Lilla Mysan - var är du?

Den lilla katten Mysan - hon har smugit sig in i mitt hjärta. En alldeles speciell katt, präglad av erfarenheter jag inte känner till. Men med en stor, stor integritet. Hon vill finnas bredvid, mer än med. Men alltmera med.

Under de  tre och en halv månader vi levt tillsammans har hon alltså närmat sig mer och mer.  Hon spinner när man gullar med henne.  Ligger kvar i knät hur länge som helst när man tar upp henne, men hon hoppar inte upp själv.  Tillbringar sina nätter i min säng, vid fotändan. Störs inte av att Maxi och ibland även Filip också hoppar upp, på morgonen (jag släpper in dem tidigt innan jag återgår till sängvärmen). Tre katter i sängen - fantastiskt!

Mysan kommer in när man ropar på henne. Kanske inte första gången, men tredje, fjärde... Hon talar om när hon vill ut, men vid ruskväder vänder hon redan i dörröppningen. Hon är en nästan-innekatt! Åtminstone så här års.

Hon bor här hos mig, Kasper och de andra katterna. Hon har fått ett hem. Det vet hon. Hon har blivit "mattes katt"!

Men nu? Var är hon? Så här länge har hon aldrig varit borta. Hon kommer inte, trots det eländiga väder vi haft, med både regn och snöglopp. Blötsnö, äcklig för små kattassar. Nu över decimetern. (Men de övriga katterna ränner ut och in, bara lite mera "in" än vanligt.)

Mysan envisades alldeles förfärligt söndag eftermiddag med att vilja gå ut. Ett par gånger vände hon i dörröppningen. men hon gav inte upp. Jamade högt och ljudligt och befallande När jag tredje gången öppnade dörren gick hon verkligen ut. Kröp in under förstubron. Har hon upplevt snö tidigare i sitt säkert mycket unga liv? Det vet jag ju inte.

Jag försökte locka fram och in henne redan efter en kvart. På den vägen är det fortfarande, ett och ett halvt dygn senare.

Jag är orolig. Jag är ledsen. Gråter lite ibland. Den här lilla katten som haft det så svårt tidigare - vad har väl hänt nu??

Jag har gått omkring på närmaste vägarna och ropat på henne. Går ut på förstubron och lockar stup i kvarten - bokstavligen. De andra katterna är alla inne, ogillar det här vädret på det högsta. Till och med Petrus som visserligen varit ute störrre delen av dagen, men kommit in emellanåt för att värma sig.

Men Mysan??? Denna lilla speciella, underbara katt? Var är hon? Borde jag ha vägrat släppa ut henne? Ja, det tycker jag nu!

Jag blir alltmer övertygad om att något förfärligt hänt. Oh, så jag önskar att jag har fel! Jag fortsätter att kolla och ropa, ofta, ofta. Det kommer jag säkert att göra i ännu många dagar. Om hon inte plötsligt dyker upp. Jag hoppas, hoppas, men vågar inte längre riktigt tro på det.

Några fastboende grannar i närheten har jag ju inte! Tror inte hon är instängd någonstans.

Om hon kommer hem igen - kommer jag att våga släppa ut henne?

Ett och ett halvt dygn är inte speciellt lång tid för en katt att vara borta. Jag vet det. Men det är det för Mysan, under rådande omständigheter.

Nu tänker jag lägga upp en del bilder på henne. Bilder som bl.a. visar hur hon deltar i mitt "kontorsarbete", bilder som visar hur väl hon funnit sig tillrätta.  Klicka på dem! Känns fruktansvärt svårt, det här!

Snälla, tänk goda tankar och hjälp mig hoppas på att lilla Mysan trots allt kommer hem igen!! Att det inte hänt henne något förfärligt! Våran Mysa!
(Om någon undrar - hon löper inte, fick sina p-piller enligt schema, i fredags. Och om 10 dagar ska hon ju kastreras - om hon fortfarande lever och kommit hem.)

Kollade just, fortfarande ingen Mysan. Annat än på bilderna. Blir nog inte mycket sömn i natt.

Nu ska jag gå ut i omgivningen och ropa och lyssna.