lördag 24 september 2011

Mysans nya liv

I dag (fredag) började Mysans nya liv på allvar. Först med ett besök på Animalen för nytt ultraljud. Nu helt säkert - inga kattungar på väg! Hon skötte sig perfekt, låg helt lugnt i "blå kanalen" och lät sig undersökas. Fick recept på p-piller (som jag redan gett henne), så småningom ska hon kastreras, men jag vill inte utsätta henne för det riktigt än.

Eftersom jag behövde ha ytterdörren öppen, skulle bära in värmeloggs, lät jag henne gå ut. Nu är årets förbrukning hemma, tre pallar alltid-redo-placerade invid farstubron. Det som inte är intaget eller gått åt i maj kör jag ner till vedboden. 


Nu stundade sanningens ögonblick - skulle Mysan vilja komma in igen? Komma tillbaks till oss. Hon som så påtagligt längtat ut ibland. Här är det första, försiktiga steget - hon vände tvärt och sprang in igen!


Jag gick ut och väntade. Maxi var inttreserad och stöttande:
"Du vågar, Mysan!" Kom igen nu!" 


Och hon vågade. Försiktigt, försiktigt till en början.  


Sen försvann hon. Bara försvann. Jag hittade henne ett par gånger nere på tomten. 


Jag upptäckte också att hon tittade till mig och mina loggs ett par gånger, men sedan var hon tvärt borta igen.. Efter ett par timmar upptäckte jag henne på altanen, gick ut och satte mig där. Då kom hon, gosade lite och gick sedan in alldeles själv!
Hade hon en glad och tacksam matte då? Jaa, det hade hon.
För nu ÄR jag Mysans matte på riktigt, så känns det.
Här har hon just kommit in.


Den lilla damen har velat ut även i kväll, men det får hon inte. Hon ska vara inne i natt. Men i morgon öppnar jag dörren på nytt. Känns tryggt nu, varken Filip eller Maxi kommer att köra bort henne från "sitt revir", dvs tomten.  Petrus har annekterat grannens tomt som sitt.

(Det blir allt lite Mysan hos Kasper också. Det har ju varit en väldigt både spännande och speciell tid det här, med kattslussar och krypande gäster och misstänksamt smygande katter. Men jag tror att vi alla kan leva "normala" liv igen, om några få dagar. Alla, inklusive lilla Mysan.)

10 kommentarer:

  1. Jubel över nejden - Mysan har fått ett riktigt hem, där alla älskar henne och där hon trivs! Jag är så glad på dina vägnar. Allt har gått så fint helt efter din plan. Lycka till med den nya familjemedlemmen!

    SvaraRadera
  2. Lena - ja, det känns så bra, så bra. Nu är Mysan ute igen, men jag har sett att kattmöten på tomten går fint. Försiktigt och aningens avmätt hälsande. Observant betraktande. Sedan återgår "de gamla" till sina vanliga sysslor igen. Vilka de nu är. Och Mysan fortsätter att utforska.
    Altandörren står på glänt, för fri ut- och ingång.
    Det går väldigt bra, det här! ;)

    SvaraRadera
  3. Låter skönt att höra att Ni är tillbaka till det "Normala" livet igen. Undrar om Mysan känner igen sitt f.d. revir??? och ger sig ditt på sina utflykter.. Ha en god fortsättning på helgen & ta det lite försiktigt med värmelogsen.. inte bra för ryggen skulle jag tro. Sommar varma London hälsingar ♥♥

    SvaraRadera
  4. Berit Elisabet24 sep. 2011 22:05:00

    Kikkan - precis det är det enda jag är lite rädd för. Att hon ska falla tillbaks i gamla vanor. Men i så fall kan jag inget mer göra. Hon vet var det finns mat, värme och trygghet att återvända till. Och hon vet att hon inte behöver vara rädd för varken husets katter eller hund. Eller matte... Precis tvärtom är det ju!

    SvaraRadera
  5. Så skönt att allt gått bra och att hon hittar hem när hon varit ute. Ska bli kul att följa hennes äventyr i fortsättningen.

    SvaraRadera
  6. Det verkar ju verkligen som om du nu har en katt till "ordentligt".
    Men jag förstår din resevation om "gjort vad man kan" ovan.
    I det lilla jag vet om katter vågar jag ju ändå tro hon stannar. Filip och Maxi verkar ha accepterat, och accepterats. Petrus? Som jag förstår går han sina vägar och behöver inte bekymra sig så mycket. Och Mysan är väl klok nog hålla sig "lagom" med honom.
    Vi håller allt! (O gläds åt att hon inte var dräktig! Kastrering kan ju se'n göra sitt till för "hemmakärlek" o lugn. Kunde lilla Stina hejda sig efter så...)
    PUSS på alla "ungar"!

    SvaraRadera
  7. Berit Elisabet25 sep. 2011 12:21:00

    Pelle - kan säga att SPÄNNANDE är det... hon är inte HELT förutsägbar, den lilla... tur för mina nerver att jag har en hund också, och inte bara katter... ;)

    Eva - det känns fortfarande som om min reservationen är åtminstone GANSKA befogad. Men nu ligger Mysan och sover på skrivbordet igen.
    Hon och Petrus tycks ha liknande kynne. De går inte i vägen för varandra. Inte alls. Mer en fråga om konstaterande än accepterande, så att säga.
    Kommer nog att skriva en hel del om mina (förhoppnignsvis) fyra katter. Intressant att studera dem. Fast i går var jag faktiskt väldigt orolig.

    SvaraRadera
  8. Det känns bra i hjärtat när jag vet att Mysan får ett bra liv och att hon inte behöver frysa nu när det blir vinter. Nästan varje dag läser jag om upphittade katter som saknar ägare, i alla fall ingen som vill låtsas om det. Så därför känns det extra bra när folk bryr sig, du skulle ha ett fång med rosor, för det du gjort är helt fantastiskt. Om du undrar vem jag är så är jag matte till Hillman.

    Kramar.

    SvaraRadera
  9. Vad skoj att det fungerade. Har följt Mysans äventyr ett tag.
    Vi har själva en katt som får finna sig i att vara inlåst i ett par veckor, så han boar in sig och inte vandrar iväg. En gammal herre på 14 år vars familj gått över regnbågsbron och han blivit ensam kvar i huset hela sommaren. Mat har han fått men inte sällskap som han längtat efter. Ingen ville ta honom pga åldern, tydligen. Vilken miss, för han är väldans go våran Pelle. Då får min allergi bråka bäst den vill, det finns ju piller mot sånt.

    SvaraRadera
  10. Berit Elisabet25 sep. 2011 23:10:00

    Inga-Lill - vet du vad, det känns som en oerhört stor belöning, detta att Mysan faktiskt ser ut att vilja stanna (även om jag tvivlade i går, ska skriva om det).
    Det är helt förfärligt, så människor kan bära sig åt mot djur. Jag kan bara inte förstå det! Hur tänker man? Hur känner man?
    Men väldigt trevligt att så här få möta även Hillmans matte. :)

    Boman - underbart att Pelle får ett nytt hem, han kan leva ganska länge än. Det måste kännas bra att få ge en äldre gentleman ännu några fina år.
    Det har sina sidor att "spärra in" en ut-längtande katt, men jag hoppas och tror att det går lika bra för Pelle som jag tror att det kommer att gå för Mysan.
    Jag ska följa utvecklingen! :)

    SvaraRadera