måndag 12 december 2011

Alternativ till "Världens bästa skitskola"

Jag såg ett teveprogram, "Världens bästa skitskola", häromdagen. Och mådde riktigt dåligt.

Sveriges nu drygt 1000 helt skattefinansierade friskolor drivs i huvudsak av fyra vinstdrivande koncerner. Riskkapitalbolag är inblandade, och vinster förs ut till s.k. skatteparadis. Vinster som alltså helt betalas av oss skattebetalare.

Fakta från UR:
¤  Sverige är det enda land i världen där helt skattefinansierade skolor tillåts gå med vinst. 
¤  I Sverige får vem som helst äga en friskola, ingen tidigare erfarenhet från skolvärlden krävs. (Källa: Skolinspektionen)
 ¤  I Sverige finns mer än 1000 friskolor som till stor del ägs av fyra skolkoncerner: Baggium, John Bauergymnasiet, Kunskapsskolan och Academedia. Tillsammans omsatte de 3,4 miljarder kronor år 2010. (Källa: Skolverket, Bolagsverket)


Det här känns svårt för mig som på sin tid kämpade för friskolornas existens överhuvudtaget. Men inte dettaTitta åtminstone från femte minuten och ett tag framåt! Det är inte småpengar som hamnar i privata fickor!!

Mina barn har alla gått i "friskola". Mina barnbarn också, föräldrar har t.o.m. ringt från BB för att ställa barnen i kö, för att försäkra sig om att de skulle få gå i samma eller i varje fall en likadan skola som de själva. I en waldorfskola.

Det är länge sedan jag kom i kontakt med den här pedagogiken.  Efter att av en händelse ha lyssnat på tre föredrag av tre waldorflärare var saken klar!

Så fort gick det att bestämma sig.

Allt jag hörde stämde. Dessutom - de tre lärarna, ett sådant engagemang de visade. En sådan entusiasm!  Oj!! Samma gällde för övrigt de som höll de följande föredragen. Lycklig kände jag mig.

Till det tredje föredraget följde barnens pappa med - och vi blev helt överens.

Tursamt nog fick alla barnen så småningom plats, även i förskola - även om det hängde på gärdesgården för det äldsta som redan hunnit börja i "vanlig" skola.


Den här länken går inte till Kristofferskolans startsida, men den som klickar på de olika klasserna kan läsa ungefär om vad som i sak fick mig och även min man att snabbt bestämma sig. I den här skolan skulle våra barn gå. (Även om de vackra och ändamålsenliga lokalerna då ännu inte fanns, men det gjorde lärarna.) Det är mycket att läsa, men den som är intresserad kan ju ta det i omgångar. Men jag önskar ni fått möta lärarna!

På den tiden utgick minsann varken statliga eller kommunala bidrag. Skolan var alltså en waldorfskola. Först inrymd i hyrda lokaler, småningom i en egen, fantastisk byggnad. Skolan drevs och drivs fortfarande i stiftelseform. Dvs helt utan privata intressen av ekonomisk art.

Utan engagerade föräldrars stora engagemang och insatser hade de nya byggnaderna aldrig kommit till.

Jag minns den fantastiska flytten och glädjen över de nya skolbyggnaderna. De lägre klassernas egna små hus, med klassrum i varma, ombonade färger och former. Mellanstadiets hus.  Den stora huvudbyggnaden med högstadium, specialsalar, verkstäder och ett skolkök där all mat lagades från grunden med färska råvaror. Biodynamiska och ekologiska.

Lärarnas löner var riktigt, riktigt låga. Lägst för ogifta ensamstående, lite högre för den som hade familj med egna barn. Mönstret var lägsta möjliga lön, inte högsta. Varje lärare fick själv avgöra vilken lön han/hon behövde för att ekonomin någorlunda skulle gå runt. Att minska antalet lärare för att få skolans ekonomi att hjälpligt gå ihop - den tanken fanns inte.

Längre från dagens "normala" tänkande kan man väl knappast komma? Ändå ÄR det ju trots allt inte hundra år sedan. Det var 60-70-tal. Terminsavgifterna hölls så låga som möjligt, och de VAR låga. För den som inte kunde betala försökte man ordna det ändå. Tanken var att ekonomin inte skulle få hindra den som verkligen sökte just den här pedagogiken.

Jag råkar också veta att där fanns lärare som arbetade helt utan lön och arvode. År efter år. "Behöver inte mer pengar i livet än jag har." För övrigt donerades en del av dessa.

Här handlade det om eldsjälar, om människor med en idé, ett ideal att omsätta i praktiken. Om tankar, föreställningar som skulle förverkligas. Inte bara drömmas.

Jag minns min beundran, minns den piedestal jag placerade alla lärare på. Vid småningom tämligen nära kontakt upptäckte jag att så starka och utpräglade personligheter minsann inte alltid drar riktigt jämnt. Piedestalen vacklade en aning. De var ju "bara" som vanliga människor...

Men ju närmare kontakten blev, desto klarare stod det för mig hur fantastiska dessa personligheter ändå var. Hur de trots många svårigheter och en och annan konfliktunge klarade att hålla ihop, att alltid sätta skolans och framförallt elevernas bästa främst. Att visa varandra både respekt och förtroende.

Okej, bara att erkänna - lärarna hamnade åter på piedestaler - dock inte samma som tidigare. Inte lika höga (och rangliga) och inte lika bekväma. Men stabilare.

Numera är pionjärstadiet över. Samhället betalar och ställer därmed krav. Skolan måste kämpa för att få behålla sin egenart. Sin egen kursplan som utgör om inte grunden så absout medlet för att nå målet. Och kämpar gör man. Hårt.

Kontakten med Kristofferskolan, lärarna och waldorfpedagogiken förde med sig en stor förändring inte bara i barnens liv utan även i mitt eget. Och i deras pappas. Själv närmade jag mig skolan alltmer, även i jobbet. Fördjupade mig i bakgrunden.

Dagens elever är annorlunda. Skolklimatet är överhuvudtaget ett annat. Precis som samhället i övrigt.  Problemen är nog större, trycket på dagens ungdomar likaså. Jag vill inte idealisera, men menar att en waldorflärare har ett mycket större stöd i sin pedagogik än vad de flesta andra lärare har.

Waldorfpedagogiken bygger på en bärande grundidé.

Och den är INTE att tjäna pengar!!!

Alla skolor kan inte tillämpa waldorfpedagogik, det krävs specialutbildade lärare för det. Men ingen skola borde få drivas i vinstintresse. Oavsett inriktning. Det är min absoluta övertygelse.

9 kommentarer:

  1. Skola och äldreomsorg och annan social service ska självklart inte drivas av vinstsugna företag. Här fick man belägg för det så man nästan kräks.
    Såg nästan hela filmen, jättebra att företeelsen vädras, att den fräcka hanteringen av våra skattepengar kommer i dagen!

    SvaraRadera
  2. Hm? Var det inte någon som sa: Ur led är tiden"...

    SvaraRadera
  3. Skogsfrun - men kan du förstå, att det finns de som menar att sådana här företeelser är helt okej? Även om den här mannen kanske råkade få minst 40 miljoner för mycket av skattemedel, att stoppa i egna fickan.
    Antagligen blir det väl någon sorts förändring i regelverket - men jag tror ärligt sagt att förändringen blir mest kosmetisk. Brrrr...

    Pelle - visst var det det. Hamlet!
    Undrar om Shakespeare möjligen var synsk...

    SvaraRadera
  4. "Something is rotten in the state"!
    Shakespeare må ha anat utvecklingen i världens kanske mest blåögda land.

    Ingen kan skriva vettiga avtal för varken skola, äldrevård eller snöröjning på banvallarna. Ingen kollar vad man får för de miljoner som betalas ut. Skattepengar hanteras som i Monopolspel.

    Ordet VI har ersatts av JAG.
    Vart är det på väg? När blodtrycket stiger av harm är det skönt att ha Lilla Maja, som lugnt sover vidare på sin kudde vid elementet.

    SvaraRadera
  5. Berit Elisabet13 dec. 2011 23:00:00

    Lena - egentligen är det ju så tragiskt. Om inte egoism och girighet och JAG i stället för VI vore förhärskande, då skulle ju det mesta funka.
    Med god vilja som drivkraft.
    Men tyvärr... Det känns verkligen som om det samhälle jag lever i inte är mitt längre. Det känns alltmer främmande.
    Och det är väl då, som du säger, som det är så skönt med en sovande katt bredvid sig. Just nu sover Mysan gott på sin pläd på skrivbordet. Kasper ligger vid mina fötter, Petrus i en fåtölj i vardagsrummet. Filip sträcker ut sig på kontorssängen. Maxi, den token, ville ut, trots vädret!!
    Men han hittar en lugn och torr vrå han också, med en mjuk och värmande dyna att sova på. Och själv ska jag så småningom lägga mig att sova i en fräsch och renbäddad säng.
    Man får ta vara på det lilla, när det stora inte fungerar!

    SvaraRadera
  6. Det känns ibland tröstande, att ha större delen av livet bakom sig och inte ha massor av tid kvar i en samhällsutveckling man inte längre känner sig hemma i och inte kan påverka.
    Men plötsligt kan förändringen komma, som när Berlinmuren bara föll. Då tyckte tillräckligt många människor samma sak, samtidigt.
    Att leva i nuet och ta en dag i taget.....som de fyrbenta. Det är en konst att lära sig.

    SvaraRadera
  7. Berit Elisabet14 dec. 2011 23:53:00

    Lena - det är ju det där att även om man själv inte behöver uppleva alla följder av vårt sätt att leva, så tänker jag på barn och kanske framförallt barnbarn! Dom har väldigt många år kvar, mänskligt att döma. Nu har jag ju t.o.m. ett alldeles nytt barnbarnbarn, som jag också önskar en god framtid! Jag har träffat honom idag, för första gången.

    Vet du vad, jag brukar också trösta mig med Berlinmuren! Plötsligt händer det. Totalt oförutsett förändras världen.
    Jag är en i grunden positiv person. Så för det mesta lyckas jag ganska bra med att leva i nuet, och att se framtiden an med en viss fatalism.
    Men inte riktigt alltid.

    SvaraRadera
  8. Så fint och hemtrevligt juligt du inrett bloggen!

    SvaraRadera
  9. Berit Elisabet18 dec. 2011 22:31:00

    Skogsfrun - Roligt du tycker. :) Bilden är på mitt stora matbord, ser ut så här varenda advent och jul. Värmde bakgrunden lite också, men man vet ju aldrig riktigt hur något ser ut i andras datorer. I synnerhet inte om man går ifrån standardiserade webfärger.

    SvaraRadera