Allas vår skog

I många år bodde jag i ett gammalt torp, i en skog som sköttes ekologiskt, med hjälp av häst. Men också traktor. Dock inte "skogsskördare"! Så sköts den skogen fortfarande, men nu bor i stället barn och barnbarn där. :) En hel liten by har byggts. Och joodå, vi befinner oss fortfarande inom en av Stockholms så kallade kranskommuner.

Inom jordbruket blir den som odlar ekologiskt inte med nödvändighet betraktad som en flummigt romantisk bakåtsträvare. Inte nu längre.

Det fanns - och finns - pionjärer även inom skogsbruket, personer som stod och står emot stora rationaliseringsvågen. Som vägrar både kalhyggen och skogsplantering på åkermark. Men dessa pionjärer betraktas tyvärr fortfarande med ett överseende och överlägset besser-wisser-leende. För det mesta.

För en del blev ändå stormen Gudrun en ögonöppnare. Blandskogar visade en helt annan motståndskraft. Där såg inte skogen ut som ett gigantiskt plockepinn.

Säkert är blandskogen också motåndskraftigare mot skadedjursangrepp. En art slår inte ut allt. Behöver antagligen inte ens bekämpas kemiskt.

En annan oerhört viktig sak - snabbväxande, till och med gödslad skog, växer visserligen snabbt, men virkeskvaliteten blir därefter. Hantverkare vet. De har koll på årsringarna.

Här har man bestämt sig. Skogen är vacker där, faktum är att det handlar om "Mollies skog", den som det finns så många bilder från på Kaspers blogg. Här ett par.  Klicka, som vanligt.

Den som lever nära en skog inser att skog har ett egenvärde. Att den är viktig. Det är tur att det finns naturreservat! Och att åtminstone en del gammelskog bevaras.

Det enda rätta är naturligtvis att allt skogsbruk bedrivs med fler mål för ögonen än kortsiktigt högsta möjliga ekonomiska vinst. Men så är det inte. Bilden hämtad hos Naturskyddsföreningen, där finns mycket att läsa.

Även om allt fler röster höjs och allt fler inser att den extrema och fortfarande helt dominerande kalhyggestekniken inte är hållbar på sikt, så fortsätter den. "Skogsskördarna", dessa monstermaskiner, blir allt effektivare. De spår de efterlämnar i naturen blir allt mer förfärliga.

"Skogsvård" har blivit ett begrepp för "amatörer och verklighetsfrämmande romantiker". Något att bedriva på små avgränsade områden. Som någon sorts "skogens Skansen".

Men "skogsvård" borde vara målet för allt skogsbruk. Det skulle både människa, fauna och flora må väl av. Även ekonomiskt.

Utarmning och ensidighet har aldrig medfört något gott. Aldrig någonsin. Aldrig någonstans. Aldrig i något avseende!

PS. läs gärna Lenas båda kommentarer till förra inlägget, "Sugen på en skogspromenad?"