Det här är INTE en bild på Mysan.
Redan efter knappt två dagars bortovaro var jag innerst inne övertygad om att något hemskt hänt henne. Numera är jag mer övertygad än någonsin. Så är det.
Men vem är då den lilla katten på bilden? Fotograferad i "Mysans stol"?
Helt osannolikt så är det Mysans son! Pysen Myse (preliminärt namn). Han finns i mitt hus sedan i går eftermiddag!!!
Det är sant. Jag fick ett telefonsamtal, och han kördes hem till mig från ett hus vid Mysans gamla tillhåll. Han klev själv in i bilen. Jag tänkte att om de kom hit med katten så skulle jag kunna övertyga de personer som fortfarande trodde att den här katten var Mysan. Övertyga dem om att den inte var det.
Jag lyckades - men mitt hjärta slog dubbelslag när jag fick se den lilla katten inne i bilen.
Det här var alltså den där lilla kattungen jag skrivit om tidigare, som tagits om hand av en grannfamilj. (En famij där man enbart talar lettiska och ryska.) Nu inser jag att "tagits om hand" nog inte var rätta ordet. Tyvärr.
Han har fått mat då och då och tydligen också växt till sig en del. Men nu visar sig familjen vara bortrest sedan långt före jul och väntas inte återkomma förrän i mitten av januari.
Tufft för en halvårsgammal kattunge.
Nya pusselbitar till Mysans bakgrund
Helt oförmodat fick jag samtidigt veta av ett par förbipasserande att Mysan redan hade ungar när jag fångade henne i grävlingsfällan. Två stycken. (Men så pass tidigt födda att de var avvanda då hon kom till mig och Sigges matte.)
"Sommarmänniskornas" tankar om att Mysan just blivit gravid var alltså totalt fel.
Men en dumpad katt var hon, väldigt skygg, och ingen tog hand om vare sig henne eller hennes ungar. Bara noterade. Hemskt!
Senare levde hon ju ett gott och bra liv i mitt hus, 3½ månad. Och jag blev glad så fort jag såg på henne.
Att en av hennes ungar är Pysen Myse är ställt utom allt tvivel. Allt stämmer, och likheten ser ni på bilderna. Den är slående, men han har mera vita inslag än sin mor. Tyvärr vet jag inget om det andra syskonet, men ska hålla ögon och öron öppna.
Situationen idag upplever jag som sällsam och förunderlig! Det vill jag varken förneka eller ignorera.
Pysen Myse upplever jag som en hälsning från Mysan.
Ovan vid inomhusliv
Här finns alltså Mysans son, ovan vid att vara inomhus, trodde t.ex. att kattlåda är till för att ligga i och en pläd att kissa på. Men på ett dygn tror jag han lärt sig. Han hittar till matskålen, och dricker vatten ur mina andra djurs gemensamma skål i köket. Kräver alltså ingen vattenkanna.
Han har varit i slagsmål, det syns på hans ena öra som dock håller på att läka. Han har två sår på benen, ett av dem är ganska stort och varar.
Han är oerhört vaksam och på sin vakt. Reagerar på allt, men känns helt trygg och avslappnad när han ligger i mitt knä. Han är oerhört kelig, och tillitsfull.
Riktigt hur tufft han levt förstod jag när jag för ett par timmar sedan försiktigt strök honom lite över pälsen, han låg i mitt knä och sov djupt. Reflexen på den plötsliga och oväntade (!) beröringen var blixtsnabb.
Min högerhand har flera märken nu efter både tänder och klor. Jag blödde naturligtvis en hel del. Hädanefter ska jag först åtminstone småväcka honom med rösten.
Stackars lille katt! Jag tog naturligtvis omedelbart upp den skräckslagna lille i knäet igen, och lugnade honom innan jag satte på plåster.
Han har mött de andra katterna - det funkar någotsånär när jag är i närheten. Han har slutat fräsa när han ser Kasper, och nu nöjer sig båda med att göra rätt stora lovar kring varandra (mitt lilla hus tillåter dem dock inte att bli så väldigt stora).
Just nu inspekterar Lille Myse (eller vad han nu kommer att få heta) kontoret. Först Kaspers bia som han dock inte parkerade i.
Till skillnad från sin mor håller han hus under skrivbordet, och inte på det. I varje fall än så länge. Den här platsen gjorde jag i ordning åt Petrus för ganska länge sedan, men den ratades av alla. Tills nu.
Maxi (som ju en gång döptes av mig till Maximilian den Store) ligger och sover på kontorssängen. Bryr sig inte.
Det går framåt, även om det nog blir svårare med Herr Pysen Myses acklimatisering än med Mysans.
Ut släpper jag honom inte förrän han är helt trygg och hemma inomhus. Hoppas han inte lyckas smita ut innan dess. Han ska ha ett realt val - återgå till sitt tidigare liv eller frivilligt stanna i ett helt annorlunda. Att någon annan än jag skulle göra anspråk på honom håller jag för otroligt. Han ska kastreras så fort det är praktiskt möjligt.
I morse sov vi tillsammans i min säng i ett par timmar! Lille Myse Pys på min arm...
Fortfarande är jag mest av allt förundrad, när jag ser på den lille och håller honom i famnen.
Slump? Mening?
Lilla gulle underbara Mysan - du må tro att jag tänker på dig väldigt mycket. Jag hoppas du har det riktigt bra, där du nu är. På andra sidan bron.
Lite läskigt lika må jag säga !
SvaraRaderaHoppas han förstår att han får ett bättre liv om han stannar.....
Underbart! Tankepusslet runt Mysan klarnar. Njut av av Myse! Han är yngre och har inte så många livsminnen.
SvaraRaderaSå roligt! Pysen hjälper dig att komma över Mysas olycksaliga öde och själv har han ju hamnat i himmelriket:-) Hoppas att han fattar det och blir din för evigt.
SvaraRaderaFörst fick jag tårar i ögonen när jag läste din kommentar. Tänkte naturligtvis att kanske, kanske... Sedan ilsketårar när du skriver folk sett o noterat Mysan o ungar men inget gjort!
SvaraRaderaOch så förundran... "Någon" ser din sorg efter Mysan och skickar denne lille kille!
Han verkar ju ha ärvt en hel del av sin mors temperament, så det är klart lovande;D
Du får ändra kastrationsbeställningen hos Animalen helt enkelt!
Underbart!
Så underbart fantastiskt och osannolikt! Sådant händer bara inte. Ett under har skett, och du har fått lite tröst. Myse-pysen kommer att finna sig tillrätta. Håll honom inne länge, säger en som inte orkar med denna ständiga oro för katter;-)
SvaraRaderaLycka till! Och pussa den lille från mig.
Tänk vad livet kan bjuda på överraskningar, från den ena sorgen till den andra glädjen. Förstår att saknaden efter Mysan finns kvar och är tung men tänk vilket fint minne hon lämnat i sin son. Stackars kisse som haft en hård start men tur att han fått en ny chans hos dig! Hoppas att allt ska gå bra och ni ska trivas ihop hela flocken, tur att han ändå är såpass ung och formbar och förhoppningsvis sitter inte ärren av tufft ensamliv så djupt rotade som hos Mysan. Stor kram till er hela högen!
SvaraRaderaWille och Hectors matte - jag tycker i stället att likheten är rätt underbar. :)
SvaraRaderaOch vet du, jag tror att han kommer att stanna. Men han måste få vänja sig vid allt nytt. Det tar lite tid, men han är på väg!
Lena - ja, nya pusselbitar förändrar hela bilden. Mitt i saknaden är jag väldigt glad för det här lilla nya livet.
Det blir säkert bra, det här!
Skogsfrun - för evigt och för evigt... ;) Men vem vet.
Jag ser absolut en mening med det här. Pysen Myse är osäker och vaksam, men redan mindre i dag än i går.
Eva - din reaktion är ungefär som min. Kan säga att jag hade välldigt svårt att hålla tungan någotsånär i styr när vederbörande berättade om Mysans kattungar!!! Hon inte ens svarade på mitt "Hjälp-anslag" i somras!
Men nu är det som det är. Och jag är oerhört tacksam mot "någon".
Mysans kastration skulle ju skett i mellandagarna, och jag ska ta förnyad kontakt med Animalen när Myse blivit lite äldre. Om ett par månader eller så, tror jag blir lagom.
Och visst - UNDERBART är ordet!
Margus - precis som du skriver, så känner jag det! Sånt här händer bara inte!! Och ändå - det GÖR det ju. Mirakel finns!
Jag har fått stor tröst, och en uppgift av Mysan, så känns det faktiskt.
Myse finner sig alltmer tillrätta, och med tiden ökar tryggheten och vaksamheten inomhus slappnar.
Jag ska verkligen försöka hålla honom kvar inne i åtskilliga veckor, ända till våren!!! Om det går. Men det är inte SÅ enkelt, när de andra katterna går in och ut som de vill.
Din puss vidarebefordrar jag mer än gärna. :)
Anna - ja vet du, det här känns fortfarande nästan ofattbart. Men Myse är en helt reell liten varelse, och det känns som en uppgift jag fått, att ta hand om honom.
SvaraRaderaEn sån tur att ingen annan har släppt in honom så som jag gjort! Säkert en mening med det också.
Jag ser redan stora framsteg. Stor vaksamhet, men också total avslappningsförmåga. Det här blir bra!
Vilken fin "överraskning" Jag hoppas att Myse Pys verkligen uppskattar sitt nya hem, han är ju otroligt lik Mysan. Usch att folk kan vara så konstiga att bara inte bry sig djur, tur det finns sådana som Du. God fortsättning på det nya året & ha det riktigt bra med den lille Myse Pysen & de andra katterna & naturligtvis Kasper. ♥
SvaraRaderaJag är så glad för Din skull,har följt Mysans liv ända sen hon hittades o. varit så ledsen när hon gick ut o.inte kom hem igen.Man glömmer aldrig ett älskat husdjur som man förlorat,men att få en ny liten varelse att ägna sin tid o. omsorg åt gör det lite lättare.Nu har Mysan lämnat plats åt sin son att få det varmt o. tryggt.
SvaraRaderaVisst finns det en mening med allt som händer,fast ibland är det väldigt svårt att förstå.
Var rädda om Er alla två o. fyrbenta.
Kikkan - ja, nog var det en överraskning, alltid! Både att Mysan var en liten mamma och att hennes som skulle komma hit, helt oförmodat. Han känns som en gåva, den lille, och också som en uppgift jag fått. Jag tycker att allt hittills fungerar långt över förväntan.
SvaraRaderaJag fortsätter naturligtvis att rapportera, både här och hos Kasper. Vi har ju lite olika infallsvinklar...
Annkristin - jag har förstått av Sigges matte att du följt och verkligen engagerat dig i Mysans öde, och därför är jag extra glad att just du kommenterat här så att jag kan säga något direkt till dig!
Om Mysans slutliga ödde vet vi ju inte så mycket, men jag känner mig tämligen säker på att de kattspår som Sigge hittade och markerade, spår som ledde in under ett hus men inte ut, de berättar vad som slutligen hänt, men inte varför. Den mat jag ställde dit rördes ju heller inte.
Att det sedan, först nu, visade sig att hon var en lite mamma kom som en fullständig överraskning. För att inte tala om att en son plötsligt bara dök upp hos mig. Väldigt svårt att inte se en mening, men som du säger, den är kanske inte så lätt att förstå. Men kanske ändå att den är det, i just det här fallet.
Hur som helst så är lille Myse innerligt välkommen hit, från sin hemlöshet. Han är inte en vild katt, men en stackars hemlös som länge letat efter ett hem, på flera håll. Nu har han fått ett, och jag tror att han vet det.
På bara två dagar har hans integrering gjort enorma framsteg, han är minst lika - för att inte säga redan mer - accepterad av de andra katterna än vad Mysan var.
Hon har helt enkelt banat vägen för sin son! Lilla underbara Mysan. Med sin lika underbara son.
Tänk att just jag fått förtroendet att ta hand om dem!
Och stort TACK för att du hela tiden engagerat dig så, det känns stort!
Men så spännande! Hoppas lillkillen finner sig till rätta hos er. Söt är han också.
SvaraRaderaÅhh va söt! Och vilken tur att han hamnade hos just dig. Jag tror också att det är ett tecken från Mysan, hon ville nog att du skulle ha en bit av henne hos dig så du inte känner dig lika 'tom'. En katt kan förändra mycket, det är helt klart. De är absolut magiska de små liven :-)
SvaraRaderaBoman - ja, han finner sig tillrätta - jag tror inte mina ögon! En f.d. hemlös katt, efter bara tre dagar. Han till och med förändrar de andra! Otroligt. Jag ska skriva om det! När jag hinner smälta vad jag ser.
SvaraRaderaKattmamman - han är en otrolig liten katt, den här lille! Åh, så jag hoppas att Mysan kan uppleva honom här! Han förändrar hela stämningen totalt, även för de andra katterna. Harmoni och glädje sprider han.