Lite jobbigt, helt enkelt. Även om kaminen värmer och ett totalstopp i toans avlopp nu äntligen är avhjälpt...
Då kom jag att tänka på en utflykt för ett par somrar sedan. Till "Gammelstan" i Ore. Ligger i Rättviks kommun.
En liten by, två gårdar, kompletta. Inte ditflyttade, allt står kvar på sina ursprungliga platser.
 |
| Boningshuset i en av gårdarna, jag tror Nissniss-gården. |
Läs gärna här om den här välbevarade och helt unika miljön.
Så här står det bland annat:
Anna dog 1918....I fähuset med bostad på Nissnissgården bodde "Nissniss faster", Anna Hansdotter, från slutet av 1800-talet till 1909. Anna föddes i Nissnissgården 1833 och gifte sig 1862 med Peres Hans Hansson i Norrboda. 1870 blev hon änka, lämnad ensam med tre söner som var blott 7, 5 och 3 år gamla. 1877 dog alla tre sönerna inom loppet av två veckor. En i halsfluss och de två andra i scharlakansfeber. Anna sålde då hemmet och flyttade till sin bror Erik Hansson i Nissnissgården.Stugan blev så småningom trång när Eriks son Erik Eriksson och hans hustru fick många barn. Anna valde då att flytta ut i fähuset där hon hade en ko och tre getter.
Med hjälp av Riksantikvarieämbetet rekonstruerades allt medan det ännu fanns de som kom ihåg. De äldsta husen är från slutet av 1600-talet.
Det är alltså så här Anna bodde. Vintrarna i Dalarna var bistra. Så vem är väl jag att klaga!!!???
Glöm inte att klicka på bilderna!
 |
| Det var här Anna bodde. |
 |
| Hon flyttade in till sin ko och sina tre getter. |
Så - än en gång - vem är väl jag att klaga. Och förr eller senare går väl grodprinsarnas fromma förhoppning i uppfyllelse.
För varje dag blir det förresten alltmera "förr". :)
Hoppas Du snart känner Dig lite bättre, har själv dragits med en envis förkylning sedan November och det är tydligen någon virus som klistrar sig fast på många. Ser nu fram emot våren med hopp om både sol & värme. "Spottade" tomat kärnor i veckan i några krukor, så jag hoppas på lite tidiga tomater i sommar. Jätteintressant vad Du skrev om Dalarna, jag älskar den delen av Sverige, undrar ibland om jag kanske var en dalkulla i något tidigare liv??
SvaraRaderaInte alls omöjligt, att du varit dalkulla alltså. :)
RaderaJag känner mig bättre (om än inte bra). Väldigt många har tydligen drabbats av nåt sällsynt långlivat virus i år.
Åh, så jag också längtar efter vår och sol och värme. Och efter icke-snö!!
Jag sår nog inga tomater i år, de fyra plantor jag ska ha tänker jag köpa hos trädgårdsmästaren. :)
Vinterns infektioner är inte att leka med, de sitter som berget. Hoppas du snart känner dig bättre. Fast det går väl an att vara sjuk på vintern, tristare på våren, brukar jag trösta mig med.
SvaraRaderaVidunderligt vackra bilder! Och vilka öden... Såg 'mökeluckan' därinne, inte långt från hennes säng. Visst har jag njutit av vila hos djuren ibland, men det är annat att BO där.
Besökte en fäbod på 60-talet och minnesbilderna kom tillbaka med dina bilder. Superfina, och vilken grönska... Snart kommer det till oss igen.
Krya nu på dig! Har saknat dina inlägg.
Jag känner mig bättre! Inte helt bra, men mycket bättre.
RaderaDen där luckan har minsann jag också noterat. Ujujuj...
Förlorat sin man. Förlorat sina tre barn. Flyttat in i fähuset. Och hon blev 85 år!
Förr delade man hus med sina fä för att få värme av dem under kalla vintrar. Så småning om kom det en enkel vägg emellan och senare bodde man i olika hus. På den tiden hade alla djuren namn och inte bara ett nummer och de fick ofta leva sitt liv till slut.
SvaraRaderaAtt mista man och tre söner - hon orkade att leva vidare ensam.
Jag hjälper till att sköta en grav på en bohuslänsk ö. Där ligger fyrmästardottern ensam. Hon föddes 1899 och gifte sig med strandsittaren son, (inte socialt accepterat). 22 gammal hade hon fått två söner och dog i sin tredje barnsäng på tre år. Mannen gifte om sig och flyttade från ön med sina söner.
När man jämför med hur vi lever idag, så har vi det otroligt tryggt och tacksamt bra. De flesta av oss.
Något hände under 1900-talets senare hälft. "Boskapsskötsel" blev "animalieproduktion". Orden säger det mesta.
RaderaFyrmästardotterns öde griper verkligen tag. Oh, så man önskar att hon "ser" att hennes minne och grav vårdas.
Det är nyttigt att se lite bakåt i tiden, det krävs inte så väldigt många decennier. Perspektiv är bra!
Ja det var ju praktiskt och vedertaget förr att dela rum och värme med kreaturen, vi har nog blivit lite...petiga;-) Dessutom lär ammoniak ha en avskräckande effekt på bacillusker så inte att undra på att gumman blev gammal.
SvaraRaderaFörra året var jag ju och tittade på tranor och besökte då Åsle tå, en gammal bygata där fattigt folk fått bygga och bo. Vi tycker att det är pittoreskt men livet deras var allt bra strävsamt. Klaga månde o.s.v. :-)
Fortsatt god bättring hörru du!
"Petiga" är förstås ordet... kanske borde skippa kattlådan...
RaderaSvårt att föreställa sig det där livet, tycker jag. Och så sent som på 1900-talet.
Och inte hade dom väl datorer heller...
Det måste ha varit riktigt ruggigt på vintrarna där i Nissnissgården även om hon hade lite extravärme från djuren hon bodde med. Allt var nog inte bättre förr...
SvaraRaderaJu mer jag försöker föreställa mig Nissniss-Annas liv, desto svårare förefaller hon ha haft det. Men antagligen i alla fall bättre än på fattighuset. Hon ägde ju både ko och getter. Och levde på sätt och vis ändå i en familjegemenskap. Tror jag.
RaderaPerspektiv är väldigt bra, som du skriver ovan.
SvaraRaderaFörsta reaktionen på dina bilder blir "Så vackert!" men sedan kommer ju tankarna... Vilket livsöde! (Och lika fyrvaktardottern ovan)
Jag kunde ibland fantisera en hel del om vilka som bott i torpet i Björnlunda. Tyvärr vet jag inget om det, men tankarna for ofta.
Härligt är det också med dalfolket som bevarar! (Och jodå, jag vet att det sker på många ställen...)
SV
"Duktig" som repar upp mohair vet jag inte, men envis... Mormor var i alla år sin syjuntas "utredare" av knutar och trassel och jag tror att är det något jag ärvt av henne så är det det:)
Och nu gav du ju en extra puff att sticka tröjan!
Ja, vilka livsöden! Tänker också på att Anna förlorade alla sina tre barn under ett par veckor - i halsfluss och scharlakansfeber!
RaderaJag har ju också bott i ett riktigt gammalt torp, och jag undrade också. För att inte tala om hur mycket andra undrade när vi hux flux flyttade från stan (Stockholm) och bosatte oss - en familj med tre barn - i ett gammalt torp i skogen utan vatten och med utedass. Över kilometern till närmsta granne. Ingen plogad väg på vintern...
Ett fantastiskt äventyr som varade i många år.