Har ni tänkt på att det är riktigt intressant att vandra runt på en kyrkogård? En helt vanlig kyrkogård, utan andra celebriteter än de lokala.
Den här stenen, till exempel, har inskriften "Prosten och kyrkoherden C.P. Christiansson, född 22/5 1741, död 16/? 1841 ... och dess hustru C.G.W.P. Gyllenbaga, född 17/3 1799, död 5/? 1881.
Inte "makan" eller "hustrun", utan "dess hustru"...
En annan sten som väckte tankar var denna.
Född friherinna och död som grevinna.
Nej, jag raljerar inte. Det var så här det var. Hon kanske inte var det minsta högfärdig själv, men skullle hedras av efterlevande? Vem vet. Klicka på bilden, så syns texten.
Här vilar i alla fall en överste. I sällskap med en skogvaktare, en handlande, en läroverksadjunkt, en skomakare, ett par godsägare, en organist och många fler.
Vem som vilar här har tiden nästan utplånat, men fascinerande är alla fossiler i stenen.
En del gravar är tydligen mer bortglömda än som känns rätt och riktigt. Bland annat läroverksadjunkten S G Dahls familjegrav.
Ibland stannar man upp lite extra. upptäcker att här ligger en liten pojke som bara fick leva några dagar. Någon annan blev 99 år. Men för gravstenar finns numera bestämda mått och ramar som inte får överskridas. Ett framsteg? Nja, kanske på sätt och vis. Men inte lika fantasieggande för en besökare. Säger den som själv vill bli utspridd som aska...
Hur som helst - här har gjorts plats för många nya gravar och gravstenar.
Men det går ju inte att tänka på död utan att tänka på liv! Liv är ju faktiskt en förutsättning för död. Men för en del är den säkert väldigt avlägsen. :) Här ett underbart litet barnbarnsbarn som fick sitt namn för några veckor sedan.
Hrm - upptäcker här att ett livstecken tydligen kan se ut hur som helst. T.ex. som ett besök bland gravar. (I samband med lite omvårdnad av mina föräldrars grav.)
Men nu måste jag ut och tillsammans med Kasper få känna på lite förhållandevis sval kvällsluft. I arbets/datorrummet är det både varmt och klibbigt kvavt.
Förresten så har myggen kommit nu!!!
När vi bilade i England för många år sedan blev det många besök på kyrkogårdar. Där fanns det alltid parkeringsplats och någon bra bänk att sitta på och käka en enkel lunch på. Stanna vid vägkanter och gå en bit på ett gärde kan man bara i Sverige. Alltid intressant att gå en sväng och läsa på stenarna.
SvaraRaderaVår allemanssrätt är sannerligen guld värd!
RaderaSmart att stanna vid kyrkogårdar, det tänkte vi aldrig på!
Jag gillar också att vandra runt på kyrkogårdar, speciellt de med riktigt gamla gravar.
Många tankar poppar upp. :)
Även jag är helt fångad av vad de korta texterna berättar om livsöden från förr.
SvaraRaderaProsten blev 100 år och dess hustru föddes 1809 (?), när han var 70 år. I 30 år levde de tillsammans. Hon fick ovanligt nog sitt eget namn Gyllenbaga på stenen. Hade han haft en hustru innan dess? Som rymt?
Läroverksadjunktens sten fick mig att hoppa till. Samma vapensköld finns på min svärfars släktsten i Målilla. Den förste i den graven var militär och vi har trott att skölden var en militär symbol. Stenen tycks vara från samma stenbrott i Emmabodatrakten. Mysteriet växer!
Jag hoppas, att man slutar städa bort flerhundraåriga gravstenar. Ibland krossas de till makadam och ovärdeliga kulturspår försvinner för alltid. Man säger sig behöva plats för nya gravar, trots att allt fler nu vill spridas i en minneslund. Är alla minnen från forna dagar helt utan betydelse i vår sekulariserade värld?
Märkligt med vapenskölden, "min" grav finns i Sörmland. Ingen text på stenen anger något årtal. Inte heller har ju några ytterligare namn huggits in.
RaderaKlart att inte alla gravstenar och platser kan sparas i evighet, men några bör väl få finnas kvar från varje tidsepok.
På den här kyrkogården har man gjort plats för många nya.
Det är helt underbart att gå på kyrkogårdar/begravningsplatser och läsa och fundera! Undrar hur många timmar jag tillbringat på kyrkogården i Sigtuna när jag kunnat vara där någon gång? Där finns bl.a. en gravsten med mannens namn mycket ordentligt, men under ung "hans fru N" och "hans fru E", Gift och änkeman flera ggr men de finns bara som förnamn om jag minns rätt...
SvaraRadera(Lilla barnet hade väl förresten ett namn långt tidigare? En härlig sötnos!)
Sigtuna - där måste kyrkogården vara särskilt intressant.
RaderaPå landsbygden är det väl mest stora godsägare och patroner som har de största gravmonumenten. Gravstenar som statussymboler - så var det nog.
Men även de anspråkslösa har mycket att berätta. Ibland till och med mera.
Och joodå, visst hade lilla barnet redan sittt namn, men den här dagen blev det "ceremoniellt fastställt".
En av de största stenarna på kyrkogården i Sigtuna tillhör något lärarinneseminarie eller liknande om jag minns rätt. En sorts gemensamhetsgrav. Fin!
SvaraRadera