blev jag mer och mer övertygad om.

Efter ett par veckor dök ju hennes okända son upp helt mirakulöst. Han kändes som en hälsning från Mysan. Fick heta Myse.

Hon har setts

Under vinterns lopp har ett par personer hört av sig och berättat om en skygg katt som försvann till skogs så fort den blev upptäckt.

Kunde av utseendet att döma vara Mysan. Men rapporterna kom från "fel ställen". I rakt motsatt del av tomtområdet än hennes tidigare revir, där bl.a. sonen Myse hållit till. Jag gick förstås ändå till de rapporterade ställena, ropade och letade, men utan resultat.

Förra veckan fick jag ett telefonsamtal: Nu sitter katten hos oss, under ett uthus, och äter mat som vi ställt ut. Det måste vara Mysan!

Jag slängde mig i bilen och var där inom ett par minuter!

Det VAR Mysan! Inte det minsta skygg, inte för mig. Tvärtom. Hon kom själv fram! Till tomtägarens enorma häpnad.

Under mer än tre vintermånader har hon levt ute, levt hemlös, skygg och ensam. Ätit vad hon kommit över. Säkert möss och fågelmat och innan jag hämtade henne hann man se att hon åt en mask. Det var då man ställde ut mat, och det var där jag fann henne.

Ni som följt bloggen kan nog förstå hur jag kände mig när jag tog upp den spinnande katten i famnen! Förvirrad, lycklig, bekymrad - vad skulle jag göra med henne?

Ta henne med hem naturligtvis! Hon var tydligt i löp, men det avbröt jag med p-piller som jag hade kvar sedan i höstas.

Vankelmodet personifierad

Jag har tänkt. Och jag har känt. Studerat Mysan och de övriga katterna. De kände igen varandra, utan dramatik. Jag noterade att även hon och Myse utan tvekan hade en äldre relation. Myses sätt mot mamma Mysan var helt annorlunda än mot de andra katterna. Efter en stunds betänkande och hälsande avspisade Mysan honom. Väs och fräs.

Mysan och Myse har hållit till långt ifrån varandra, tomtområdet är långsträckt och de har valt varsin ände. Överallt är skogen nära.

Mysan mest bara sover och äter. Vilar ut. Och dricker självklart ur vattenkannan som jag åter ställt fram. Spinner och mår gott när jag tar upp henne.
Jag har senaste dagarna övervägt olika alternativ.

- Ett var att omedelbart se till att hon kastrerades, sköta om henne medan operationssåret läkte, ge henne godaste maten, sedan släppa ut henne igen, och hoppas på att hon den här gången vill stanna.
Hon är nämligen en alldeles underbar liten katt, och hon har ett rejält utrymme i mitt hjärta. Är det inte i själva verket så att FEM katter är det optimala?

- Ett annat alternativ var förstås att höra efter med ett katthem - kunde man ta emot henne där.

Men hur skulle jag kunna ha henne hos mig igen under en hel vecka - och sedan lämna bort henne??

Kan säga att jag under några dagar har varit vankelmodet personifierat.

Men nu vet jag.

Tyvärr...

Jag ser hur min kattflock påverkas. Ser att här återigen finns en viss animositet. Ser också att den härrör från Mysan. De andra katterna var den här gången helt beredda att vänligt acceptera henne, även Filip som blev en helt ny katt i och med lille Myses inträde i flocken. Det enda fräs och morr som hördes (utom de från Mysan) kom från Petrus (men att Petrus väser betyder ju i praktiken ingenting alls).

Mysan har behållit avståndet hela veckan. Avvisar alla kontaktförsök. Hon är närmast övertydlig. Hon spinner visserligen när jag tar upp henne men tar inte egen kontakt. Hon håller distans, utom förstås när det vankas typ tonfiskpaté.

Det är lugnt i huset - mina andra katter bryr sig inte om henne, inte ens Myse som gladeligen "överfaller" alla de andra inklusive Kasper.

Jag måste inse - Mysan kommer inte att stanna kvar den här gången heller. Visserligen skulle hon inte ge upphov till fler hemlösa katter i området, men vad är det för liv hon skulle få!! Hon är skygg inför andra människor.

Hon behöver ett hem, men inte det hem jag kan erbjuda henne. Hon behöver vara ensamkatt, men en kattvan hund får gärna finnas. Det visades ju egentligen redan under veckorna hos Sigge Svamphund.

Hon kommer alldeles snart att kräva att få gå ut, det vet jag. Än så länge bara återhämtar hon sig, och är säkert också påverkad av den avbryta-löpning-kur jag gett henne.

Mysan kommer att lämnas till Södertälje Katthem. I morgon. Då har man plats för henne.

Jag hoppas kunna följa hennes vidare öde

Jag ska ge katthemmet en skriftlig redogörelse för Mysans tidigare liv, så långt jag pusslat ihop och kan beskriva det. Ska också berätta hur det hem ska se ut som jag tror passar henne. Jag ska också be att om möjligt få följa hennes fortsatta liv.

Hon är en katt man inte kan glömma. Hon har haft ett tufft liv, riktigt tufft. Hon har ett par små nya ärr på nosen.

Nu ska hon ut på nya äventyr. Karantän. Operation. Tratt. En massa andra katter. Jag tycker det känns sorgligt. Samtidigt som jag inser att det är just det här som är hennes nya, stora möjlighet i livet. Att hitta ett nytt hem, ett där hon verkligen kan trivas, komma helt till sin rätt, känna sig hemma och slå sig till ro.

När jag vill kan jag se henne framför mig, där i den vidriga grävlingsfällan! Och då känns allt som ett ganska förfärligt misslyckande.

Samtidigt som jag är glad över att hon lever! Och tacksam över att hon via katthemmet får en ny chans.

För några dagar sedan hämtade jag hit henne, för tredje gången! Fler blir det inte.

Hon har satt så många avtryck, den här lilla kattan. Inte minst genom lille Myse som ligger här och sover precis invid mig och datorn.

Här ser ni en bild på mor och son - kan säga att det här tillfället var det enda under hela veckan när de låg så här nära varandra. Placerade av mig.

Annars har Mysan mest återvänt till utvalda platser på kontoret.

Kasper ska få visa ett par ytterligare bilder.

Köld, pelargonansning och Myse-rapport

41 graders skillnad mellan ute och inne - nu är det KALLT! Ute alltså. Förresten har temperaturen sjunkit ytterligare sedan bilden togs för någon timme sedan. Till MINUS 21!

Solen sken idag. Då värmde den upp lilla glasrummet till över 20 grader, sånt känns underbart. Äntligen klippte jag ner pelargonerna, och endera dan ska de omplanteras.  De blir nog fina så småningom, trots att de ser så ömkliga ut nu. Som t.ex. de här. Myse hjälpte förstå till. Han, liksom de andra katterna, älskar att ligga i det där lilla rummet.  

Myse är kastrerad nu (han berättar själv här!) På bilden undrar han säkert vad det egentligen är som hänt. Den är tagen dagen efter ingreppet.

På den andra bilden ligger mamma Mysan, åh så jag önskar att hon också var här! Men det är hon ju inte. Jag vill ändå så gärna visa bilden. Jag snubblade över den tidigare i dag.

Fina, fina Mysan. Som ändå gav oss sin fina, fina son! På soffan tillsammans med Filip. Den bilden togs i oktober förra året. Oh, så lika de är på de här bilderna!

Jag visar ett par Mysebilder till (även om jag överlåter de flesta till Kasperian). Han tar så väldigt stor plats, den där lilla. Massor av saker måste flyttas och räddas undan. Gardiner måste fästas upp. Det gäller att inte tappa fattningen när man hör ett rejält brak någonstans ifrån. Än har inget gått sönder...

Men han vilar också, fast i ett gardinlöst fönster. :) Vi älskar honom, ja, inte Petrus förstås, men vi andra. :)

Här kan ni se - Petrus tar längsta möjliga omväg förbi Myse ut ur köket, Myse som faktiskt var på väg att överfalla honom. Vilket han också gjorde. Petrus räddade sig upp på "mathyllan".

Att alla bilder är klickbara vet ni ju förstås. :)

Osannolikt sant

Det här är INTE en bild på Mysan.

Redan efter knappt två dagars bortovaro var jag innerst inne övertygad om att något hemskt hänt henne. Numera är jag mer övertygad än någonsin. Så är det.

Men vem är då den lilla katten på bilden? Fotograferad i "Mysans stol"?
Helt osannolikt så är det Mysans son! Pysen Myse (preliminärt namn). Han finns i mitt hus sedan i går eftermiddag!!!

Det är  sant. Jag fick ett telefonsamtal, och han kördes hem till mig från ett hus vid Mysans gamla tillhåll.  Han klev själv in i bilen. Jag tänkte att om de kom hit med katten så skulle jag kunna övertyga de personer som fortfarande trodde att den här katten var Mysan. Övertyga dem om att den inte var det.

Jag lyckades - men mitt hjärta slog dubbelslag när jag fick se den lilla katten inne i bilen.


Det här var alltså den där lilla kattungen jag skrivit om tidigare, som tagits om hand av en grannfamilj. (En famij där man enbart talar lettiska och ryska.) Nu inser jag att "tagits om hand" nog inte var rätta ordet. Tyvärr.

Han har fått mat då och då och tydligen också växt till sig en del. Men nu visar sig familjen vara bortrest sedan långt före jul och väntas inte återkomma förrän i mitten av januari.

Tufft för en halvårsgammal kattunge.


Nya pusselbitar till Mysans bakgrund
Helt oförmodat fick jag samtidigt veta av ett par förbipasserande att Mysan redan hade ungar när jag fångade henne i grävlingsfällan. Två stycken. (Men så pass tidigt födda att de var avvanda då hon kom till mig och Sigges matte.)

"Sommarmänniskornas" tankar om att Mysan just blivit gravid var alltså totalt fel.

Men en dumpad katt var hon, väldigt skygg, och ingen tog hand om vare sig henne eller hennes ungar. Bara noterade. Hemskt!

Senare levde hon ju ett gott och bra liv i mitt hus, 3½ månad. Och jag blev glad så fort jag såg på henne.

Att en av hennes ungar är Pysen Myse är ställt utom allt tvivel. Allt stämmer, och likheten ser ni på bilderna. Den är slående, men han har mera vita inslag än sin mor. Tyvärr vet jag inget om det andra syskonet, men ska hålla ögon och öron öppna.

Situationen idag upplever jag som sällsam och förunderlig! Det vill jag varken förneka eller ignorera.  

Pysen Myse upplever jag som en hälsning från Mysan.


Ovan vid inomhusliv
Här finns alltså Mysans son, ovan vid att vara inomhus, trodde t.ex. att kattlåda är till för att ligga i och en pläd att kissa på. Men på ett dygn tror jag han lärt sig. Han hittar till matskålen, och dricker vatten ur mina andra djurs gemensamma skål i köket. Kräver alltså ingen vattenkanna.

Han har varit i slagsmål, det syns på hans ena öra som dock håller på att läka. Han har två sår på benen, ett av dem är ganska stort och varar.

Han är oerhört vaksam och på sin vakt. Reagerar på allt, men känns helt trygg och avslappnad när han ligger i mitt knä. Han är oerhört kelig, och tillitsfull.

Riktigt hur tufft han levt förstod jag när jag för ett par timmar sedan försiktigt strök honom lite över pälsen, han låg i mitt knä och sov djupt. Reflexen på den plötsliga och oväntade (!) beröringen var blixtsnabb.

Min högerhand har flera märken nu efter både tänder och klor. Jag blödde naturligtvis en hel del. Hädanefter ska jag först åtminstone småväcka honom med rösten.

Stackars lille katt! Jag tog naturligtvis omedelbart upp den skräckslagna lille i knäet igen, och lugnade honom innan  jag satte på plåster.

Han har mött de andra katterna - det funkar någotsånär när jag är i närheten. Han har slutat fräsa när han ser Kasper, och nu nöjer sig båda med att göra rätt stora lovar kring varandra (mitt lilla hus tillåter dem dock inte att bli så väldigt stora).

Just nu inspekterar Lille Myse (eller vad han nu kommer att få heta) kontoret. Först Kaspers bia som han dock inte parkerade i.

Till skillnad från sin mor håller han hus under skrivbordet, och inte på det. I varje fall än så länge. Den här platsen gjorde jag i ordning åt Petrus för ganska länge sedan, men den ratades av alla. Tills nu.

Maxi (som ju en gång döptes av mig till Maximilian den Store) ligger och sover på kontorssängen. Bryr sig inte.

Det går framåt, även om det nog blir svårare med Herr Pysen Myses acklimatisering än med Mysans.

Ut släpper jag honom inte förrän han är helt trygg och hemma inomhus. Hoppas han inte lyckas smita ut innan dess. Han ska ha ett realt val - återgå till sitt tidigare liv eller frivilligt stanna i ett helt annorlunda. Att någon annan än jag skulle göra anspråk på honom håller jag för otroligt. Han ska kastreras så fort det är praktiskt möjligt.

I morse sov vi tillsammans i min säng i ett par timmar! Lille Myse Pys på min arm...

Fortfarande är jag mest av allt förundrad, när jag ser på den lille och håller honom i famnen.

Slump? Mening?

Lilla gulle underbara Mysan - du må tro att jag tänker på dig väldigt mycket. Jag hoppas du har det riktigt bra, där du nu är. På andra sidan bron.

En god jul, snart ett nytt år - och om en saknad katt

Kasper har i korthet nämnt vår jul, den har förlöpt som vanligt. Men totalt kameralös. Jag har träffat släkt och en del vänner. Både här hemma som värdinna och borta som gäst. Det har känts varmt och gott.

Blogginspiration saknas totalt just nu, men jag ska försöka hitta den igen efter nyår.

Ibland är man inte riktigt på topp. Man är faktiskt tvärtom.

Vid julfika i förrgår hos gamla vänner tillika grann-grannar berättade de att deras katt för ett par veckor sedan togs av en räv. De såg spåren strax efter. En dryg kilometer från mitt hus. Det var snö.

De berättade också att lo, dvs spår av lodjur, siktats längre bort, lite närmare Gnesta.
Ingen i området har sett Mysan, såvitt jag förstår. Man har bara noterat mitt anslag och min efterlysning.


Jag kommer att flytta från mittt hus till lägenhet inom inte alltför många år.
Petrus har aldrig i hela sitt långa liv kommit nära någon annan person än mig. En enda gång har ett barnbarn lyckats klappa honom! För många år sedan. Och han skulle aldrig, aldrig kunna finna sig i att bo i lägenhet. Han börjar bli en gammal katt, och jag kommer inte att utsätta honom för någon förändring i sin tillvaro. Så är det bara.

Filip och Maxi kan inte heller bo i lägenhet. Däremot kan de säkert utan större svårighet knyta an till någon annan person som bor i det här huset, och de är absoluta garanter för ett musfritt hem. Så jag hoppas att de båda två kommer att kunna leva ett fortsatt fritt liv i den omgivning de är vana vid. Antingen med husets nya ägare eller med fastboende grannen. Just nu är de gärna inne många timmar varje dygn även om de inte direkt kräver det. Men det är trivsamt, och jag är så oerhört tacksam att jag har dem. Vi är ett team...

Mysan, den lilla mycket speciella katten, var ung och den som skulle kunna följa med mig och Kasper till ett annat boende. Till skillnad från de andra katterna älskade hon att utforska hemmets alla vrår och möjligheter. Var oftast helt tillfreds med att sitta i ett fönster och titta ut på det som rörde sig. Ofta nekade hon att överhuvudtaget gå ut.


Jag blev helt enkelt kär i den där lilla katten, ögonblickligen, när jag såg henne i den där förfärliga grävlingsfällan. Och så var det ju hennes förtroendefulla tillit. Jag vet att Sigges matte Helena noterade hur svårt jag hade att skiljas från Mysan när jag lämnade över henne, trots att jag bara känt henne några få timmar.  Helena märkte förstås också hur fantastiskt gärna jag sedan omedelbart for och hämtade tillbaks henne!

Säkert kan någon tänka "bara en katt" och dessutom "efter bara några få månader..."

Jag kan förstå det, men förstår också att vederbörande då aldrig själv riktigt knutit an till en fyrbent varelse. Jag har varit med om det förr, och det är en alldeles speciell upplevelse.

Jag tänker inte gräva ner mig, men jag vill inte heller förneka den känsla av saknad och sorg som jag känner. Den kommer att klinga av, och Mysan blir ett vemodigt men vackert och fint minne. Så är det ju. Hon får sällskap av Klara, Jocke, Lufus, Luffa, Leo, Skrotis och många, många fler. Om Lufus och Skrotis kanske jag berättar mer, så småningom. Om Klara berättar jag på min hemsida.


Jag vet inte om jag inbillar mig, men jag har absolut en känsla av att framförallt Maxi och Filip håller sig ovanligt nära mig just nu. De har t.ex. definitivt återtagit sina platser i min säng. Tillsammans och utan antydan till fräs och väs (som ibland förekom tidigare när de liksom konkurrerade). De vill också väldigt gärna ligga i mitt knä.

Kasper - han är förstås också nära mig, och gör sig då och då nos-påmind. Men det gör han ju alltid. Bästaste lille vännen...


Jag minns när jag för åtta år sedan satt på ett golv, och runt mig fanns massor av kattungar. På klätterställningar, dynor, hyllor och golv. Platsen var Södertälje katthem.

Efter en stund kom en liten svart kattunge fram, tittade på mig, nosade på mina fötter och klev upp i mitt knä. Det var Filip. Han hade valt sig en matte.

När han småningom skulle placeras i min kattbur letade vi förstås efter honom bland alla kattungar, minst ett 20-tal. Han fångades in - men något kändes ändå fel. Och då upptäckte jag ännu en svart kattunge, med en nästan exakt likadan liten vit fläck under hakan. DET var Filip! Båda fick följa med hem, inte kunde jag välja bort den  som redan satt i buren! Jag skrev om det här på min dåvarande hemsida. (Vid senaste flytten gjorde jag om Katthörnan till en pdf-fil.)


Som ni förstår förväntar jag mig inte längre att Mysan ska komma tillbaks hem. Klart att jag spanar, och jag nästan "ser" henne komma fram från mellanstationen under låga granen där hon låg och väntade på att jag skulle öppna dörren och locka på henne.

Jag har t.o.m. sett lite mer än så, och det övertygar mig än mer om att hon inte längre är i livet.

Vet ni - jag tycker det känns som en stor, stor gåva att ha förmåga att verkligen kunna både älska och sörja en fyrbent vän.

Jag känner personer som vägrar skaffa sig ett nytt husdjur - oftast en hund men ibland också en katt -  för att de inte än en gång vill gå igenom den smärta det innebär att mista en älskad varelse. Oh, så mycket de går miste om.


Livet innebär både sorg och glädje. Att få kärlek och att ge. Även att mista. Det gäller djur, och det gäller människor.

Sammanfattning - tyvärr utan goda nyheter

I dag blir det likadana inlägg både i Kasperian och Dagsländor. En sammanfattande redogörelse.

Inget spår efter Mysan vid "fällanhuset". Jag tror dessvärre att det som Sigge markerade var grannkatten. (Kasper har berättat.)

Moussen på "möjliga stället" är fortfarande kvar på fatet, men två långbenta spindlar har hittat det och bespetsar sig på en God Jul. De får behålla sitt fynd, maten räcker nog åt en del släktingar också.

Ingen har reagerat med positivt besked på min efterlysning (se Kaspers sida, om du läser det här hos mig).

Efterlysning via nätet eller polisen eller liknande är meningslöst. Området är ju ett fritidshusområde (men med ett 20-tal fastboende). Det ligger helt utslängt i skogen.

Att Mysan i snö skulle ha vandrat iväg många kilometer utan mål är helt uteslutet.

Sigges matte såg kattspår in under huset vi kallar "möjliga stället". Men inga spår ut.

Mysan har vid ett tidigare tillfälle skadat sin tass och en klo, men det läkte fint. Hon har vid ett annat tillfälle haltat lite, men det gick över till dagen efter. En justerad Mysan kan ha råkat ut för räv.

Bara att inse.

Hoppet är det sista som överger mig, men jag är tvungen att vara realist också.

Jag har hela tiden låtit mig ledas av "magkänsla" när det gäller Mysan, och det har fungerat väldigt, väldigt bra. Även om jag ofta gjort precis tvärtemot vad en eventuell "regelbok" skulle sagt. Men min magkänsla just nu - den tycker jag inte om.

Jag vet att Mysan - om hon lever -  vet precis var hon hör hemma. Dvs hos mig. Hon hittar i området. Om hon är skadad ligger hon och trycker någonstans, där inte ens Sigge hittade henne.

Återhämtar hon sig så kommer hon hem. Annars - ja annars kommer hon helt enkelt inte tillbaks. Bara att inse. Det scenariot blir troligare för varje dag.

Jag är väldigt ledsen. Allt som varit kring den här lilla katten berör mig så djupt. Och inte bara mig, det märker jag ju.

Men nu skriver jag inte mer om Mysans försvinnande. Såvida hon inte kommer hem, för då berättar jag det med en gång, på både min och Kaspers blogg.


Det är jul, jag får besök av barn och barnbarn och till och med ett litet nyfött barnbarnsbarn.

Jag ska nu, sent omsider, ägna mig åt att förbereda julkalaset. Glädja mig åt mina andra fyrbenta. I dag ligger Filip på mitt duntäcke, han har återtagit sin plats där. Den han tidigare överlåtit helt till Mysan. Utom en stund på morgonen.

Lilla Mysan, så jag önskar att du vore här!!! Jag har talat med Animalen idag, men väntar med avbeställning av tiden för kastrering till efter jul, det ska fungera.)

Nu ska jag göra upp en slutlig inköpslista, ge mig iväg och handla och sedan börja laga mat. Jansson, ungsbaka skinkan, göra gratänger, rödbetssallad, linslimpa för vegetarianer osv. Men köttbullar tar en dotter med sig.

Och så ska jag städa av lite!

Blir inte lika flitigt uppdaterat här närmaste dagarna (såvida inte Mysan dyker upp förstås. Läser du det här hos Kasper kan du titta på Mysan-bilder hos mig).

Jag och Kasper och hans åtminstone tre katter önskar er alla en God Jul!

Och så vill vi innerligt tacka för allt engagemang, alla kommentarer, tröst och uppmuntran.

Och naturligtvis - ett speciellt tack till Sigge och hans matte som till och med kom hit och hjälpte oss leta. Tänk, att via blogg ha fått såna vänner!

Tyvärr, inget nytt om Mysan

Mer kan du läsa hos Kasper. Jag är så orolig för den där lilla katten  Och jag undrar så vad som hänt henne.
Men som sagt, läs hos Kasper.

Nu måste jag ta itu med den vanliga vardagen, det är ju nästan jul. Och jag har en hel del förberedelser som måste göras. Allt har liksom stått stilla här några dagar.

Väntar på i morgon

Jag vet att fler läser än de som kommenterar - därför vill jag berätta att jag fortfarande inte sett minsta spår av Mysan.

I morgon förmiddag, onsdag, kommer Sigge Svamphund med matte Helena hit. Sigge har en fantastisk nos och är fenomenal på att hitta det mesta.

Jag är så oerhört tacksam för att de erbjöd sig att komma och hjälpa mig leta. Vi bor ju inte direkt nästgårds.

Det står mycket mer på Kaspers blogg!

Tack alla. för förståelse, stöd och tröst!

Ingen Mysan ännu

Jag går ut och letar igen nu. Om och när Mysan kommer hem så ska jag berätta det här. Åå en gång!
Tack för att ni tänker gott och bryr er!

Lilla Mysan - var är du?

Den lilla katten Mysan - hon har smugit sig in i mitt hjärta. En alldeles speciell katt, präglad av erfarenheter jag inte känner till. Men med en stor, stor integritet. Hon vill finnas bredvid, mer än med. Men alltmera med.

Under de  tre och en halv månader vi levt tillsammans har hon alltså närmat sig mer och mer.  Hon spinner när man gullar med henne.  Ligger kvar i knät hur länge som helst när man tar upp henne, men hon hoppar inte upp själv.  Tillbringar sina nätter i min säng, vid fotändan. Störs inte av att Maxi och ibland även Filip också hoppar upp, på morgonen (jag släpper in dem tidigt innan jag återgår till sängvärmen). Tre katter i sängen - fantastiskt!

Mysan kommer in när man ropar på henne. Kanske inte första gången, men tredje, fjärde... Hon talar om när hon vill ut, men vid ruskväder vänder hon redan i dörröppningen. Hon är en nästan-innekatt! Åtminstone så här års.

Hon bor här hos mig, Kasper och de andra katterna. Hon har fått ett hem. Det vet hon. Hon har blivit "mattes katt"!

Men nu? Var är hon? Så här länge har hon aldrig varit borta. Hon kommer inte, trots det eländiga väder vi haft, med både regn och snöglopp. Blötsnö, äcklig för små kattassar. Nu över decimetern. (Men de övriga katterna ränner ut och in, bara lite mera "in" än vanligt.)

Mysan envisades alldeles förfärligt söndag eftermiddag med att vilja gå ut. Ett par gånger vände hon i dörröppningen. men hon gav inte upp. Jamade högt och ljudligt och befallande När jag tredje gången öppnade dörren gick hon verkligen ut. Kröp in under förstubron. Har hon upplevt snö tidigare i sitt säkert mycket unga liv? Det vet jag ju inte.

Jag försökte locka fram och in henne redan efter en kvart. På den vägen är det fortfarande, ett och ett halvt dygn senare.

Jag är orolig. Jag är ledsen. Gråter lite ibland. Den här lilla katten som haft det så svårt tidigare - vad har väl hänt nu??

Jag har gått omkring på närmaste vägarna och ropat på henne. Går ut på förstubron och lockar stup i kvarten - bokstavligen. De andra katterna är alla inne, ogillar det här vädret på det högsta. Till och med Petrus som visserligen varit ute störrre delen av dagen, men kommit in emellanåt för att värma sig.

Men Mysan??? Denna lilla speciella, underbara katt? Var är hon? Borde jag ha vägrat släppa ut henne? Ja, det tycker jag nu!

Jag blir alltmer övertygad om att något förfärligt hänt. Oh, så jag önskar att jag har fel! Jag fortsätter att kolla och ropa, ofta, ofta. Det kommer jag säkert att göra i ännu många dagar. Om hon inte plötsligt dyker upp. Jag hoppas, hoppas, men vågar inte längre riktigt tro på det.

Några fastboende grannar i närheten har jag ju inte! Tror inte hon är instängd någonstans.

Om hon kommer hem igen - kommer jag att våga släppa ut henne?

Ett och ett halvt dygn är inte speciellt lång tid för en katt att vara borta. Jag vet det. Men det är det för Mysan, under rådande omständigheter.

Nu tänker jag lägga upp en del bilder på henne. Bilder som bl.a. visar hur hon deltar i mitt "kontorsarbete", bilder som visar hur väl hon funnit sig tillrätta.  Klicka på dem! Känns fruktansvärt svårt, det här!

Snälla, tänk goda tankar och hjälp mig hoppas på att lilla Mysan trots allt kommer hem igen!! Att det inte hänt henne något förfärligt! Våran Mysa!
(Om någon undrar - hon löper inte, fick sina p-piller enligt schema, i fredags. Och om 10 dagar ska hon ju kastreras - om hon fortfarande lever och kommit hem.)

Kollade just, fortfarande ingen Mysan. Annat än på bilderna. Blir nog inte mycket sömn i natt.

Nu ska jag gå ut i omgivningen och ropa och lyssna.