I går föreslog hennes son att jag tillsammans med honom skulle besöka henne. Det brådskade, för i dag, senast i morgon väntar en akut operation! En stor. Om den går bra får man så fort hon orkar ta itu med det blödande magsåret. Blodtransfusioner nu, och dropp. Familjen samlas, den är utspridd mellan Piteå och Genève.
Hon kommer säkerligen inte att kunna bo kvar i sitt älskade hus i skogen, oavsett hur operationerna utfaller. Hon är en bit över 80 år. Svag.
Tänk, så livet kan ändras. Beslut man vägrat ta själv, de tvingas på. Eller så kommer min vän och granne att få sin önskan uppfylld, att bo kvar i sitt lilla hus till sin död. Trots att det saknar en del bekvämligheter, bl.a. toa inomhus!
Utgången av de båda operationerna är oviss, enligt läkarna.
Jag undrar vilket utfall som egentligen är det bästa. Hon har många gånger sagt att om jag tvingas flytta så dör jag. Jag vill bo här, måste bo här, ha natur omkring mig och slippa undermålig, massproducerad mat. Jag vill kunna tända i min kamin, känna värmen och se lågorna dansa. Kura ihop mig i mitt "pörte".
Som sonen sa - hon har på något sätt sin själ i det där huset.
Jag vet att väldigt många känner som min granne och vän.
Själv gör jag det inte.
Jag trivs väldigt bra i mitt hus, där jag bott i decennier. Byggt ut och anpassat. Jag tycker om skogen, min kamin, sjön, "glasrummet" - allt i en salig blandning.
Trots det är jag fullt beredd att flytta till en lättskött lägenhet. Det tänker jag mig att göra när jag känner att huset, dvs tomt, eldning, snö, is och halka känns övermäktigt. Det gör det inte än. Inte riktigt än.
Tack och lov för att den här vintern är som den är! Den är inte övermäktig alls, åtminstone inte hittills.
Vädret har ändrats från snöglopp till ett äkta snöfall via kolossal blåst till dagens solsken. 3-4 cm snö.
Eftersom jag ska ha ett möte (tomtägareföreningens styrelse) hemma hos mig om ett par timmar, så hinner jag inte ut mera i sol och snö. Stackars lille Kasper, hoppas det här vädret står sig även i morgon.
Men Myse, han är fullt nöjd med sitt inneliv.
Han har fått kika ut genom öppna ytterdörren, men bakom kompsotgaller. Han tittade en stund, sen vände han och gick in. Till sin klösbräda. :)
Dags att förbereda mötet. Och kaffe och kaka.
Hoppas mötet går bra för dig. Ja, visst är det härligt att bo som man gör, i sin stuga, med sin kamin som man kan elda i, höra lågorna och känna värmen. Och tänka sig att vi fick lite snö även denna vintern. Jag hade föredragit lite mindre blåst däremot. Kul att läsa att Myse verkar trivas så bra hos er.
SvaraRaderaTror att jag skulle känna ungefär som din granne... Men jag tror också att man ibland faktiskt kan acceptera det man är tvungen till. (Fast jag tänker på att jag läst någon gång att förr, innan "civilisering", så dog många indianer om de dömdes till fängelse. De klarade inte alls den ofriheten.)
SvaraRaderaMyse vet vad han gör i denna blåsten!;)
SV. SOLEN är helt ok! Bara den har vett att gå och lägga sig nå'n gång...
Kasper hoppas nog på några riktiga snörullningar i morgon. Med lite tur kanske han hinner någon redan ikväll! Vi får väl hålla tummarna för att din granne ska klara operationerna och pigga på sig så att hon kan tillbringa en vår och sommar till i sin stuga. Nu får du och Myse samsas med de övriga invånarna runt kaminen i väntan på att våren kommer. I slutet på nästa kvartal är det ju midsommar...
SvaraRaderaNisse - Fruktansvärt blåsigt här också i går. Mötet gick bra, men det blir ett lite knöligt protokoll att skriva. Att bo i skogen, i egen stuga med en kamin - ja, det ÄR härligt! Även om det är lite jobbigt ibland.
SvaraRaderaMyse stortrivs! Och han är en underbar liten katt! :)
Eva - Att låta Myse titta ut genom galler var bara ett test, jag ville se hur han skulle reagera. Inte ska han ut nu inte! Dels ska han kastreras först, dels får det vänta tills jag kan hålla en dörr öppen och själv vara med ute.
(Min granne får ungefär som hon ville - först bara en kortare tid på en palliativavdelning. Det blir tomt efter henne. Mycket tomt.)
Pelle - Kasper snörullade en del i kväll (lördag), men dagen här har varit väldigt upptagen, har inte ens blivit någon promenad. Men i morgon, hoppas jag.
Läkarna har ändrat sig om min granne. Hon klarar inte ens den första av de nödvändiga operationerna. Hon kommer inte hem mer, stannar på en palliativavdelning den tid hon har kvar. Det känns redan riktigt, riktigt tomt.
Skickar med en massa kramar! Hoppas din granne klarar op och får sin vilja fram, att leva som hon vill. Min far flyttade efter stor vånda in i hus i samhället. Han bodde flera mil från närmaste granne till efter sin 70 års dag. Inte så bra med ett hjärta som inte är helt fungerande. För långt till hjälpen.Men viktigt för honom att få leva i sin egen valda miljö, på egna villkor.
SvaraRaderaVi tänker alla olika...tänk vilken tur!
SvaraRaderaBoman - min granne har levt som hon ville, in i det sista. Men nu är orken slut, hon behöver ständig och kontinuerlig tillsyn. Den korta tid hon har kvar här på jorden.
SvaraRaderaSå är det.
Cruellas sida - fast du är nog Cruellas matte. :)
Ja, det är tur att vi tänker olika, vi människor. Åtminstone så länge vi respekterar olikheter och oliktänk.