Hur tänkte man?

Oj, det har gått en hel vecka sedan sist - så kan det gå när man har två bloggar att ta hand om (dvs Kaspers är ju inte min, den är hans...)

Undrar om jag har tänkt någon tanke, värd att skriva ner, under senaste veckan.

Nej, tydligen inte, för i huvudet känns det tomt!

Så det får väl bli en liten komplettering till vad Kasper skriver idag. Bl.a. om nedskräpning.

Ni som fanns med även på min nästan-blogg minns kanske den tyska brandbilen, som för ett par somrar sedan stod parkerad flera veckor på "min" skogsväg. Den jag undrade så mycket över och som så småningom visade sig hysa ett hippie-par.

När jag idag for förbi såg det alldeles annorlunda ut.

Hur tänker folk? Vem ska samla ihop och ta hand om det här?
Eller ska eländet ligga här i snart sagt evärderlig tid?

Ungdomarna hade en bil som "vi äldre" lätt kunde förfasa oss över. Inredd med dödskallar, kasperdockor, discokulor, blommor, slöjgardiner osv. Men när de här ungdomarna - efter att i flera veckor ha bott på den mer eller mindre naturliga parkeringsplatsen - antagligen drog hemåt igen fanns inte tillstymmelse till spår kvar efter dem. Inte ens en liten plastpåse eller tom ölburk... Eller fimp (titta hos Kasper).

Så blev det då ett gnällinlägg. Men på den översta av skräpbilderna kan man - om man klickar och är observant - skymta ett par aspsoppar, eller heter de apelsinsoppar numera? De var totalt fria från mask, och blev ett trevligt tillskott till middagsmaten.

Och när jag vände mig om såg jag detta, heter kanske gullris?

Natti! .

Om ni undrar...

... över lilla kattan, så läs hos Kasper idag! Allt är väl, äntligen!!!
Hinner inte skriva mer, gäst på ingång!

Gillrad fälla - och så en liten cikoriaplanta

Eftersom katthemmet redan lånat ut sina fällor, så ställde idag kommunen upp med viltvårdare och grävlingsfälla. Beskrivning och bilder hos Kasper.

Fällan ser förfärlig ut, även om jag försökt göra den lite mer "hemtrevlig"... Och man fångade en katt i den i förra veckan, så kanske att den här stackars kattmadamen också anser maten värd den där obehagliga vandringen in i den långa fällan.

Måtte hon nu bara inte redan ha fått sina kattungar - för i så fall är det bara att släppa ut henne igen, snabbt som attan. Här måste kollas åtskilliga gånger under dygnet.

Jag fick en demonstration om hur det låter när fällan slår igen - helt fruktansvärt!!! Stackars arma katt!

Annars bara att konstatera att hösten är på väg. Mina katter vet också. Nu börjar de ligga och slappa inomhus igen, på någon soffa eller i en fåtölj.

Märkligt detta - det är varmt, det är soligt. Än har inget gulnat. Inte här hos mig, och några åkrar och fält ser jag inte. Ändå är det så påtagligt sensommar, riktigt sen.
Luften, stämningen, allt. Doften i skogen, även om själva förmultnandet ännu inte satt in.

Jag har fascinerats av dikesrenarna på Öland, som lyser blå av cikoria. Jag har hittat cikoria även i min närhet, och tog några frökapslar förra året, la dem i ett litet utrymme på bilens instrumentpanel - och glömde bort dem!

Men några frön måste ha trillat ur bilen, för på gårdsplanen uppenbarade sig plötsligt en cikoriaplanta - trots att jag tidigare gått fram där med klippare och trimmer!

Så nu får jag egna frön, och det här är en växt som klarar sig själv, och sådana tappra varelser gillar jag. Kanske jag också kan få en blå dikesren!

Här är en länk, som jag absolut tycker att ni ska klicka på!! En liten hjort, ett ungt rådjur tror jag, i en hage med oxar - tjurar tror jag. I nära och uppenbarligen varm och förtroendefull vänskap. Liknande bilder har jag aldrig sett! På Kaspers bloggkompisar Tim och Inas blogg!
.

Bara en katt

I all välmening saboterar snälla grann-grannen min strategi, som jag redogjorde för igår. Å andra sidan hade den ganska säkert misslyckats ändå.

Lilla gravida katten (som förhoppningsvis fortfarande är gravid och ännu inte nedkommit) har helt enkelt inte för avsikt att presentera sig för mig. I kväll hade hon inte heller rört maten jag gav henne i morse. Får se hur det ser ut i morgon bitti (dvs idag...).

Kasper beskriver lite närmare.

Har idag (dvs i går) stiftat upp ett nytt anslag, i A4-format. Ett som syns bättre. (Inte särskilt snyggt, men som sagt, det SYNS!)

Ibland känns det nästan absurt - i media matas vi med världens elände, och det är ju bara hur fruktansvärt som helst med dödandet i t.ex. Syrien, med alla inte minst barn som svälter ihjäl i Afrika, alla som torteras i olika fängelser världen över  osv osv. Och i dag vallades massmördaren på Utöya.

Och jag ägnar mig åt att försöka bistå en katt. Vill inte att kattungar ska svälta eller frysa ihjäl.

Men jag förstår mig. Även små liv är liv. Jag kan inte fara iväg till Afrika och göra nytta. Och jag har inte en fet plånbok, faktiskt tvärtom. Men jag har en hemlös liten katt i min närhet. Förmodligen ett offer för någons bristande empatiska förmåga.

Bara en katt...

Alla som haft förmånen att få leva tillsammans med ett husdjur, förstår nog hur jag både tänker och känner. En katt är inte alls ett "bara". En hund är inte heller ett "bara".

Tar vi till oss ett husdjur, då påtar vi oss ett ansvar. Ansvar för en levande varelse. Om någon sviker detta sitt ansvar - ja visst är det väl då en skyldighet för oss andra att försöka gottgöra? Att ta vid. Inte för den ansvarslösa personens skull, utan för offrets. Det värnlösa och oskyldiga djuret.

Som tur är handlar de flesta av oss rent instinktivt, vi vill bara hjälpa! Utan en massa överväganden för och emot, utan "logiska" resonemang. Bara för att vi känner att vi vill.

Ingen lycka än

Om största bekymret just nu - den gravida och uppenbarligen hemlösa katten - har hittills Kasper berättat om. Läs där!

Konstaterar att lilla kattan fortsätter att vittja matskålen. Grannens granne har till och med sett henne, men inte jag. I dag (lördag) tillbringade jag tre timmar på eftermiddagen i en skön fåtölj på "grannens" veranda, löste ett par rätt mariga korsord, nästan klart. Men ingen katt visade sig.

Återvände framåt kvällningen för ytterligare ett två-tretimmars pass. Gjorde avbrott för ett besök hos grannens granne (förklaring hos Kasper). Hon kommer nog inte att vara till stor hjälp är jag rädd, men det kan man antagligen inte förvänta sig av någon som aldrig själv haft varken katt eller hund. Även om viljan är god.

Nya strategin är att bara ge pyttelite mat i skålen. Lilla kattan ska fortsätta att vara hungrig men ändå uppleva att här KAN finnas mat. Som tidigare. Och därför återvända. Förhoppningsvis väntar då jag där, med påfyllning.

Det här är ingen vildkatt. Lite skygg, men hon har småningom sökt och fått närkontakt med grannen (men inte med grannens granne). Om jag alltså fortsätter att tämligen frekvent vistas på grannens tomt och veranda, så borde hon vilja bli vän även med mig. I synnerhet om jag har mat i beredskap, och inte är på något sätt påträngande.

Kattburen står där, och det är i den som maten serveras. En bit in. Jag sitter i sköna fåtöljen, alldeles intill.

Frågan är bara om jag hinner, innan hennes ungar sett dagens ljus och hon gömmer dem någonstans,  oåtkomliga.

Fy tusan - i området finns både grävling och räv!

En stund efter 9 gick jag ner till badudden. Tänkte ge lilla katten möjlighet att undersöka den nästan tomma matskålen.

De här bilderna tog jag.

Ingen katt hade tagit chansen. Efter ytterligare någon halvtimme gick jag hem, nu var det både mörkt och kyligt.

Ska försöka ta mig dit igen i morgon bitti, åtminstone någorlunda tidigt. Med kattmat och ostbitar.

Kanske, kanske, kanske dyker hon upp.

Annars är jag rädd att det kan bli för sent. Men än har jag hoppet kvar. Vill så gärna bidra till att den här lilla stackaren och hennes ungar får bra kattliv!

.

Rätt att spy galla

Tidningar har en ägare. Framförallt har de en redaktion. Och en ansvarig utgivare. Plus naturligtvis en policy och ett antal medarbetare, bl.a. anställda journalister.

Numera finns ofta både pappers- och nätupplagor. I och med nätupplagorna har ett helt nytt fenomen uppstått - kommentarsfält under de olika artiklarna.

Just nu går debatten hög. Ska vem som vill få kommentera? Anonymt? Eller ska rentav kommentarsfälten stängas, eftersom de så ofta används som slasktrattar?

NEJ! ropar många! Vi har yttrandefrihet här i landet! De ska absolut inte stängas.
Och absolut anonymitet ska också finnas. I demokratins namn.

Sedan en tid förekommer ändå stängda kommentarsfält.

Enligt mig borde de ha stängts för länge sedan. Varför anses det vara en mänsklig, åtminstone demokratisk, rättighet att alla ska få kommentera och ösa ur sig direkt på respektive tidskrifts sidor? 

Hur har vi klarat oss tidigare, utan denna möjlighet?

Borde egentligen vi som bloggar också upplåta våra bloggars kommentarsfält till vad skitprat och vilka påhopp som helst? Vi är ju faktiskt också publicister! Strängt taget.

Det finns bloggar, det finns forum. Vem som vill kan starta sin egen hemsida och sin egen blogg. Även sittt eget forum. (alldeles bortsett från facebook där jag själv inte finns.)

Varför bör just en tidning tvingas upplåta sitt utrymme för vad som helst?

Varför ska det anses som en mänsklig rättighet att få yttra sig och spy galla var helst? Det fungerar inte så i "vanliga livet". Varför då på nätet? Där man, som sagt, så enkelt kan skaffa sig sitt alldeles egna utrymme.
.

Lyssna!

För det första och viktigaste - lyssna på dagens Sommarprogram i P1 - jag var på väg att stänga av radion och ge mig ut i naturen. Men blev fast. Repris i kväll 22:12 .
Eller lyssna här. Skam till sägandes har jag aldrig tidigare ens noterat hennes namn, Vicky von der Lancken.

I övrigt - en sorts lycka! :) Att vara på väg att kasta en bortglömd,
helt förstörd gammal  avokado, den fanns i kylskåpet(!)
och upptäcka att den var i sitt mest perfekta stadium!
Och väldigt god.

En vidare städning uppenbarade även ett par kiwi. Även de perfekta!

Däremot fick en bit ingefära tyvärr betraktas som "sämst efter".

Och nedanför mina fötter sover Kasper. Men nu ska vi gå ut!

.

Bara en lugn och stillsam dag

Ett gott råd - lämna aldrig kvar en färgad kom-ihåg-inköpslista i fickan när du stoppar ett par vita brallor i tvättmaskinen!

Eftersom jag inte kan ha just några blommor på tomten får jag försöka placera en och annan på altanen. Detta är en helt ordinär pelargon, inte särskilt stor, som stått inomhus ett par år. Jag planterade den i en STOR kruka på altanen för en tid sedan, gödslade upp med hönsgödsel först!

I dag försökte jag räkna blomstjälkar, men gav upp vid ca 50!

Den är enorm, ska förstås ta sticklingar.

Här ännu en pelargon som inhus i vanlig kruka aldrig blir särskilt stor- men här...!! (Blue wonder heter den.)

Några stilstudier på Petrus, där han ligger och njuter i solen, precis utanför yttertrappan, på "berget".  

Men så plötsligt ser han ut så här...

...och här är orsaken! Filip!!! Ett par meter ifrån, i gräset!

Då blir Petrus sur. Riktigt sur.
Filip lomar iväg och Petrus kan återgå till att njuta.

Och i soptunnan ligger gäddan, som hamnar i kommunens kompost i morgon!
Skönt. Den kändes otäck!!! Som vanligt klickbilder.

.

Gädda eller inte gädda...

För några veckor sedan frågade en granne om jag ville ha en gädda, till mina katter - den hade legat nästan ett år i deras frys. En gåva. De ville inte ha den, men tyckte sig inte kunna tacka nej (känns mönstret igen...).

Nu skulle fiskaren komma på besök ett par dar - och tänk om han råkade öppna frysen och få se att gäddan fortfarande låg där...

Bilden är lånad från Fotoakuten.

Jag ville väl egentligen inte heller ha den - vet inte ens om katter ska äta rå gädda. Förmodligen inte.

Gäddan kom. Den var stor. Hel. Såg grym ut. Upptinad. Var skulle jag göra av den?

- Jag lägger den i vedboden, sa jag käckt till givarinnan, och det som eventuellt är kvar om ett par dar kastar jag.

- Men ska du inte koka den först?

- Jo, det ska jag kanske...  

Jag stirrade gäddan i ögonen ett stund, den såg som sagt enormt både stor och grym ut - och sen lindade jag in den i ytterligare ett par plastkassar och trängde in den i min frys!

Klart den är oanvändbar nu, tinad och omfryst - men på torsdag kommer sopbilen! Och då finns gäddan i soptunnan, i en grön kompostpåse.

Undrar om jag ska berätta för snälla grannarna att jag visade mig vara precis lika otacksam som de. :)

Orolig natt

Man blir lite rädd när det börjar dundra över huset vid halv 3-tiden på natten. Uppenbarligen en helikopter som kör varv efter var, väldigt lågt. Tydligen letande efter landningsplats. Något måste ha hänt.

En ambulanshelikopter. Under mina år här "i skogen" har den kommit flera gånger, går tydligen snabbare än med vanlig ambulans på smala och slingriga grusvägar.

När jag märkte var den tydligen till slut landade gick jag ut för att kolla - för precis där bor goda vänner. (Bilden lånad här.) Fast i mörka natten ser man ju bara de blinkande ljusen som nästan snuddar grantopparna.

Det var inte mina vänner det gällde, det var en annan granne. Ungdomar hade fått låna farföräldrarnas sommarhus över helgen. Blev antagligen lite för mycket av det goda, i varje fall för en av dem. Rädda ungdomar ringde 112.

Jag har talat med farmor som kom ut idag. Hon var inte glad.

Allt gick bra, situationen var inte fullt så allvarlig som man fruktat. Hoppas bara att man tagit varning.

.