lördag 31 december 2011

En god jul, snart ett nytt år - och om en saknad katt

Kasper har i korthet nämnt vår jul, den har förlöpt som vanligt. Men totalt kameralös. Jag har träffat släkt och en del vänner. Både här hemma som värdinna och borta som gäst. Det har känts varmt och gott.

Blogginspiration saknas totalt just nu, men jag ska försöka hitta den igen efter nyår.

Ibland är man inte riktigt på topp. Man är faktiskt tvärtom.

Vid julfika i förrgår hos gamla vänner tillika grann-grannar berättade de att deras katt för ett par veckor sedan togs av en räv. De såg spåren strax efter. En dryg kilometer från mitt hus. Det var snö.

De berättade också att lo, dvs spår av lodjur, siktats längre bort, lite närmare Gnesta.
Ingen i området har sett Mysan, såvitt jag förstår. Man har bara noterat mitt anslag och min efterlysning.


Jag kommer att flytta från mittt hus till lägenhet inom inte alltför många år.
Petrus har aldrig i hela sitt långa liv kommit nära någon annan person än mig. En enda gång har ett barnbarn lyckats klappa honom! För många år sedan. Och han skulle aldrig, aldrig kunna finna sig i att bo i lägenhet. Han börjar bli en gammal katt, och jag kommer inte att utsätta honom för någon förändring i sin tillvaro. Så är det bara.

Filip och Maxi kan inte heller bo i lägenhet. Däremot kan de säkert utan större svårighet knyta an till någon annan person som bor i det här huset, och de är absoluta garanter för ett musfritt hem. Så jag hoppas att de båda två kommer att kunna leva ett fortsatt fritt liv i den omgivning de är vana vid. Antingen med husets nya ägare eller med fastboende grannen. Just nu är de gärna inne många timmar varje dygn även om de inte direkt kräver det. Men det är trivsamt, och jag är så oerhört tacksam att jag har dem. Vi är ett team...

Mysan, den lilla mycket speciella katten, var ung och den som skulle kunna följa med mig och Kasper till ett annat boende. Till skillnad från de andra katterna älskade hon att utforska hemmets alla vrår och möjligheter. Var oftast helt tillfreds med att sitta i ett fönster och titta ut på det som rörde sig. Ofta nekade hon att överhuvudtaget gå ut.


Jag blev helt enkelt kär i den där lilla katten, ögonblickligen, när jag såg henne i den där förfärliga grävlingsfällan. Och så var det ju hennes förtroendefulla tillit. Jag vet att Sigges matte Helena noterade hur svårt jag hade att skiljas från Mysan när jag lämnade över henne, trots att jag bara känt henne några få timmar.  Helena märkte förstås också hur fantastiskt gärna jag sedan omedelbart for och hämtade tillbaks henne!

Säkert kan någon tänka "bara en katt" och dessutom "efter bara några få månader..."

Jag kan förstå det, men förstår också att vederbörande då aldrig själv riktigt knutit an till en fyrbent varelse. Jag har varit med om det förr, och det är en alldeles speciell upplevelse.

Jag tänker inte gräva ner mig, men jag vill inte heller förneka den känsla av saknad och sorg som jag känner. Den kommer att klinga av, och Mysan blir ett vemodigt men vackert och fint minne. Så är det ju. Hon får sällskap av Klara, Jocke, Lufus, Luffa, Leo, Skrotis och många, många fler. Om Lufus och Skrotis kanske jag berättar mer, så småningom. Om Klara berättar jag på min hemsida.


Jag vet inte om jag inbillar mig, men jag har absolut en känsla av att framförallt Maxi och Filip håller sig ovanligt nära mig just nu. De har t.ex. definitivt återtagit sina platser i min säng. Tillsammans och utan antydan till fräs och väs (som ibland förekom tidigare när de liksom konkurrerade). De vill också väldigt gärna ligga i mitt knä.

Kasper - han är förstås också nära mig, och gör sig då och då nos-påmind. Men det gör han ju alltid. Bästaste lille vännen...


Jag minns när jag för åtta år sedan satt på ett golv, och runt mig fanns massor av kattungar. På klätterställningar, dynor, hyllor och golv. Platsen var Södertälje katthem.

Efter en stund kom en liten svart kattunge fram, tittade på mig, nosade på mina fötter och klev upp i mitt knä. Det var Filip. Han hade valt sig en matte.

När han småningom skulle placeras i min kattbur letade vi förstås efter honom bland alla kattungar, minst ett 20-tal. Han fångades in - men något kändes ändå fel. Och då upptäckte jag ännu en svart kattunge, med en nästan exakt likadan liten vit fläck under hakan. DET var Filip! Båda fick följa med hem, inte kunde jag välja bort den  som redan satt i buren! Jag skrev om det här på min dåvarande hemsida. (Vid senaste flytten gjorde jag om Katthörnan till en pdf-fil.)


Som ni förstår förväntar jag mig inte längre att Mysan ska komma tillbaks hem. Klart att jag spanar, och jag nästan "ser" henne komma fram från mellanstationen under låga granen där hon låg och väntade på att jag skulle öppna dörren och locka på henne.

Jag har t.o.m. sett lite mer än så, och det övertygar mig än mer om att hon inte längre är i livet.

Vet ni - jag tycker det känns som en stor, stor gåva att ha förmåga att verkligen kunna både älska och sörja en fyrbent vän.

Jag känner personer som vägrar skaffa sig ett nytt husdjur - oftast en hund men ibland också en katt -  för att de inte än en gång vill gå igenom den smärta det innebär att mista en älskad varelse. Oh, så mycket de går miste om.


Livet innebär både sorg och glädje. Att få kärlek och att ge. Även att mista. Det gäller djur, och det gäller människor.

4 kommentarer:

  1. Ett Gott Nytt År till dig!
    Det är aldrig "bara en katt" " bara en hund" utan familjemedlemmar.
    Förstår hur det känns, vår Pelle har bara bott här i tre månader men känns som han alltid varit här.

    SvaraRadera
  2. Tittar in för att önska dig Gott Nytt År, med eller utan Mysan. Så vackert du beskrev din kärlek till katterna!
    Jag vågar, för egen del, inte skaffa katt. Inte av rädsla för sorg, men för den konstanta oro jag skulle leva med varje gång katten uteblev - och för alla faror som lurar, du har själv nämnt några.
    Ha det gott, trots allt. Kram.

    SvaraRadera
  3. Känner igen mig i det du beskriver. När tycke uppstår är det ofta ömsesidig, som signaler som går fram av en speciell kraft.

    Spåren du inte vill nämna... jag tror mig ana vad det är.
    Att vara husvärd åt en utekatt har sina sidor men de lever ju sitt naturliga liv.
    Att en del inte klarar av ett nytt husdjur p.g.a. sorg efter det förra är synd men vi är ju olika starka. För egen del är det inget val egentligen -jag kan inte leva utan djur omkring mig:-)

    Dina djur känner säkert av din nedstämdhet och tröstar på sitt vis.
    Gott att du har dem!

    SvaraRadera
  4. Ett ömkligt försök till tröst:

    http://www.bijweb.com/lattexter/underbart.htm

    SvaraRadera