tisdag 27 mars 2012

En decimerad grupp - men vilka är vi?

För några år sedan var vi åtta  - nu är vi fem! En påminnelse så god som någon om livets både gång och avslut. Två i "tantgänget" lever inte längre. En har avvikit. Och flyttat.

Borde vi fem som finns kvar sitta och grotta ner oss i krämpor och saknad?

Det gör vi inte. Även om vi minns. Och självklart saknar. Saknar mycket.

Stämningen förändras. Och var och en blir på sätt och vis tydligare. Det känns viktigt. Faktum är att vi mer och mer upptäcker hur olika vi är. Det känns som en vinst, mitt i förlusterna.

Olikheter är viktiga, mycket viktigare än likheter, tror jag.

Men vad är vi egentligen för en grupp?  30-talister? 40-talister? En mix? En tantrupp? En tjejgrupp?
Eller helt enkelt fem kvinnor som är vänner?

Jag tror att var och en av oss har sin egen definition.

Vad jag kunnat konstatera idag är i alla fall att vi ätit en rasande god fiskgratäng och att vi har haft förbaskat trevligt, att det har skrattats både mycket och hjärtligt. SAMT har konstaterats att vi i många stycken faktiskt inte förstår varandra alls!

Jag har kanske nämnt det tidigare - här finns hon med adlig bakgrund och en diplomathustrutillvaro,  hon som kämpat sig upp och är psykiater, forskaren som blev bibliotekarie och känt sig ständigt nedvärderad, den lyckligt gifta och omhuldade nästan-hemmafrun. Och så undertecknad som alltid dragits till etablissemangets alternativ. Både som praktiker och skribent.

Här finns den lyssnande och analyserande. Den som undrar. Den som vet. Den som tolkar. Den som dominerar. Den som är ganska tyst.
Den som utnytttjats som barn. Den som älskats nästan ihjäl. Den som mobbat. Den som mobbats. Den som alltid känt sig underlägsen. Den som var gängledare.

Vi hamnade bl.a. i en fråga om orden käring, tant, gumma, äldre kvinna osv.
Vad ÄR vi egentligen? Och vad vill vi kallas? Vi som uppnått pensionsåldern med råge. Några av oss med riktigt rejäl råge.

"Tant" visade sig vara ett svårt ord. Kärring direkt nedsättande. Gummor finns väl inte ens, inte i Sverige numera...

"Gumma" associerades - förutom med svartklädda kvinnor i södern som virkar och försöker sälja sina alster till turister - med en närmast sagofigur...
.
Men då - jag gav minsann gumman ett ansikte, hehehe.

Jag påpekade att jag är så gammal att jag har barnbarnsbarn, och jag lever med en hop katter och en hund. Bor förutom med mina djur förhållandevis ensligt i skogen.

Jag är ju urtypen för en gumma!!! 

Jag har förresten sedan decennier vägrat att låta mig ingå i någon grupp som omtalar sig själv som "flickorna".". Jag minns från en tidigare arbetsplats när man talade om "oss flickor" - och så "tant Berit".  Eftersom jag redan då konsekvent vägrade att vara en "flicka". Jag var inte fyllda 40.

Jag är tacksam över mina vänner i den grupp som sågs idag. Vi gör en resa tillsammans. Vi är mitt inne i den. Och nästa gång ses vi bland mina vitsippor.  Om de nu hinner titta upp ur jorden inom tre veckor.

Undrar vad jag ska bjuda på till lunch... :)

10 kommentarer:

  1. Min tur att ha trevligt i morgon med svenskor jag har lärt känna i England för c;a 40 år sedan. Vi är också en salig blandning både i ålder m.m. Men samma som Du verkar ha haft idag, diskuterar, skrattar, äter god mat & trivs tillsammans. Ses ungefär en gång i månaden om möjligt, men sedan de flesta av oss har blivit pensionärer har vi så mycket att stå i att det ofta är svårt att få ihop alla 9. Vi reser lite då & då tillsammans, nästa resa blir i höst till Seville.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tre av oss är så engagerade i så mycket att vi har svårt att få ihop oss fast vi bara är fem! Trots att vi är flexibla vad gäller veckodagar.
      Utflykter ihop gör vi inte - vi har gjort en, och nu i efterhand kan vi skratta åt den... Men det gjorde vi inte då. Fast kanske nu, när vi bara är fem... ;)

      Radera
  2. Intressant vänkrets och d:o reflexioner men som gumma har jag svårt att se dig. Då ska du vara lite böjd, ha huckle och en korg på armen;-) Sammansatta ord är ju numera vanliga för att bäst belysa känslan av tillhörighet t.ex. tjejkvinna som jag känner mig mest hemmastadd med. Det är inte åldersrelaterat alls, min 89 åriga moster är absolut en tjejkvinna och kommer alltid att vara. Och så har vi ju; Qvinna, som jag tror skulle passa in på åtminstone en av er;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Berit Elisabet28 mars 2012 22:08:00

      Nja, som en gumma känner jag mig nog inte heller, inte på riktigt. Även om jag kanske borde... ;)
      Men det är intressant det där, hur olika man reagerar inför ord och beteckningar.
      Och inför de "kategorier" där omvärlden placerar en.
      (Förresten är det himla dålig kvalitet på dagens speglar...)

      Radera
  3. Nu blev det knepigt. Hur jag än funderar så kommer jag inte på nåt bra. För mig är du ju "Kaspers matte" och det täcker ju in vilken ålder som helst. Alternativet "damen med katterna" ligger ju också nära tillhands. Det viktiga är ju trots allt att du trivs...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Berit Elisabet28 mars 2012 22:02:00

      Hehehe, tack ska du ha, Luddes husse. :D

      Jag tycks mer och mer bli just "damen med katterna". Så det kan bli... :D

      Radera
  4. Vad jag tycker det är synd att "tant" blivit ett så illa sett ord ofta/hos många! För mig är det en hederstitel på någon med kunskaper, erfarenheter och en hel del "skinn på näsan":)
    "Tjej" vill jag faktiskt inte bli kallad, trots mina blott 49. I mitt huvud kopplas det till de rätt patetiska kvinnor man kan se, som trots att de är både 50.60 eller 80 vill se ut som 15. Inte för att man ska behöva klä sig på visst sätt efter ålder - inte alls! Men det finns något mycket sorgligt i en dels ängslan inför åldrandet. Hmm... Svårt förklara tror jag:)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Själv talar jag definitivt om oss som "tantgruppen".
      ALLA definitioner är konstiga på något sätt. Generaliseringar.
      Jag förstår precis - tror jag - hur du menar med det där om åldrandet. Jag ser på rätt nära håll hur det kan ställa till det. När man själv vägrar inse det som alla andra ser. En krampaktig vägran att inse att åren både går och sätter spår. Och närmast skräck vid tanken på att de rätt som det är till och mer tar slut! Vägran att ens tala om det!
      Med den inställningen mår man inte bra.
      Nej, fram för den insiktsfulla tanten! Det är dit jag åtminstone strävar, och jag är glad att jag faktiskt känner en och annan. :)

      Radera
  5. I somras benämndes jag "gumma" av grannens fyraåriga barnbarn. Och då VAR jag verkligen krum. Stod på huvudet i återväxten och samlade gräs till marsvinen.
    Gillade INTE epitetet.
    "Ordet går till damen där" hette det nyss vid en infokväll på bôggda. Ovant. Det kändes nästan värre. Äh, gillar inte nåt av orden, men det är väl dags att vänja sig nu. Föredrar TANT, känner mig som en tjejtant. Och så vill jag absolut INTE bli "niad" av ungdomar! Svårt dilemma, detta. Men vi kommer inte undan.
    Trevlig grupp ni verkar ha. Nästan lite avis;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Berit Elisabet1 apr. 2012 22:52:00

      Själv föredrar jag definitivt att ordet går till "damen där" i stället för till "tanten där"! :D
      Det där niandet som börjar dyka upp ibland, det tycker jag också hjärtligt illa om.
      Jag minns min barndom - skulle man t.ex. ta upp en handske som någon tappat, så var det till att säga "Damen tappade den här... man fick inte ens säga NI, för det var oartigt...

      Jag är väldigt glad över den här tantgruppen. Det är gott att den finns.

      Radera