Ingen lycka än

Om största bekymret just nu - den gravida och uppenbarligen hemlösa katten - har hittills Kasper berättat om. Läs där!

Konstaterar att lilla kattan fortsätter att vittja matskålen. Grannens granne har till och med sett henne, men inte jag. I dag (lördag) tillbringade jag tre timmar på eftermiddagen i en skön fåtölj på "grannens" veranda, löste ett par rätt mariga korsord, nästan klart. Men ingen katt visade sig.

Återvände framåt kvällningen för ytterligare ett två-tretimmars pass. Gjorde avbrott för ett besök hos grannens granne (förklaring hos Kasper). Hon kommer nog inte att vara till stor hjälp är jag rädd, men det kan man antagligen inte förvänta sig av någon som aldrig själv haft varken katt eller hund. Även om viljan är god.

Nya strategin är att bara ge pyttelite mat i skålen. Lilla kattan ska fortsätta att vara hungrig men ändå uppleva att här KAN finnas mat. Som tidigare. Och därför återvända. Förhoppningsvis väntar då jag där, med påfyllning.

Det här är ingen vildkatt. Lite skygg, men hon har småningom sökt och fått närkontakt med grannen (men inte med grannens granne). Om jag alltså fortsätter att tämligen frekvent vistas på grannens tomt och veranda, så borde hon vilja bli vän även med mig. I synnerhet om jag har mat i beredskap, och inte är på något sätt påträngande.

Kattburen står där, och det är i den som maten serveras. En bit in. Jag sitter i sköna fåtöljen, alldeles intill.

Frågan är bara om jag hinner, innan hennes ungar sett dagens ljus och hon gömmer dem någonstans,  oåtkomliga.

Fy tusan - i området finns både grävling och räv!

En stund efter 9 gick jag ner till badudden. Tänkte ge lilla katten möjlighet att undersöka den nästan tomma matskålen.

De här bilderna tog jag.

Ingen katt hade tagit chansen. Efter ytterligare någon halvtimme gick jag hem, nu var det både mörkt och kyligt.

Ska försöka ta mig dit igen i morgon bitti, åtminstone någorlunda tidigt. Med kattmat och ostbitar.

Kanske, kanske, kanske dyker hon upp.

Annars är jag rädd att det kan bli för sent. Men än har jag hoppet kvar. Vill så gärna bidra till att den här lilla stackaren och hennes ungar får bra kattliv!

.

Rätt att spy galla

Tidningar har en ägare. Framförallt har de en redaktion. Och en ansvarig utgivare. Plus naturligtvis en policy och ett antal medarbetare, bl.a. anställda journalister.

Numera finns ofta både pappers- och nätupplagor. I och med nätupplagorna har ett helt nytt fenomen uppstått - kommentarsfält under de olika artiklarna.

Just nu går debatten hög. Ska vem som vill få kommentera? Anonymt? Eller ska rentav kommentarsfälten stängas, eftersom de så ofta används som slasktrattar?

NEJ! ropar många! Vi har yttrandefrihet här i landet! De ska absolut inte stängas.
Och absolut anonymitet ska också finnas. I demokratins namn.

Sedan en tid förekommer ändå stängda kommentarsfält.

Enligt mig borde de ha stängts för länge sedan. Varför anses det vara en mänsklig, åtminstone demokratisk, rättighet att alla ska få kommentera och ösa ur sig direkt på respektive tidskrifts sidor? 

Hur har vi klarat oss tidigare, utan denna möjlighet?

Borde egentligen vi som bloggar också upplåta våra bloggars kommentarsfält till vad skitprat och vilka påhopp som helst? Vi är ju faktiskt också publicister! Strängt taget.

Det finns bloggar, det finns forum. Vem som vill kan starta sin egen hemsida och sin egen blogg. Även sittt eget forum. (alldeles bortsett från facebook där jag själv inte finns.)

Varför bör just en tidning tvingas upplåta sitt utrymme för vad som helst?

Varför ska det anses som en mänsklig rättighet att få yttra sig och spy galla var helst? Det fungerar inte så i "vanliga livet". Varför då på nätet? Där man, som sagt, så enkelt kan skaffa sig sitt alldeles egna utrymme.
.

Lyssna!

För det första och viktigaste - lyssna på dagens Sommarprogram i P1 - jag var på väg att stänga av radion och ge mig ut i naturen. Men blev fast. Repris i kväll 22:12 .
Eller lyssna här. Skam till sägandes har jag aldrig tidigare ens noterat hennes namn, Vicky von der Lancken.

I övrigt - en sorts lycka! :) Att vara på väg att kasta en bortglömd,
helt förstörd gammal  avokado, den fanns i kylskåpet(!)
och upptäcka att den var i sitt mest perfekta stadium!
Och väldigt god.

En vidare städning uppenbarade även ett par kiwi. Även de perfekta!

Däremot fick en bit ingefära tyvärr betraktas som "sämst efter".

Och nedanför mina fötter sover Kasper. Men nu ska vi gå ut!

.

Bara en lugn och stillsam dag

Ett gott råd - lämna aldrig kvar en färgad kom-ihåg-inköpslista i fickan när du stoppar ett par vita brallor i tvättmaskinen!

Eftersom jag inte kan ha just några blommor på tomten får jag försöka placera en och annan på altanen. Detta är en helt ordinär pelargon, inte särskilt stor, som stått inomhus ett par år. Jag planterade den i en STOR kruka på altanen för en tid sedan, gödslade upp med hönsgödsel först!

I dag försökte jag räkna blomstjälkar, men gav upp vid ca 50!

Den är enorm, ska förstås ta sticklingar.

Här ännu en pelargon som inhus i vanlig kruka aldrig blir särskilt stor- men här...!! (Blue wonder heter den.)

Några stilstudier på Petrus, där han ligger och njuter i solen, precis utanför yttertrappan, på "berget".  

Men så plötsligt ser han ut så här...

...och här är orsaken! Filip!!! Ett par meter ifrån, i gräset!

Då blir Petrus sur. Riktigt sur.
Filip lomar iväg och Petrus kan återgå till att njuta.

Och i soptunnan ligger gäddan, som hamnar i kommunens kompost i morgon!
Skönt. Den kändes otäck!!! Som vanligt klickbilder.

.

Gädda eller inte gädda...

För några veckor sedan frågade en granne om jag ville ha en gädda, till mina katter - den hade legat nästan ett år i deras frys. En gåva. De ville inte ha den, men tyckte sig inte kunna tacka nej (känns mönstret igen...).

Nu skulle fiskaren komma på besök ett par dar - och tänk om han råkade öppna frysen och få se att gäddan fortfarande låg där...

Bilden är lånad från Fotoakuten.

Jag ville väl egentligen inte heller ha den - vet inte ens om katter ska äta rå gädda. Förmodligen inte.

Gäddan kom. Den var stor. Hel. Såg grym ut. Upptinad. Var skulle jag göra av den?

- Jag lägger den i vedboden, sa jag käckt till givarinnan, och det som eventuellt är kvar om ett par dar kastar jag.

- Men ska du inte koka den först?

- Jo, det ska jag kanske...  

Jag stirrade gäddan i ögonen ett stund, den såg som sagt enormt både stor och grym ut - och sen lindade jag in den i ytterligare ett par plastkassar och trängde in den i min frys!

Klart den är oanvändbar nu, tinad och omfryst - men på torsdag kommer sopbilen! Och då finns gäddan i soptunnan, i en grön kompostpåse.

Undrar om jag ska berätta för snälla grannarna att jag visade mig vara precis lika otacksam som de. :)

Orolig natt

Man blir lite rädd när det börjar dundra över huset vid halv 3-tiden på natten. Uppenbarligen en helikopter som kör varv efter var, väldigt lågt. Tydligen letande efter landningsplats. Något måste ha hänt.

En ambulanshelikopter. Under mina år här "i skogen" har den kommit flera gånger, går tydligen snabbare än med vanlig ambulans på smala och slingriga grusvägar.

När jag märkte var den tydligen till slut landade gick jag ut för att kolla - för precis där bor goda vänner. (Bilden lånad här.) Fast i mörka natten ser man ju bara de blinkande ljusen som nästan snuddar grantopparna.

Det var inte mina vänner det gällde, det var en annan granne. Ungdomar hade fått låna farföräldrarnas sommarhus över helgen. Blev antagligen lite för mycket av det goda, i varje fall för en av dem. Rädda ungdomar ringde 112.

Jag har talat med farmor som kom ut idag. Hon var inte glad.

Allt gick bra, situationen var inte fullt så allvarlig som man fruktat. Hoppas bara att man tagit varning.

.

Sommar mot mognad

Vid vägen står en häggmispel. I våras var den en vit, blommande sky. Nu är den ett kärt tillhåll för framförallt koltrastarna - som jag inte kommer närmare än så här. (Ville gärna ha de klickbara bilderna bredvid varandra, men får inte till det... )

I skogen blåbär, kantareller och lingon på gång, nedanför tomten förvildade både hallon, svarta och röda vinbär - vem behöver en egen trädgård... :)  Även häggmistelns bär vore till för mig om jag ville, men jag överlåter dem till koltrastarna.

I "glasrummet" trivs tomaterna.
De flesta körsbärstomaterna ser ännu ut så här.

Men första lite större tomaten är ätmogen om bara ett par dagar.
Och sen kan jag frossa.

Agapanthusen har glatt mig länge, med sina åtta stänglar.
Nu är två av dem överblommade, men fortfarande blir jag glad
när jag kommer ut på altanen.

Pelargonerna far illa av störtregn - och här har störtregnat - men den här bilden togs för ett par dagar sedan.  Igår eftermiddag dråsade det ner 40 mm!!!

Kasper nämnde översvämning i "glasrummet" - och det stämmer.
40 mm regn på ett par timmar, regn som slår direkt från söder, det tränger in nere vid golvet. Inflödet KAN minskas väsentligt, nästan helt, men då gäller det att "plugga in" t.ex. tunn plast på strategiska ställen. Något jag gör på hösten, innan glasdörrarna/glasväggen stängs fram till nästa vår.

Den här gången mätte jag det vatten jag svabbade upp, innan det i omgångar hälldes bort. 16 liter!

Dessa 16 liter täckte ca 2/3 av golvet i det lilla rummet - jag vadade!! I stövlar. Bilden är ett par år gammal.

Som vanligt vid skyfall bildades en smärre sjö alldeles vid sidan av förstubron.
Också som vanligt berättar Kasper ofta lite mer om vår gemensamma vardag.
T.ex. om utflykter och sånt.

Fler tankar kring terrordåden i Norge

Det här är svaret på en kommentar till mitt förra blogginlägg, om de fruktansvärda dåden i Norge. Sprängningen av regeringens lokaler i Oslo och de som befann sig där, samt mördandet av ett 70-tal ungdomar på sommarläger, medlemmar i en socialdemokratiskt ungdomsorganisation. En enskild människas verk. ”… Är det arv och/eller miljö i andra generationen? Jag försöker förstå, men det är svårt.”  Skriver Lena. Och Lena har fått även mig att tänka och försöka förstå.

Något saknas
Arv och/eller miljö, jag tror inte att någotdera är den enda ”orsaken”, inte ensamt, eller ens tillsammans. Världen är full av exempel på hur personer som vuxit upp under på alla sätt vidriga förhållanden blivit fantastiska människor.

Jag provar i stället att dra ifrån egenskaper, och då får jag ihop det bättre. Samtidigt som resultatet blir än mer skrämmande, t.ex. att jag inte tror att denna person någonsin bör släppas fri i samhället.

Jag kan tänka mig att han är ”intelligent” i betydelsen att han har ett högt IQ.  Han har stor förmåga att tänka logiskt och målmedvetet, att planera, manipulera där det behövs, dvs verkligen se till att hans intentioner ges möjlighet till förverkligande.   

Däremot saknas den där spärren mellan en utstuderat förfärlig och otäck tanke (vi har nog alla tänkt någon sådan en eller annan gång…) och dess praktiska utförande.  Det saknas det som enligt min mening gör oss till hela människor, mänskliga människor, och inte potentiella monster. I det här fallet ett verkligt monster.

Det saknas ”hjärtekrafter”, jag hittar inget bättre samlingsord. Det saknas empatisk förmåga. Förmåga att inte bara tänka utan också känna sig in i andra människors tankar och känslor – och därmed möjligheten att uppleva företeelser ur något annat perspektiv än sitt eget.

Det allra farligaste
Uteslutande ”intelligens” parad med ”handlingskraft” är nog det farligaste som finns.
Till tomrummet som ”hjärtlösheten” skapar, dit hittar ondskan. Är det kanske inte just det vi ser exempel på här?

Där vi andra ser en ond människa, en galning osv, där ser vederbörande sig själv som rationell och duglig, som en ytterligt klok och genomskådande person. En kämpe, en "riddare", ibland beredd att offra även sig själv om det behövs, för det han tror på. I förhoppning om en ”helgongloria” kanske?

Hjärtekrafter kan inte hjärntvättas fram.  Det tror inte jag. Det är därför jag menar att denna person, Anders Behring Breivik, alltid kommer att vara farligt kapabel till nya hemskheter.

Jag tror att precis all fundamentalism, all extremism är farlig genom att den lockar till sig extrempersonligheter. Alla blir inte våldsverkare, än mindre massmördare.  Men de kan trigga andra som faktiskt blir det.

Något som både Fremskrittspartiet och Sverigedemokraterna förståeligt men sorgligt nog inte vill förstå.

Inte bara "efter"
Arv och/eller miljö? I min föreställningsvärld finns ju inte bara ett efter utan även ett före. Före födelsen in i detta livet. Vi har så att säga vårt eget ”arv”, och det är det fundamentala, plus det genetiska arvet från våra föräldrar. Av de föräldrar vi faktiskt själva valt?

Tänker man så, så har Anders Behring Breivik något mycket svårt som väntar. Något mycket värre och svårare än den påföljd en norsk domstol kommer att utdöma.  Vissa talar om ett evigt brinnande helvete. Jag för min del tänker konfrontation, konfrontation och upplevande av konsekvenserna för de personer han drabbat (också en form av helvete) och ett nästa liv som jag varken kan eller vill spekulera om.

Som sagt – detta är några av mina tankar med anledning av en kommentar till detta mitt blogginlägg. Jag är uppfylld av sorg och förtvivlan över vad som kunnat ske.

Jag har följt NRK:s sändningar, och jag inte bara sörjer med det norska folket, jag är också uppfylld av den största respekt över hur de och deras företrädare hanterar situationen.  

Upptäcker just att medan jag sitter här och skriver och efter bästa förmåga analyserar så rinner tårarna.

"Gräv där du står..."
Jag inser att terrordåd och övervåld sker dagligen, i hela världen.
Jag vet att människor svälter ihjäl på grund av styrande fundamentalisters föreställningar och nekande att ta emot omvärldens hjälp. Fruktansvärt. Tårarna rinner, även när jag ser sådana bilder.

Jag försöker ge visst bidrag till olika hjälpprojekt.

Ändå är det ju så, att för att kunna överleva och verka i våra dagliga liv så kan vi inte ständigt bära allas lidande i vårt fulla medvetande. Då skulle vi gå under.

Vi måste ”gräva där vi står”, som det ju heter. 

Norge är vårt syster- och broderland, vi lever med en sammanflätad historia, vi rör oss över gränserna, och vi förstår varandras språk. Många av oss (jag också) har norska kontakter och vänner. (Önskar för övrigt att SVT skulle sluta översätta alla inslag på norska. Vi som lyssnade direkt på NRK förstod utmärkt väl vad som sades. Till exempel.)

Lena – som du ser fick du mig att både tänka och skriva mer än vad som platsar i ett kommentarsfält.  Och ändå – så mycket, mycket mer som just nu far genom både min hjärna och mitt hjärta!

Jag lovar alla att nästa inlägg ska bli lite mer ”vanligt”.

Plötsligt kom det så nära

När ord inte räcker till - men mina tankar går till händelserna i Norge.
Plötsligt kom allt så nära, allt det som sker i världen.

Norge, Sverige, Bali, USA, Irak...

Det mörknar på vår jord.

Jag kramar om lille Kasper och säger "Du kan bara inte ana, vad människor kan göra mot varandra...  och det kan du vara tacksam för. Det är bättre att vara rädd för åska än att vara rädd för människan."

Men det finns ljus i mörker. Hoppas jag. Många goda krafter.

Sådana som också kommer till tals i Norge i dag.

Skillnaden mellan ljus och mörker blir tydlig.

Samtidigt som jag vet att mellanzonen är både stor och farlig.

Vi måste bry oss! Måste välja sida. I vardagen.

 

Erik Lindorm skrev:

Allt strängare stiger bruset:

du är icke ensam i huset,

som du tycks mena.

Du är icke ensam i tiden,

du kan icke köpa friden

för dig allena.

.

Något att lyssna på

Om ni inte redan gjort det - så gör det nu. Lyssna!  Tack SVT!
Skulle skriva nåt mer, men klockan hann bli alldeles för mycket.  Och jag hann bli alldeles för trött.
Så godnatt!
.