Ni minns ju Mysan! Hur hon fångades i
grävlingsfällan, bodde ett par veckor hos
Sigge Svamphund och matte Helena, men att det inte fungerade. Ni minns nog också hur gärna jag beslöt att låta henne stanna hos oss. Lilla Mysan,
så glad jag var för henne. Och ni minns förstås också att hon
bara försvann några dagar före jul. Att tiden för kastrering fick avbeställas.
Oh,
så ledsen jag var. Det blev inte en så rolig jul.
Eventuellt nya läsare kan gå tillbaks till äldre inlägg under etiketten Mysan.
Naturligtvis efterlyste jag Mysan, på anslagstavlan. Med fotografier. Och som jag ropade, och letade. Sigge Svamphund med matte
kom också hit och sökte, ett par dagar före julafton.
Att Mysan inte levde längre, det blev jag mer och mer övertygad om.
Efter ett par veckor dök ju hennes
okända son upp helt mirakulöst. Han kändes som en hälsning från Mysan. Fick heta Myse.
Hon har setts
Under vinterns lopp har ett par personer hört av sig och berättat om en skygg katt som försvann till skogs så fort den blev upptäckt.
Kunde av utseendet att döma vara Mysan. Men rapporterna kom från "fel ställen". I rakt motsatt del av tomtområdet än hennes tidigare revir, där bl.a. sonen Myse hållit till. Jag gick förstås ändå till de rapporterade ställena, ropade och letade, men utan resultat.
Förra veckan fick jag ett telefonsamtal:
Nu sitter katten hos oss, under ett uthus, och äter mat som vi ställt ut. Det måste vara Mysan!
Jag slängde mig i bilen och var där inom ett par minuter!
Det VAR Mysan! Inte det minsta skygg, inte för mig. Tvärtom. Hon kom själv fram! Till tomtägarens enorma häpnad.
Under mer än tre vintermånader har hon levt ute, levt hemlös, skygg och ensam. Ätit vad hon kommit över. Säkert möss och fågelmat och innan jag hämtade henne hann man se att hon åt en mask. Det var då man ställde ut mat, och det var där jag fann henne.
Ni som följt bloggen kan nog förstå hur jag kände mig när jag tog upp den spinnande katten i famnen! Förvirrad, lycklig, bekymrad - vad skulle jag göra med henne?
Ta henne med hem naturligtvis! Hon var tydligt i löp, men det avbröt jag med p-piller som jag hade kvar sedan i höstas.
Vankelmodet personifierad
Jag har tänkt. Och jag har känt. Studerat Mysan och de övriga katterna. De kände igen varandra, utan dramatik. Jag noterade att även hon och Myse utan tvekan hade en äldre relation. Myses sätt mot mamma Mysan var helt annorlunda än mot de andra katterna. Efter en stunds betänkande och hälsande avspisade Mysan honom. Väs och fräs.
Mysan och Myse har hållit till långt ifrån varandra, tomtområdet är långsträckt och de har valt varsin ände. Överallt är skogen nära.
Mysan mest bara sover och äter. Vilar ut. Och dricker självklart ur vattenkannan som jag åter ställt fram. Spinner och mår gott när jag tar upp henne.
Jag har senaste dagarna övervägt olika alternativ.
- Ett var att omedelbart se till att hon kastrerades, sköta om henne medan operationssåret läkte, ge henne godaste maten, sedan släppa ut henne igen, och hoppas på att hon den här gången vill stanna.
Hon är nämligen en alldeles underbar liten katt, och hon har ett rejält utrymme i mitt hjärta. Är det inte i själva verket så att FEM katter är det optimala?
- Ett annat alternativ var förstås att höra efter med ett katthem - kunde man ta emot henne där.
Men hur skulle jag kunna ha henne hos mig igen under en hel vecka - och sedan lämna bort henne??
Kan säga att jag under några dagar har varit vankelmodet personifierat.
Men nu vet jag.
Tyvärr...
Jag ser hur min kattflock påverkas. Ser att här återigen finns en viss animositet. Ser också att den härrör från Mysan. De andra katterna var den här gången helt beredda att vänligt acceptera henne, även Filip som blev en helt ny katt i och med lille Myses inträde i flocken. Det enda fräs och morr som hördes (utom de från Mysan) kom från Petrus (men att Petrus väser betyder ju i praktiken ingenting alls).
Mysan har behållit avståndet hela veckan. Avvisar alla kontaktförsök. Hon är närmast övertydlig. Hon spinner visserligen när jag tar upp henne men tar inte egen kontakt. Hon håller distans, utom förstås när det vankas typ tonfiskpaté.
Det är lugnt i huset - mina andra katter bryr sig inte om henne, inte ens Myse som gladeligen "överfaller" alla de andra inklusive Kasper.
Jag måste inse - Mysan kommer inte att stanna kvar den här gången heller. Visserligen skulle hon inte ge upphov till fler hemlösa katter i området, men vad är det för liv hon skulle få!! Hon
är skygg inför andra människor.
Hon behöver ett hem, men inte det hem jag kan erbjuda henne. Hon behöver vara ensamkatt, men en kattvan hund får gärna finnas. Det visades ju egentligen redan under veckorna hos Sigge Svamphund.
Hon kommer alldeles snart att kräva att få gå ut, det vet jag. Än så länge bara återhämtar hon sig, och är säkert också påverkad av den avbryta-löpning-kur jag gett henne.
Mysan kommer att lämnas till Södertälje Katthem. I morgon. Då har man plats för henne.
Jag hoppas kunna följa hennes vidare öde
Jag ska ge katthemmet en skriftlig redogörelse för Mysans tidigare liv, så långt jag pusslat ihop och kan beskriva det. Ska också berätta hur det hem ska se ut som jag tror passar henne. Jag ska också be att om möjligt få följa hennes fortsatta liv.
Hon är en katt man inte kan glömma. Hon har haft ett tufft liv, riktigt tufft. Hon har ett par små nya ärr på nosen.
Nu ska hon ut på nya äventyr. Karantän. Operation. Tratt. En massa andra katter. Jag tycker det känns sorgligt. Samtidigt som jag inser att det är just det här som är hennes nya, stora möjlighet i livet. Att hitta ett nytt hem, ett där hon verkligen kan trivas, komma helt till sin rätt, känna sig hemma och slå sig till ro.
När jag vill kan jag se henne framför mig, där i den vidriga grävlingsfällan! Och då känns allt som ett ganska förfärligt misslyckande.
Samtidigt som jag är glad över att hon lever! Och tacksam över att hon via katthemmet får en ny chans.
För några dagar sedan hämtade jag hit henne, för tredje gången! Fler blir det inte.
Hon har satt så många avtryck, den här lilla kattan. Inte minst genom lille Myse som ligger här och sover precis invid mig och datorn.
Här ser ni en bild på mor och son - kan säga att det här tillfället var det enda under hela veckan när de låg så här nära varandra. Placerade av mig.
Annars har Mysan mest återvänt till utvalda platser på kontoret.
Kasper ska få visa ett par ytterligare bilder.
