fredag 29 juli 2011

Sommar mot mognad

Vid vägen står en häggmispel. I våras var den en vit, blommande sky. Nu är den ett kärt tillhåll för framförallt koltrastarna - som jag inte kommer närmare än så här. (Ville gärna ha de klickbara bilderna bredvid varandra, men får inte till det... )


I skogen blåbär, kantareller och lingon på gång, nedanför tomten förvildade både hallon, svarta och röda vinbär - vem behöver en egen trädgård... :)  Även häggmistelns bär vore till för mig om jag ville, men jag överlåter dem till koltrastarna.


I "glasrummet" trivs tomaterna.
De flesta körsbärstomaterna ser ännu ut så här.


Men första lite större tomaten är ätmogen om bara ett par dagar.
Och sen kan jag frossa.


Agapanthusen har glatt mig länge, med sina åtta stänglar.
Nu är två av dem överblommade, men fortfarande blir jag glad
när jag kommer ut på altanen.



Pelargonerna far illa av störtregn - och här har störtregnat - men den här bilden togs för ett par dagar sedan.  Igår eftermiddag dråsade det ner 40 mm!!!



Kasper nämnde översvämning i "glasrummet" - och det stämmer.
40 mm regn på ett par timmar, regn som slår direkt från söder, det tränger in nere vid golvet. Inflödet KAN minskas väsentligt, nästan helt, men då gäller det att "plugga in" t.ex. tunn plast på strategiska ställen. Något jag gör på hösten, innan glasdörrarna/glasväggen stängs fram till nästa vår.

Den här gången mätte jag det vatten jag svabbade upp, innan det i omgångar hälldes bort. 16 liter!

Dessa 16 liter täckte ca 2/3 av golvet i det lilla rummet - jag vadade!! I stövlar. Bilden är ett par år gammal.

Som vanligt vid skyfall bildades en smärre sjö alldeles vid sidan av förstubron.
Också som vanligt berättar Kasper ofta lite mer om vår gemensamma vardag.
T.ex. om utflykter och sånt.

tisdag 26 juli 2011

Fler tankar kring terrordåden i Norge

Det här är svaret på en kommentar till mitt förra blogginlägg, om de fruktansvärda dåden i Norge. Sprängningen av regeringens lokaler i Oslo och de som befann sig där, samt mördandet av ett 70-tal ungdomar på sommarläger, medlemmar i en socialdemokratiskt ungdomsorganisation. En enskild människas verk. ”… Är det arv och/eller miljö i andra generationen? Jag försöker förstå, men det är svårt.”  Skriver Lena. Och Lena har fått även mig att tänka och försöka förstå.


Något saknas
Arv och/eller miljö, jag tror inte att någotdera är den enda ”orsaken”, inte ensamt, eller ens tillsammans. Världen är full av exempel på hur personer som vuxit upp under på alla sätt vidriga förhållanden blivit fantastiska människor.

Jag provar i stället att dra ifrån egenskaper, och då får jag ihop det bättre. Samtidigt som resultatet blir än mer skrämmande, t.ex. att jag inte tror att denna person någonsin bör släppas fri i samhället.

Jag kan tänka mig att han är ”intelligent” i betydelsen att han har ett högt IQ.  Han har stor förmåga att tänka logiskt och målmedvetet, att planera, manipulera där det behövs, dvs verkligen se till att hans intentioner ges möjlighet till förverkligande.   

Däremot saknas den där spärren mellan en utstuderat förfärlig och otäck tanke (vi har nog alla tänkt någon sådan en eller annan gång…) och dess praktiska utförande.  Det saknas det som enligt min mening gör oss till hela människor, mänskliga människor, och inte potentiella monster. I det här fallet ett verkligt monster.

Det saknas ”hjärtekrafter”, jag hittar inget bättre samlingsord. Det saknas empatisk förmåga. Förmåga att inte bara tänka utan också känna sig in i andra människors tankar och känslor – och därmed möjligheten att uppleva företeelser ur något annat perspektiv än sitt eget.

Det allra farligaste
Uteslutande ”intelligens” parad med ”handlingskraft” är nog det farligaste som finns.

Till tomrummet som ”hjärtlösheten” skapar, dit hittar ondskan. Är det kanske inte just det vi ser exempel på här?
Där vi andra ser en ond människa, en galning osv, där ser vederbörande sig själv som rationell och duglig, som en ytterligt klok och genomskådande person. En kämpe, en "riddare", ibland beredd att offra även sig själv om det behövs, för det han tror på. I förhoppning om en ”helgongloria” kanske?

Hjärtekrafter kan inte hjärntvättas fram.  Det tror inte jag. Det är därför jag menar att denna person, Anders Behring Breivik, alltid kommer att vara farligt kapabel till nya hemskheter.

Jag tror att precis all fundamentalism, all extremism är farlig genom att den lockar till sig extrempersonligheter. Alla blir inte våldsverkare, än mindre massmördare.  Men de kan trigga andra som faktiskt blir det.

Något som både Fremskrittspartiet och Sverigedemokraterna förståeligt men sorgligt nog inte vill förstå.

Inte bara "efter"
Arv och/eller miljö? I min föreställningsvärld finns ju inte bara ett efter utan även ett före. Före födelsen in i detta livet. Vi har så att säga vårt eget ”arv”, och det är det fundamentala, plus det genetiska arvet från våra föräldrar. Av de föräldrar vi faktiskt själva valt?

Tänker man så, så har Anders Behring Breivik något mycket svårt som väntar. Något mycket värre och svårare än den påföljd en norsk domstol kommer att utdöma.  Vissa talar om ett evigt brinnande helvete. Jag för min del tänker konfrontation, konfrontation och upplevande av konsekvenserna för de personer han drabbat (också en form av helvete) och ett nästa liv som jag varken kan eller vill spekulera om.

Som sagt – detta är några av mina tankar med anledning av en kommentar till detta mitt blogginlägg. Jag är uppfylld av sorg och förtvivlan över vad som kunnat ske.
Jag har följt NRK:s sändningar, och jag inte bara sörjer med det norska folket, jag är också uppfylld av den största respekt över hur de och deras företrädare hanterar situationen.  

Upptäcker just att medan jag sitter här och skriver och efter bästa förmåga analyserar så rinner tårarna.

"Gräv där du står..."
Jag inser att terrordåd och övervåld sker dagligen, i hela världen.
Jag vet att människor svälter ihjäl på grund av styrande fundamentalisters föreställningar och nekande att ta emot omvärldens hjälp. Fruktansvärt. Tårarna rinner, även när jag ser sådana bilder.

Jag försöker ge visst bidrag till olika hjälpprojekt.

Ändå är det ju så, att för att kunna överleva och verka i våra dagliga liv så kan vi inte ständigt bära allas lidande i vårt fulla medvetande. Då skulle vi gå under.

Vi måste ”gräva där vi står”, som det ju heter. 
Norge är vårt syster- och broderland, vi lever med en sammanflätad historia, vi rör oss över gränserna, och vi förstår varandras språk. Många av oss (jag också) har norska kontakter och vänner. (Önskar för övrigt att SVT skulle sluta översätta alla inslag på norska. Vi som lyssnade direkt på NRK förstod utmärkt väl vad som sades. Till exempel.)


Lena – som du ser fick du mig att både tänka och skriva mer än vad som platsar i ett kommentarsfält.  Och ändå – så mycket, mycket mer som just nu far genom både min hjärna och mitt hjärta!


Jag lovar alla att nästa inlägg ska bli lite mer ”vanligt”.

lördag 23 juli 2011

Plötsligt kom det så nära

När ord inte räcker till - men mina tankar går till händelserna i Norge.
Plötsligt kom allt så nära, allt det som sker i världen.

Norge, Sverige, Bali, USA, Irak...


Det mörknar på vår jord.


Jag kramar om lille Kasper och säger "Du kan bara inte ana, vad människor kan göra mot varandra...  och det kan du vara tacksam för. Det är bättre att vara rädd för åska än att vara rädd för människan."

Men det finns ljus i mörker. Hoppas jag. Många goda krafter.

Sådana som också kommer till tals i Norge i dag.

Skillnaden mellan ljus och mörker blir tydlig.

Samtidigt som jag vet att mellanzonen är både stor och farlig.

Vi måste bry oss! Måste välja sida. I vardagen.



 

Erik Lindorm skrev:

Allt strängare stiger bruset:
du är icke ensam i huset,
som du tycks mena.
Du är icke ensam i tiden,
du kan icke köpa friden
för dig allena.
.







måndag 18 juli 2011

Något att lyssna på

Om ni inte redan gjort det - så gör det nu. Lyssna!  Tack SVT!
Skulle skriva nåt mer, men klockan hann bli alldeles för mycket.  Och jag hann bli alldeles för trött.
Så godnatt!
.

söndag 17 juli 2011

I alla fall ett livstecken

Bättre sent än aldrig - "alla" har väl vid det här laget för länge sedan läst "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann", men jag har gjort det först nu. Så det nöjet har jag inte längre kvar - synd, för skojigt hade jag! Tydligen gillar jag sån där både absurd och lätt makaber humor.

Annars är faktiskt inte allt så skojigt just nu. Men det ger sig nog.

Borde jag förresten inte bringa lite ordning i min skrivbordsoreda? Jo, det borde jag!!!


Tror ni jag har gjort det? Nej, det har jag inte...  Ser förresten minst lika rörigt ut på andra sidan datorn! Och på bordet framför andra fönstret...  

Men jag ska väl ha nåt att göra i morgon också. Eller inte... ;) Ska nog hitta på något roligare än att städa!
.



onsdag 13 juli 2011

Tomt och innehållslöst...

... nåja, allt är relativt, heter det ju. Är förmodligen också sant. Även om "bloggsektorn" i mitt huvud just nu känns väldigt tom, så är inte min mailbox det.

- Vad sägs t.ex. om vetskapen att USA inte bara ägnar sig åt urskillningslöst dödande i Libyen utan även planerar en markinvasion inom högst 2 månader?

- Usama bin Laden är inte alls död.

- Miljontals människor i Tripoli demonstrerar till stöd för sin älskade Kadaffi.

- Ganska säkert beror de senaste jordbävningarna i Japan på amerikanska regelrätta angrepp via vapensystemet Haarp (som iofs nog är en rätt obehaglig företeelse).

- Med mera, med mera (Dan Brown, släng dig i väggen...!) Ni anar t.ex. inte vilket oerhört inflytande Illuminate har idag (trots vad som skrivs i Wikipedia)! Även i Sverige. Och vad de planerar!

Nej - nu ska jag ge mig ut i sommaren i stället för att kika i min ibland märkliga inbox.

Fast - en tur ut på tomten berättar att rådjuren i brist på fler rosenknoppar och penséer och blåklockor m.m. bestämt sig för att även bita toppen av toppklockorna!

Toppklockorna var mitt näst sista hopp - borstnejlikorna mitt allra sista. Och dom är hittills orörda. Men det är nog bara en tidsfråga.

Men strunt samma - än blommar schersminbuskarna! :) Och solen skiner av och till. Luften är precis lagom sval eller varm, hur man nu vill se det.

(Kan också säga att Kaspers blogg för närvarande är lite mer ujppdaterad än min.)

Men nu väntar alltså sommaren utanför fönstret.
.

onsdag 6 juli 2011

Bra att veta :)

Dagens lärdom - ska du plocka pepparmynta och en eller annan nässla råkat hamna bland myntan så ska du inte ta ett rejält tag om nässlan, i tro att den är en mynta!

Det är den inte!

Det har den hållit på att tala om för mig i åtskilliga timmar.
Helt onödigt, jag fattade omedelbart skillnaden.
 (Det är inte jag som tagit bilden, den är lånad, som det ju heter.)


Jag fortsätter att låna. Text nu. Ur "Örtagubbens 25 underbara läkeörter". Från 1962.
Brännässlan är allmänt utbredd över hela landet. Den är välkänd för sin egenskap att bränna vid vidrörandet. Den besitter denna egenskap för att beskydda sig mot utrotning. Med sina många goda egenskaper, som den begåvats med, skulle den eljest löpa fara att på kort tid bli fullständigt utrotad av de växtätande djuren.
Och så följer en uppräkning av alla goda egenskaper - nässlan är t.ex. rik på järn, verkar blodrenande,  uppfriskande på kroppens alla organ, har använts mot njur- och blåslidande, stenbildningar etc. Dessutom har växten blodstillande verkan vid lungblödning (!), näsblod, hämorrojdblödning, mag- och tarmsäcksblödningar.

Skriver alltså Örtagubben. Nog för att jag gillar alternativ, men det vete katten om jag skulle våga lita till nässlan vid blödande lungor och mage...!

Men bortsett från det extrema så är det en trevlig bok, och gammal kunskap om medicinalväxter ska sannerligen inte föraktas. I själva verket är det ju den som ligger till grund för skolmedicinen.

Skolmedicinen som av någon anledning hävdar att syntetiskt framställda efterhärmningar är oändligt mycket bättre en de naturliga förebilderna.

Jag googlade och upptäckte att boken fortfarande finns att köpa. :) För nästan inga pengar alls!

(Och så har jag och Kasper plockat kantareller.)

söndag 3 juli 2011

Skator - njae...

När jag far bort över ett par nätter ser jag till att det finns gott om mat utomhus, för katterna. Och vatten. Jag vet att fler än mina egna brukar hitta maten, så jag är helt inställd på att under tre-fyra dagar föda hela traktens katter.

Här är Petrus vid katternas normala matskål. då den är fylld brukar den räcka i tre-fyra dagar - de hittar ju födan även ute i "det vilda".

Den här skålen rymmer alltså MASSOR, då den är fylld. En rågad skål fick sin plats på farstubron, lätt dold, i en hylla. En annan lika stor på altanen, i en hörna under ett bord. En tredje också på altanen, rejält dold (men visad för katterna) bakom en kruka under en stol.

Vid hemkomsten var skålen på farstubron nästan halvfylld. På altanen däremot var båda tomma. Minutiöst tomma, mina katter lämnar ALLTID de minsta bitarna kvar. Alltid.

Kanske fler katter hittat hit, men framförallt skatorna! Fågelskit lite överallt. På altanräcket, borden och stolarna. Och förstås på golvet.

Storstädning. Rent och snygg igen. Då.

Inte nu.

Dom rackarna återkommer med jämna och ojämna mellanrum. Kollar läget och rentav KRÄVER mer mat!

Dom får ingen!.